Går det att ha en osympatisk huvudkaraktär i sin bok frågar sig denna unga författare och exemplifierar med gubbsjuka Humbert Humbert i Lolita av Vladimir Nabokov, eller måste man ha en huvudkaraktär som upplevs som sympatisk och rent av dygdig för att det ska bli möjligt att ”känna för” hen? Hennes svar och mitt är att visst kan man ha onda och osympatiska protagonister. Läsarna känner för karaktären trots att hen kanske inte är Guds bästa barn, snarare skör, med dåligt omdöme, katastrofala svagheter och svärta och en olycklig tendens att vilja ligga med fel person. Sådana karaktärer är mänskliga just för att de kanske inte är Guds bästa barn. Vi läsare vet att det är oss själva vi läser om, bara i en lite mer skruvad och otursförföljd version.