Jag har inte vetat att romance existerat i serieform men herrejösses vad jag har varit okunnig. Romantiska serier har varit en storsäljare precis som… Agent X9 och Fantomen, i flera decennier i USA och strött stjärnglans i ögonen på generationer av uppväxande amerikanska kvinnor. Det vi fått nöja oss med är hemma är helt enkelt serierna i Starlet. En verkligen entusiast är bloggaren Jenny Miller som samlat och förevigat sin samling på bloggen  The golden age romance comics archive. Som gammal serieälskare skulle jag vilja ha vartenda nummer av varenda tidning – med namn som; Lovers, Glamororus romance, I loved, Our love och Romantic secrets. Och vem vill inte läsa tjejserien Patsy and Hedy Careergirls från 1965? Sedan vill man ju läsa den här också.

Om övernaturliga thrillern ”Don´t look now”  eller ”Rösten från andra sidan”, och olika sätt att tolka filmens ikoniska lilla röda kappa,  kan man läsa här. Somliga av oss som sett filmen har fått en livslång fobi för röda regnrockar.

Jag har ju länge gillat den här roliga – lätt sarkastiska men kärleksfulla och mycket initierade – bloggen om romancegenren, och nu har grundarna av den utkommit med en likaledes småsarkastisk och tillgiven bok om samma ämne som man kan läsa som en sorts grundkurs i romance och alla dess glädjeämnen och plågor, ”its joys and woes”. ”Beyond Heaving Bosoms shows that while some romance novels can be silly, maybe even tawdry, they’re also intelligent, savvy, feminist, and fabulous.”

Deckarveteranen P D James har tydligen kommit ut med detta lilla verk om detektivgenren, ”Talking about detective fiction” (2009). Hennes egna böcker tycker jag inte längre är så bra, men detta verkar vara en rolig historisk genomgång av betydelsefulla litterära detektiver från Sherlock Holmes och framåt.

Vilka är de bästa kostymdramerna vi sett på tv? Här ges tio förslag. Fast jag saknar ”Cranford” och blir lite besviken att ”Brideshead revisited” hamnar sist! Den är ju så oförliknelig. Och den förändrade mitt liv. Men de kanske inte är rangordnade å andra sidan.

… och eftersom det är alltför ont om balettfilmer är jag overkligt förväntansfull inför ”Black swan” av Darren Aronofsky med premiär i februari. I synnerhet som handlingen kretsar kring baletten ”Svansjön” där den väna vackra vita svanen och den svarta, ondskefulla svanen utgör två sidor av samma kvinna. Man kan också se det som dualismen i den mänskliga naturen och tillvaron i stort där det onda och det goda, ljuset och mörkret, dagen och nattsidan kämpar med varandra om herraväldet. Här kan man läsa inte bara om filmen utan om de affischer som den marknadsförs med – gjorda av den brittiska designduon La Boca. Som nostalgisk älskare av illustrerade bokomslag till gamla romanceböcker tycker jag det är kul att se denna typ av filmposter igen som är ett konstverk i sig.

Tidningen The Telegraphs stora tävling i att skriva spökhistorier (se inlägget nedan) är avgjord och genererade massvis med inskickade bidrag, det vinnande kan man läsa här. Vad är det som gör att jul förknippas med spökerier och övernaturligheter egentligen? Är det arvet efter Dickens ”A christmas carol” där gringubben Marley uppsöks av tre spöken som satt sådana spår i vårt allmänna medvetande? Eller är det bara årstiden som i bästa fall kan vara så vacker på ett dystert, nästan lite skräckinjagande sätt?

Eller hur man skriver en bra spökhistoria. Okej, det är den där tiden på året igen… Här skriver Susan Hill, som skrivit klassiska spökisen The Woman i black, om spökhistorien. Behovet av atmosfär och stämningsskapande miljöer poängteras, men lika mycket att det finns en fungerande struktur och konkret handling. Och så tar hon upp något som jag aldrig riktigt tänkt på – spöket måste ha ett syfte. Det får inte spöka bara lite i största allmänhet. Passa på och delta i tävlingen om bästa spökhistoria som utlyses – okej för att ni måste skriva den på engelska.

… och de flesta av oss var fortfarande oskuldsfulla vad gällde hur det vanliga tvdramat såg ut, men vi sögs in i den krävande, surrealistiska, suggestiva och melankoliska berättelsen om Laura Palmer och ingenting blev väl sig likt efter det. TVdramatiken har under åren utvecklats till en konstform som man inte längre kan bortse från, i konkurrens med de bästa filmerna och Twin Peaks var en banbrytande kraft. Dessutom här i början på nittiotalet etablerades en populärkulturell väldigt slitstark figur nämligen seriemördaren. Han började härja inte bara i Twin Peaks utan i ”När lammen tystnar” och samtidigt, 1991, i tvserien ”I mördarens spår”. Och ingen hade hört talar om seriemördare förut. Han hänger fortfarande kvar, fast förmodligen mest i trötta CSIavsnitt.

För oss alla/er alla som gillar den här typen av historisk fantasy eller vad man ska kalla det för – där folk jagar antika skrifter i antikvariat i Paris (“Dumasklubben”) löser meddelanden i renässansmålningar (“Da Vincikoden”), konfronterar medeltida sataniska sekter i Krakow (“I Djävulens spår”) eller bara blir jagade av greve Drakuyla genom halva centraEuropa (”Historikern”), och vill skriva något liknande, så kan den här webresursen kanske vara till hjälp; Cornelluniversitets samlingar av sällsynta böcker och manuskript.