Vår tids besatthet vid positivt tänkande och optimism hotar att osynliggöra en stor del av litteraturen. Vi tål snart längre inte olyckliga slut, och lider av tvångsmässigt behov av happy endings och att allt ordnar sig.  Anna Karenina kunde väl gjort något mer konstruktivt än att kasta sig under ett tåg, tycker man ju. I en framtida värld där litteraturen sanerats från olycka och desperation och tragedier kommer bearbetade versioner där Romeo och Julia faktiskt får gifta sig på slutet efter att ha bönfallit sina stridande föräldrar att gå i terapi. Och avlidna, sörjda karaktärer visar sig bara ha varit dödligt sårade, inte döda. Eller de kanske till och med återuppväcks, för att inte någon ska bli för ledsen eller bli upprörd. Här kan man läsa mer med anledning av att alla klassiker så är det de med lyckligt slut som lånas ut mest, medan de med olyckligt samlar damm i hyllorna. Eller är det så att en mörk samtid får läsarna att vända sig till i huvudsak underhållningslitteratur, feelgood och eskapism? (Bilden ur Romeo och Julia.)