Det finns vissa återkommande “urscener” i fantasybetonad litteratur… Portalen, övergången mellan vår värld och Någonannanstans. Ett klädskåp eller en engelsk tågperrong i böckerna om Narnia, dörren till ett utbomat viktorianskt hus i “Ellidor, det gyllene landet”, eller för den delen hålet som leder Alice till Underlandet. Den här gränsen, övergången eller tröskeln finns väl i de flesta böcker där vi förflyttar oss från en värld, till en helt annan. (I fantasy av vad jag förstår så rör man egentligen sig i fantasyvärlden hela tiden, utan att vår vanliga svenssonvärld är på tapeten över huvudtaget.) Men det finns också magiska dörrar som “bara”leder karaktärerna in i en annan tillvaro – visserligen magisk men inte utanför vår verklighet. Visst finns det t ex en betydelsefull dörr i “Den hemlighetsfulla trädgården” av Francis Hodgson Burnett? Den bakom vilken en överdådig men bortglömd gammal trädgård gömmer sig…. Kan inte låta blir att citera min egen blogg, och citatet ur “Brideshead revisited”, om hur Charles, eller Evelyn Waugh själv, längtar efter att hans tid i Oxford ska bli allt han drömt om, vilket den inte blir förrän han träffar Sebastian (eller Hugh Lygon som han hette i verkligheten), mannen som ger honom nycklen till den hemliga dörren i muren genom att bli hans vän och visa honom hur spännande och underbart livet i Oxford kan vara… Men innan det sker är Charles/Evelyn ”…. fortfarande utanför, han kunde bara se en skymt av, och aldrig helt passera, genom den där magiska dörren i muren som ledde till en hemlig, förtrollad trädgård.” Kort sagt dörrar och portaler kan vara magiska och leda till andra världar på olika sätt, andra världar än vår eller världar som är samma som vår, fast helt annorlunda. På ett magiskt sätt.
Intressant, Jenny!
Portalen är onekligen en smidig symbol för en övergång mellan varanden, mellan verkligheter och mellan identiteter. Många gånger är ju fantasylitteraturens drama byggt på en ny verklighet, där den gamla identiteten inte är given utan där individen är på en resa för att utforska och utveckla sitt jag. Detsamma gäller väl i och för sig rent generellt för många romaner, även om man då inte behöver göra resan till Landet Annorlunda eller Världen bortom verklighetsslöjan.
En intressant utveckling på fantasyfronten är den trend med \”gritty fantasy\” som råder (vid sidan av vampyr-festen). Där läsaren möts av en överlag mörkare världsbild än traditionell fantasy, med huvudpersoner med diverse misshagliga drag och inte alltid så ärliga eller ädla motiv. Det ger onekligen mustigare och ibland även snårigare historier.
Några typexempel i olika former är Joe Abercrombies \”The Blade Itself\”-trilogi, Brian Ruckleys Winterbirth-trilogi och något episkt och samtidigt mörkt är Steven Eriksons mastodont-serie på tio tegelstenar inom ramarna för The Malazon Book of the Fallen.
Hej Olof, kul att se dig här! Jag hade glömt att du är ett stort fantasy-fan. Det är helt sant att portarna symboliserar övergången även från en identitet till en annan. Tyvärr är det en genre som bokliga jag står helt främmande inför, om man inte räknar lite Neil Gaiman har jag inte läst en enda. Men man blir lite avundsjuk på fantasyläsarna just med tanke på alla spännande titlar, och att det verkar handla mycket om flera böcker i samma serie. den där The Malazon book of the fallen verkar ju inte vara att leka med. //Jenny
Hej Jenny! Nej du, det (Steven Erikson) är nog inget att sätta tänderna i för den som inte riktigt känner genren.
Däremot rekommenderar jag varmt Neil Gaimans Neverwhere eller American Gods, för lite mörkare övningar, och den sagolika Stardust för det lite mjukare men fantasifulla. Hans novellsamlingar är också intressanta.
Gaiman har jag faktiskt läst. Iallafall en. Neverwhere. Den var smått banbrytande för mig. Men de andra har jag inte hunnit med, men man blir jag väldigt sugen på The Graveyard Book.