I Sverige är den historiska romanen inte särskilt stor – men jag tror den kommer, starkt. Engelsmännen däremot har vetat hur man rör ihop en bra underhållningsroman inte bara av sin egen färgstarka, dramatiska historia (jag säger bara Henrik den åttonde) utan även av andra länders och kulturers. Jag var tvungen att titta upp Justinius, bysantisk kejsare, inför denna roman om hans hustru som sedemera blev ortodoxt helgon, Theodora. Stella Duffy som skrivit den sparar inte på krutet när det gäller att sälja in denna för mig okända kvinna, “feministpionjär”, dessutom som undertiteln berättar “Actress, empress, whore”. Visst blir man nyfiken?
Verkar var en bok för mig 🙂
Ja alla inspirationskällor är bra, men när man kollar av den engelska bokmarknaden så blir man nästan frustrerad, så otroligt mycket finns att läsa inom den historiska genren. Nyligen köpte jag den här
http://www.amazon.co.uk/gp/product/images/0751535346/ref=dp_image_0?ie=UTF8&n=266239&s=books
som utspelar sig i grevskapet Cornwall där jag varit mycket och vars historia är förknippad mycket med Kung Arthur, Merlin, riddarna kring det runda bordet… Utspelar sig på elvahundratalet om jag fattat rätt.
Det har förvånat mig många gånger att vi inte öser mer ur vår historia än vad vi gör men jag har en teori…för hundra år sedan pressade lärare sina elever med den Svenska historien, var var inne i en nationalromantisk era, så kom kriget och på något vis blev det inte rumsrent i vårt land att hylla vårt förflutna (skuldkänslor kanske?) Nationalromantiken kopplades samman med de nazistiska strömningar och allt begravdes. De senaste trettio åren har skolans historieundervisning varit minst sagt undermånlig och två generationer av oss lever i en näst intill historielös verklighet. Vi har ytliga kunskaper om krigarkungar. Turistnäringen i landet rullar i samma hjulspår, dessvärre. Där är de fantastiska i Storbritanien och på Irland, de måste sucka över vår oförmåga att saluföra våra mystiska platser, som vi har massor av.
Ja du har nog rätt i det, och det finns säkert flera orsaker, vi är ju ett väldigt framåtblickande, modernt land överhuvudtaget. En sak jag tänkt på att i den mån vår historia skrivit om så har det varit i ett underifrånperspektiv; Raskens och Utvandrarna te x, men drottnigar och grevar och baroner har inte varit lika populära. Men jag minns att jag älskade \”Desirée\” av AnnMarie Selinko tror jag författaren hette, om kronprinsessan Desideria som var gift med Jean baptiste Bernadotte. Tack vare den måste jag säga att jag blev ganska insatt i inte bara bernadotternas entré i Sverige utan även i frankrikes historia kring Napoleon, Napoleon var ju Desirés förste \”pojkvän\” innan J B B kom in i bilden.
Jag verkligen älskar historiska romaner 🙂
Av flera orsaker:
-jag är jätteintresserad av historia
-jag känner mig ofta mer \”inne\” i en historisk roman än en i nutid, jag har ofta svårt att känna igen mig i nutida romaner
-jag tycker att vår historia säger mycket om vår nutid. Folk då var som folk nu men med en mer spännande omgivning tycker jag 🙂
Jag har faktiskt inte tänkt på det med underperspektiv förut men det stämmer. Kanske är det en litterär grej trots allt. De som skrivit om historien i romanform verkar ju vara arbetarförfattare. \’Etablissemanget\’ skärskådar samtiden. Fast Strindberg skrev visst en pjäs om Jöran Persson, gjorde han inte? Om han nu räknas till en modern författare.