Det är inte klokt hur relevant delar ur Selma Lagerlöfs samlade verk fortfarande känns. ”Charlotte Löwenskiöld” från 1925 har allt försvunnit lite mellan spökromantiska Selma (“En herrgårdssägen”), och präktigt folkbildande Selma (“Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige”), och episka Selma (“Jerusalem”). Men CL är så nära historical romance man kan komma, även om jag inte tror varken Selma eller Svenska Akademien hade gillat liknelsen. Man blir chockad vid omläsning av hur förbannat underhållande och psykologiskt raffinerat insiktsfull den här, hur tillfredsställande allting löser sig på slutet och trådarna dras ihop, hur många scener som känns som klassiker. (Som när Charlotte utmanar sina blivande svärföräldrar genom att inte direkt bete sig så prydligt som förväntat…) Skildringen av turerna, intrigerna och konflikterna i den lilla värmländska by där Charlotte hamnar som hushållsmamsell hos prosten är rent Jane Austenska. Från skildringen av den av livet förbigångna, intriganta Tea Sundler till tragiskt uppblåste och självbedräglige präststuderande Karl Artur. Mitt i allt detta rör sig Charlotte med sitt upproriska sinne för ärlighet och uppriktighet intakt, och sina förväntningar på kärleken, äkta, icke hycklande, eller av konvenansen tillkommen kärlek – något som de inskränkta invånarna i det lilla omgivande landsorten straffar henne hårt för.