Åter till ämnet hur böcker påverkar en känslomässigt – den här gången vilka barnböcker som fortfarande får vuxna läsare av The Guardian att gråta. Djurtemat är ju genomgående, det är flera av kommantatorerna som tar upp böcker som ”Watership down” av Richard Adams (”Den långa flykten”) och överhuvudtaget alla böcker där man som läsare investerar känslomässigt i ett djur. Återseenden är också en stor grej. Återseende med djur framkallar kanske de mest obehärskade tårarna av allt! En del nämner faktiskt scenen i ”Lilla Marilla” när Monday, den trogne hunden som efter att ha väntat i flera år på sin husse på stationen, för första gången ser honom stiga av tåget. Däremot verkar inte vuxenromaner byggas kring en känslomässig relationen till ett djur på samma sätt. Överhuvudtaget är det här varför vi rörs av något väldigt spännande, men jag är rätt övertygad om att ju äldre man bli, desto mer lättrörd och påverkad. Att som barn läsa om andra barn är en sak, men som vuxen en helt annan. Vet inte om jag idag stått ut med att läsa om statarbarnens lidande i KullaGullaböckerna, om hur den inåtvände, blyge Johannis får stryk i skolan och blir sjuk och hur Gulla kastar sig över hans “lilla utmärglade kropp” för att få honom att stanna kvar i den här världen när han i feberdimmorna hör hur Himmelrikes klockor spela så lockande….