Den traditionella sagan har en gång varit ett redskap för att injaga, rädsla, respekt och Herrans tukt och förmaning i barn huvudsakligen i form av de tyska Bröderna Grimm. En mycket auktoritär syn på barn förmedlades, tillsammans med ett skräckinjagande mörker där man inte skyggade för företeelser som ”kannibalism, styckning av kroppar, mord och elaka styvmödrar”. Barn skulle hotas, disciplineras, skrämmas och i värsta fall plågas till lydnad. Men under sent 1800tal fick sagan mer fick rollen att underhålla, stimulera barns fantasi och få barn att skratta och förundras. Det var tack vare Lewis Carroll och den surrealistiska, halvfnoskiga Alice i underlandet och viktorianerna i England insåg att sagan skulle vara en värld av idyll, lekfullhet och magi där den mörka dominanten försvann, de psykopatiska styvmödrarna och drottningarna på sin höjd blev stränga guvernanter och barn fick vara barn på ett annat sätt. Humor kom in i bilden, bokstavligen. Detta kan man lära sig mer om i den fina dokumentären Böckers skönhet, egentligen om barnboksillustrationer.