Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Under kontrollerade former

    av

    Om man tycker livet är för tryggt och inrutat kan man ta del av denna konstform, en sorts interaktiv teaterföreställning eller performance med olika spökteman – vad sägs om att besöka Edgar Allan Poes kusliga värld (rent bokstavligt eftersom du får gå omkring i den och vara beredd på att båda springa och krypa). Den senaste föreställningen … And darkness descended är modellerad efter dataspelet Resistance 3 och utlovar en ”skräckens vandring” där man får utforska ett postapokalyptiskt London iscensatt någonstans på Waterloo Street station. Egentligen kommer detta från japanerna som betalar för att få gå omkring i ”spökhus”, ett Obake yashiki, och bli rädda. Själv har jag bara besökt spökhuset Gasten på Liseberg och det var på något sätt illa nog. (Dessutom kunde besökarna reagera väldigt oväntat när de blev överraskade och det hände till och med att de misshandlade de utklädda ”spökena”… )

  2. Charlotte vs. Emily

    av

    De två mest kända Brontësystrarna battlar loss vad gäller vem som skrivit den bästa boken; Jane Eyre eller Svindlande höjder. Nej, det gör de ju inte för de är ju sedan länge döda, men ett gäng kultupersonligheter få uttala sig om vilken bok de egentligen föredrar. Det verkar ändå som att Charlotte vinner med Jane Eyre. Svindlande höjder anses vara för ”gotisk”, osammanhängande, mer som ett gestaltat känsloläge utan fungerande struktur. Någon liknar den vid ”ett skrik på heden”. Jane Eyre är helt enkelt bättre konstruerad berättarmässigt med händelser i en logisk följd, den är mer polerad och ett starkare romanbygge, vilket gör att man hellre återvänder till den och läser om.

  3. Mörkerseende

    av

    Så fort man går utanför dörren möter man en saga i någon form, som i reklam, film, eller i hur människor berättar om sig själva och sina egna liv (ganska intressant). Det säger en sagoexpert som talar ut om hur sagor banaliserats genom alla Disneyversioner när de i själva verket ofta är grymma, mörka, erotiska och inte alls menade för barn. (Jag kan hålla med honom men när det gällde skräckinjagande elaka drottningar, häxor och styvmödrar sparade Disney aldrig på krutet heller.) Han berättar dessutom om japanska, koreanska och ryska versioner av sagor på film, som Catherine Breillards Blue beard (Riddar Blåskägg) som aldrig har visats här men verkar spännande eller The fall av Tarsem Singh. Om man vill läsa mer om hur sagor omvandlats till film genom åren kan man läsa denna bok, The enchanted screen; An unknown history of fairytales on film. (Illustrationen till sagan om riddar Blåskägg ovan är av Arthur Rackham.)

  4. Stjärnklara nätter

    av

    Som många nyutgivna klassiker jag sett sista tiden är formgivningen helt underbar. Som den här, en av Stella Gibbons återutgivna, Starlight.

  5. Obskyr engelsk författarinna får comeback!

    av

    Man kan inte säga att Stella Gibbons gör comeback för hon har varit död sedan 1989, men en gång skrev hon den roliga boken Cold comfort farm som även blivit film, och efter det har hon tydligen skrivit en hel del annat, böcker som gör flera kritiker på tidningen The Guardian förtjusta. Men hittills har hennes verk varit out of print, nu ges de ut igen i en vintageserie, men härliga omslag som till exempel Westwood (originalet kom ut 1946…)  Gibbons var en svuren fiende till ”det uppblåsta, det pompösa och det överdrivet sentimentala”. Läs en elegant sammanfattning av boken här.

  6. Att gå ut i det vilda

    av

    Om man inte själv kan gå ut i det vilda, kan man ju läsa om det. Och om alla de som tagit en paus från ekorrjhulet i stan och lämnat civilisationen, med allt vad det innebär. Att läsa om livet nära naturen (eller amerikanska vildmarken i det här fallet) kan nästan vara bättre än att uppleva den. Som förstås Christopher McCandless vars korta men otroligt annorlunda liv Jon Krakauer skrev om i Into the wild. Och kvinnor som Anne La Bastille som bosatte sig i en egensnickrad stuga i de vackra Adirondackbergen i Massachusetts och skrev Woodswoman och Women of the wilderness. Nu har jag också stiftat bekantskap med Annie Dillard som utforskade trakten kring Blue ridge mountains i Virginia där hon skrev Pilgrim at Tinker creek  under tiden. Jag har bara hunnit till skildringen av en vattenorm som ömsar skinn, men det är hypnotiskt intressant. (Andra tips är A walk in the woods av Bill Bryson om en vandring i Appalacherna och The cactus eaters av Dan White om en hajk längs USAs västkust.)

