En sak jag gillar med Daphne är att hon var en skräckförfattare av rang… Det var egentligen inte så mycket romance alls, för hennes del. Hon skrev ju novellen ”Don´t look now” som blev en av de värre/bättre skräckfilmer som gjorts, och ”Fåglarna” som regisserades av Alfred Hitchcock. Spänning är relativt svårt att skapa i en bok, men att skriva skräckinjagande är definitivt ännu svårare. Kanske är det lika bra att göra som Sarah Waters i ”The little stranger” som jag läste i somras. Den kände ganska oövernaturlig för att vara en spökhistoria, försökte egentligen aldrig fejkskrämmas med hjälp av de vanliga knepen och metoderna. Bara redogjorde för otäcka paranormala företeelser på ett realistiskt, nyktert, rationellt sätt. Man fick aldrig känslan av att färdas över den där gränsen in i en annan mer magisk verklighet. Man blev inte känslomässigt påverkad så mycket som intellektuellt nyfiken på vad ett sk ”spöke” egentligen är. Något i det undermedvetna som frigör sig och antar en egen form, en energi som lånar döda föremåls gestalt och ger dem liv… Ett annorlunda grepp av en författare som man fick intryck av inte själv tror på spöken och egentligen aldrig försökte vädja till ens eventuella tro på Andra sidan.