Det är smärtsamt att ta adjö av litterära figurer som man följt under flera böcker – nu är dags för brittiska läsare att tvingas inse att Kurt Wallander kommer att lägga polismössan på hyllan för gott, men iallafall tänker inte Mankell ta livet av honom som Arthur Conan Doyle brutalt gjorde med Sherlock (innan han var tvungen att återuppliva honom för att läsarna vägrade acceptera att han var borta). Jag har följt bokdetektiver som Wexford, Adam Dalgliesh och Lynley och sett dem åldras iallafall lite grann under decennierna, gift sig, bli änklingar och kära igen (fast oftast har de varit singlar). Förr eller senare kommer väl även de att gå i pension eller till och med avlida och frågan är hur deras upphovskvinnor löser det utan att ge alla trogna läsare svår separationsångest. Harry Potter har iallafall åren framför sig och tydligen har JK Rowling redan funderat ihop hans fortsatta släktträd inkluderande barn och barnbarn. Men helt klart är att det återkommande skapar trygghet – även när det gäller spänning.