Det är ett dramaturgiskt misstag att göra en karaktär lycklig innan bokens/manusets slut eftersom det inte finns något svårare att dramatisera än lycka, som Julian Fellows skapare av Downtown abbey uttrycker det som förklaring på varför han var tvungen att den nygifte lycklige stackars Matthew Crawley av daga just när livet började le. Karaktärer ska överhopas av problem, bakslag och misslyckanden eftersom lycklig karaktär som är i harmoni med livet blir jättetråkigt och ingen bra berättelse. Alla  vet att ju mer känslomässigt vi investerar i en person i en bok eller film desto mer akut blir risken för att denne snart komma att råka ut för en biloycka, mord, svartsjukedrama eller flygolycka. En karaktär som är nygift riskerar ond bråd död och bör ta det väldigt försiktigt, är hen dessutom nybliven förälder börjar orosmolnen tätna ordentligt, och har hen dessutom nyligen kommit över oväntade men välkomna pengar så är dödsdomen mer eller mindre ett faktum. Gläds när det går bra för någon du gillar men gör det med hjärtat i halsgropen…