En författare som William Shakespeare utvecklades förstås inte i ett vacuum – han hade turen att ha den tidiga renässansens världshuvudstad London som plattform för sitt skrivande, där ”dockteatrar, eldslukare och gycklare” samsades med universitet och teatrar, krogar med skampålar och till och med uppspikade huvuden (till och med hans egna släktingars). Om denna färgstarka, teatrala miljö där magi och verklighet gled ihop kan man läsa här i en fin essä av Nina Burton. Om WS var en enda kortväxt och ovanligt inspirerad son till en handskmakare eller om det egentligen var ett helt gäng snubbar som tillsammans utgjorde ”William Shakespeare” (John Donne, Edward de Vere och några andra) spelar kanske inte så stor roll eftersom det är ”inte författarens ansikte som levt kvar i litteraturen utan rösten”.