Det är ett dramaturgiskt misstag att göra en karaktär lycklig innan bokens/manusets slut eftersom det inte finns något svårare att dramatisera än lycka, som Julian Fellows skapare av Downtown abbey uttrycker det som förklaring på varför han var tvungen att den nygifte lycklige stackars Matthew Crawley av daga just när livet började le. Karaktärer ska överhopas av problem, bakslag och misslyckanden eftersom lycklig karaktär som är i harmoni med livet blir jättetråkigt och ingen bra berättelse. Alla vet att ju mer känslomässigt vi investerar i en person i en bok eller film desto mer akut blir risken för att denne snart komma att råka ut för en biloycka, mord, svartsjukedrama eller flygolycka. En karaktär som är nygift riskerar ond bråd död och bör ta det väldigt försiktigt, är hen dessutom nybliven förälder börjar orosmolnen tätna ordentligt, och har hen dessutom nyligen kommit över oväntade men välkomna pengar så är dödsdomen mer eller mindre ett faktum. Gläds när det går bra för någon du gillar men gör det med hjärtat i halsgropen…
Fast att låta en älskad karaktär dö kan också sänka en hel serie och göra att man tappar intresset. Fin balansgång det där …
Det var för mcyket, att ta livet av honom!
Men nu var det ju faktiskt så att skådespelaren ville ut ur serien för att han skulle filma någonting annat. 🙂 Men författaren har gjort en dygd av nädvändigheten. – I och för sig har han en poäng här, det är svårt att skriva om lyckla!
Jag börjar bli så \”skadad\” att jag börjar ana oråd när någon upplever akut lycka på tv, speciellt om det verkar ligga lite utanför de gängse ramarna för handlingen. Har förutspått flera olyckor och dödsfall på det sättet. Just när allt var så bra, allting ordnat sig och de äntligen fått ihop det igen så… BLAM!
Det kändes inte \”motiverat\” i handlingen att han också skulle dö, just då! Jag blev litet sur… Jag har också börjat tänka i de banorna. Förr ersatte man skådespelaren med en annan, men det var väl inte så bra heller!
Blir tittarna för sura kanske han får återuppliva honom, precis som Conan Doyle gjorde med Sherlock Holmes… Du har rätt i det där med vådan att livet av en älskad karaktär Annika. Minns så väl när Dr green fick hjärntumör i ER… Den kändes aldrig sig riktigt lik efter det, fast efter ett tag vande man sig, ändå.