Två av de förmodligen kändaste romance writernamnen är Barbara Cartland och Barbara Taylor Bradford (Emma Harteböckerna, om köksan som blir gravid och bygger ett affärsimperium på egen hand), som porträtteras här i what else – The Daily Telegraph. Dessa två är nog genrens mormödrar, eller gudmödrar. Barbara T B anger hårt arbete och ambition och en stödjande make som nyckelfaktorer när det gäller att lyckas kränga en riktig bestseller. (Hon hade också en mamma som tyckte att hon var ett geni.) Nu sitter hon och skriver i en enorm lyxvåning på Manhattan med marockansk butler, kristallkronor och art decoantikviteter omgiven av sina hundar, Bijou och Chammi (short for champagne).
-
6 svar till “Barbara och Barbara”
Och samtidigt är väl Cartland delvis ansvarig för det dåliga rykte genren Romance har i Sverige? För visst är dagens Romance mer än Cartland? Jag har just läst ut en av Julia Quinns senaste – What happens in London – och den är lååångt ifrån Cartland. Hm, man kanske skulle läsa en Cartland – bara så man har på fötterna. Tror inte att jag läst en Cartland sedan jag var 14. Och den andra Barbara har jag aldrig läst, tror jag. Sådana luckor i allmänbildningen…
🙂
Du har nog vida bättre koll på aktuell romance än jag. Både Barbara och Barbara kommer jag ihåg från typ tidigt åttiotal, tror det var då Emma Harte, \”A woman of substance\” gick på tv. De hade nog sin storhetstid då, isynnerhet BTB. Båda är lite passé vid det här laget men de har haft stort inflytande och sålt ferrruktansvärt mycket böcker.///Jenny
Jag minns TV-serien, jag fäste mig vid huvudrollen, som jag tyckte var bra spelad. Fast lite väl mycket av romance, för min smak. Men den följde genrens normer rätt bra, tror jag. Och ja, viss kan jag se Johanna om ett större antal år!
Hm…man kanske passar i sådan där överklasslook?
Förresten så såg jag den serien igen i höstas, köpte faktiskt på DVD (gav bort sedan) och stornjöt. Men dramaturgin var väldigt mycket \”först hände, det, sen hände det, sen hände det och sen hände det\” med klasskillnader (som jag älskar att läsa om och och titta på) och svekfulla barn/makthungriga människor (som deras moder).
Klart sevärd men som sagt inte en så raffinerad dramaturgi. Jennys följetongar är betydligt mer raffinerade!
He he 😉