Eller hur man skriver en bra spökhistoria. Okej, det är den där tiden på året igen… Här skriver Susan Hill, som skrivit klassiska spökisen The Woman i black, om spökhistorien. Behovet av atmosfär och stämningsskapande miljöer poängteras, men lika mycket att det finns en fungerande struktur och konkret handling. Och så tar hon upp något som jag aldrig riktigt tänkt på – spöket måste ha ett syfte. Det får inte spöka bara lite i största allmänhet. Passa på och delta i tävlingen om bästa spökhistoria som utlyses – okej för att ni måste skriva den på engelska.

… och de flesta av oss var fortfarande oskuldsfulla vad gällde hur det vanliga tvdramat såg ut, men vi sögs in i den krävande, surrealistiska, suggestiva och melankoliska berättelsen om Laura Palmer och ingenting blev väl sig likt efter det. TVdramatiken har under åren utvecklats till en konstform som man inte längre kan bortse från, i konkurrens med de bästa filmerna och Twin Peaks var en banbrytande kraft. Dessutom här i början på nittiotalet etablerades en populärkulturell väldigt slitstark figur nämligen seriemördaren. Han började härja inte bara i Twin Peaks utan i ”När lammen tystnar” och samtidigt, 1991, i tvserien ”I mördarens spår”. Och ingen hade hört talar om seriemördare förut. Han hänger fortfarande kvar, fast förmodligen mest i trötta CSIavsnitt.

För oss alla/er alla som gillar den här typen av historisk fantasy eller vad man ska kalla det för – där folk jagar antika skrifter i antikvariat i Paris (“Dumasklubben”) löser meddelanden i renässansmålningar (“Da Vincikoden”), konfronterar medeltida sataniska sekter i Krakow (“I Djävulens spår”) eller bara blir jagade av greve Drakuyla genom halva centraEuropa (”Historikern”), och vill skriva något liknande, så kan den här webresursen kanske vara till hjälp; Cornelluniversitets samlingar av sällsynta böcker och manuskript.