Åh vilken bra analys  av Carl-Michael Edenborg av varför vissa böcker – ofta de lättsmälta, lättsäljande – är så oemotståndliga, trots att innehållet kanske inte är så originellt, trots att man känner genren allt för väl. Och om det inre motstånd som tornar upp sig hos läsaren inför en överarbetad, knölig och dödbakad text som bara vittnar om en författare som försöker alltför hårt… För det handlar om musikalitet, om hur texten flyter, om rytmen i dialogen och hur passagerna är konstruerade. Ja att det handlar väldigt mycket om rytm. Rytmen i en välskriven text som det svänger om drar med sig läsaren och blir lika medryckande, engagerande som vilken bra låt som helst. Oavsett ”genre”. En deckare av just Michael Connelly eller en Nora Robertsroman vad är det annat än litteraturens motsvarighet till dansbandsmusik?