Vår tids besatthet vid positivt tänkande och optimism hotar att osynliggöra en stor del av litteraturen. Vi tål snart längre inte olyckliga slut, och lider av tvångsmässigt behov av feelgood och att allt ordnar sig.  Anna Karenina kunde väl gjort något mer konstruktivt än att kasta sig under ett tåg, tycker man ju. Liksom. I en framtida värld där litteraturen sanerats från olycka och desperation och tragedier kommer bearbetade versioner där Romeo och Julia faktiskt får gifta sig på slutet efter att ha bönfallit sina stridande föräldrar att gå i terapi, och Lille Tim i En julsaga får mirakulöst en benoperation bekostad av Scrooge och hoppar sedan glatt omkring som om han aldrig någonsin varit halvt förlamad. Och avlidna, sörjda karaktärer visar sig bara ha varit dödligt sårade, inte döda. Eller de kanske till och med återuppväcks, för att inte någon ska bli för ledsen. Fruktar Laura Miller, med anledning av att alla klassiker så är det de med lyckligt slut som lånas ut mest, medan de med olyckligt samlar damm i hyllorna. Hur är det, har vi svårare att acceptera död, förlust, sorg och lidande?