Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Gott slut

    av

    the end

    Det här med slutet på en bok, den allra sista meningen… Även ett dåligt slut är ett bra slut. En författare jag känner har precis förklarat hur nöjd hon är med den sista meningen i sin nya bok och det leder tankarna till slutet på böcker överhuvudtaget. Mats Gellerfeldt skriver om slutet på böcker här, samtidigt som året är inne på sina sista skälvande timmar. Man kan också läsa här om berömda sista meningar. För att sammanfatta; slutet eller den sista meningen ska helst ta hand om läsaren på något sätt och skickar ut hen tillbaka i världen med en viss känsla – av hopp, nedslagenhet, tillfredställelse eller bara fler frågor, som till exempel det öppna slutet i Anna Svärd av Selma Lagerlöf:  ”Vad skulle hon svara honom?” I en skickligt konstruerad spänningsroman kan det vara den allra sista meningen som uppdagar allt vi undrat över de senaste 600 sidorna som i The little stranger av Sarah Waters. Slutet slutet måste vara en aktiv del i berättelsen och sätta en ton även om den är i moll.

  2. Litterär förebild

    av

    Det är inte klokt hur relevant delar ur Selma Lagerlöfs samlade verk fortfarande känns. ”Charlotte Löwenskiöld” från 1925 har allt försvunnit lite mellan spökromantiska Selma (“En herrgårdssägen”), och präktigt folkbildande Selma (“Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige”), och episka Selma (“Jerusalem”). Men CL är så nära historical romance man kan komma, även om jag inte tror varken Selma eller Svenska Akademien hade gillat liknelsen. Man blir chockad vid omläsning av hur förbannat underhållande och psykologiskt raffinerat insiktsfull den här, hur tillfredsställande allting löser sig på slutet och trådarna dras ihop, hur många scener som känns som klassiker. (Som när Charlotte utmanar sina blivande svärföräldrar genom att inte direkt bete sig så prydligt som förväntat…) Skildringen av turerna, intrigerna och konflikterna i den lilla värmländska by där Charlotte hamnar som hushållsmamsell hos prosten är rent Jane Austenska. Från skildringen av den av livet förbigångna, intriganta Tea Sundler till tragiskt uppblåste och självbedräglige präststuderande Karl Artur. Mitt i allt detta rör sig Charlotte med sitt upproriska sinne för ärlighet och uppriktighet intakt, och sina förväntningar på kärleken, äkta, icke hycklande, eller av konvenansen tillkommen kärlek – något som de inskränkta invånarna i det lilla omgivande landsorten straffar henne hårt för.