Det tycks finnas en förtjusning i att skildra just kvinnor som drivs till randen av galenskap på film har jag insett nu kort efter att ha sett Black swan – som påminde inte bara om De röda skorna utan även om Black Narcissus där en plikttrogen nunna blir galen, och även om Sybil, där Sally Fields personlighet löses upp i femton olika delpersonligheter, förutom Repulsion med Catherine Deneuve då, och lite annat. Det enda jag tänkte säga om Black swan är väl att Mila Kuniskaraktären Lily i havet av strängt diciplinerade dansöser var filmen enda icke skrämmande kvinnliga karaktär! Trots att Lily var the black swan och förkroppsligade allt det Portmans Nina avvisade, såvar hon samtidigt jordnära, tillgänglig och mänsklig och en juste person som älskade hamburgare. Vilket kanske bara bevisar att det är det förnekade, nertryckta, avstängda och förträngda som har kraft att bli riktigt skrämmande.