Precis som det står i den här artikeln så är det nog så att man ger sin huvudperson, protagonisten, en utarbetad backstory och biografi. Och kanske till och med en hel lista med personliga egenskaper, och brister och fördelar. Som kanske inte ens kommer till användning i handlingen. Men det kanske är bättre för handlingens skull att lägga krutet på sin antagonist istället. Ofta är den hen som gör att huvudpersonen måste agera och reagera. En typisk protagonist som ska vara ganska lätt att identifiera sig med kan förefalla ganska om inte mesig så iallafall förnuftig, sympatisk och ovillig att starta bråk – det behövs med andra ord någon som är tillräckligt jobbig för att just starta bråk. Fallgroparna när man skapar en antagonist är dock många som man kan läsa om här: att man som författaren inte själv satt sig in i antagonistens mål och motiv, att antagonisten är korkad eller överdrivet osympatisk och för lätt att tycka illa om. Okej för att den vita häxan (se bilden) i Narniaböckerna var ondskefull och maktlysten, hon var också svindlande vacker och bjöd Edmund på hans absoluta favoritgodis ”Turkish delight” när hon ville dra in honom i sina djävulska planer.

”If your main character easily accomplishes his or her goals without even a hint of conflict or interference looming on the next pages, the story is not going to engage your reader. Introducing a worthy adversary adds tension to the plot.”