  7. En kylig vind i värmen…

    av

    Det är kanske lite för tidigt på året för spökhistorier men jag har ändå börjat läsa den här. Renrätta spökhistorier är det ju inte så gott om trots allt, och när vi är inne på ämnet kan jag rekommendera The little stranger av Sarah Waters, The woman in black av Susan Hill också, och förstår Ghost story av Peter Straub.

  8. Evigt liv

    av

    Vissa tillräckligt populära fiktiva hjältar blir till slut egna varumärken och kan drivas vidare av nya författare som fortsätter the franchise, lite som SevenEleven nästan eller kanske som Karl Lagerfeldt designande för Chanel. James Bond eller Jason Bourne eller till och med Sherlock Holmes får fortsätta sina litterära äventyr, långt efter att originalförfattaren och upphovsmannen gått hädan, tack vare de som här kallas för the continuators. Som till exempel Sebastians Faulks som skrev en femtonde James Bondroman Devil may care, eller Jeffrey Deaver som skrivit den senaste med James Bond som huvudperson, Carte Blanche. Om de kommersiella (alla verkar vinna på det, både originalförfattarens efterlevande som äger rättigheterna och den nye författaren) och kreativa belöningar och begränsningar kan man läsa om här. Man får inte göra vad som helst med James Bond, även om man heter Jeffrey Deaver.

  9. Trädgårdsböcker

    av

     

    Jag menar inte de där man för bok över planterade lökar och beskurna buskar, utan böcker där de finns en trädgård som är viktig för handlingen. Om man vill fördjupa sig i en av de mer kända, Den hemlighetsfulla trädgården av Frances Hodgson Burnett som jag varit inne tidigare på några gånger, så kan man göra det i denna fina artikel om trädgårdens och naturens läkande betydelse för bokens två negligerade barn, det ena en bortskämd föräldrarlös tjej, det andra en bortglömd pojke med (troligen) hysterisk förlamning. Trädgårdstemat förekommer inte lika mycket i svensk litteratur dock – jag hittar få svenska romantitlar med trädgårdar i förutom rena instruktionsböcker av typen Trädgård som friskvård och Hjälp, jag är med trädgård. Men i anglosaxisk kryllar de av dem ofta gömda bakom höga stenmurar och låsta dörrar; vintriga, midnattliga, grymma, bortglömda, hemlighetsfulla och underbara.

    (Som till exempel:

    The savage garden av Mark Mills

    The forgotten garden av Kate Morton

    The winter garden av Kate Hannah

    The secret garden av Frances Hodgson Burnett

    The wonderful garden av Edith Nesbit

    The painted garden av Noel Streatfeild

    och säkert många fler…)

     

  10. Erkänn din inre författare

    av

    Alla som vill skriva är inte menade att åstakomma litterära storverk som recenseras  i Kulturradion. Eller bli Augustprisnominerade. En stor del i att nå någon sorts framgång består i att inse vad man är bra på, även om det bara gäller att skriva den perfekta veckotidningsromanen. Det vet den här killen som berättar om sin resa från pretan ambitiös författarwannabe som tappert försöker åstakomma något litterärt, till någon som inser att vad han egentligen är menad att skriva är rafflande thrillers. Han är bara tvungen att komma ifrån sin egen hämmande lågkultursskam (bra ord) och förstå vem han egentligen är, och inte. Att konstruera en underhållande intrig som engagerar läsaren och hitta en melodiös och rytmisk struktur i berättandet kan vara ett konsthantverk i sig. Genreböcker som romance, skräck och deckare har i sina bästa stunder en egen skönhet och kvalitet.

    11. ← Föregående sida Nästa sida →