Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Strukturskola lektion 4

    av

    • den baktunga

    Baktung struktur går ut på att det blir för mycket information och som måste förklaras, återberättas eller redogöras för i slutet. Antingen för att det inte gjorts tidigare, eller kanske för att handlingen är lite väl komplicerad. Men oftast på grund av att författaren inte planerat den ordentligt, utan det blir för mycket som dyker upp där under senare skede. Så här blir det om man inte planterar och förebådar så mycket som möjligt under första halvan av handlingen. En bra princip är annars att den andra halvan av ett manus är som en spegelbild av den första halvan; i den första man har förberett läsaren på vad som komma skall senare i handlingen. Sedan mot slutet så har man med andra ord inte så mycket att förklara, berätta eller beskriva eller redogöra för. Om vi säger att en viss karta spelar en viktig roll i upplösningen, så placera in kartan i början av handlingen på ett naturligt sätt. Annars måste du etablera den också mot slutet, förutom att låta den komma till användning. Dyker en karaktär upp bara mot slutet och du måste upplysa läsaren om vem denna är och har i handlingen att göra så blir det baktungt och informationstätt när vi bara vill ha bekräftelse på sånt vi redan anat, och som författaren planterat långt tidigare. När du börjar planera för slutet så inser du allt du måste lägga in under första halvan, och på det sättet är synopsis- och planeringsarbetet lite av en omlottrörelse. Man får gå tillbaka till början ju längre man kommer mot slutet, för i början läggs hela grunden, och flytta upp viktiga etableringar, vändpunkter och situationer. Mot slutet ska förstås vändpunkterna komma hårt och snabbt, men utan att kräva förklaringar eller introduktioner.

  2. Strukturskola lektion 3

    av

    • den speedade

    Det här kan man stöta på i synnerhet under läsning av deckarmanus; det inleds dramatiskt och sedan får läsaren ingen respit. Vändpunkterna ligger tätt från början i en jämn ström och utan riktig förståelse för vikten av att låta karaktärer och relationer få utrymme, utan några dramatiska effekter. “Sug på karamellen” brukar jag rekommendera, alltså dra ut på skeendena och bygg upp förväntan innan du låter det hela explodera i en kyss, en kärleksscen eller någonting våldsamt. Här blir det aldrig fråga om en variation i tempo eftersom de brutala dåden, morden och dramatiken står som spön i backen. Så här håller det på utan att något förankras i lugnare partier av karaktärsbyggande. Det blir ingen variation mellan partier som bygger upp spänningen eller låter läsaren känna förväntan inför vad som komma ska, och mer dramatiska klimax. Klimaxen blir genomgående och när vi är i slutet så står läsaren frågande inför motiv, drivkrafter och bakgrund till allt som skett eftersom författaren inte gett sig tid att förankra det.

  3. Strukturskola lektion 2

    av

    • den knöliga

    En bra fungerande struktur är där för att underlätta för läsaren och får henne eller honom att flyta fram genom handlingen hur komplicerad än storyn är. Känns det för snårigt och krångligt är det förmodligen för att strukturen inte fungerar än och istället för förtätning så skapas förvirring. Det här handlar inte bara om att första vändpunkten ska ligga efter typ trettio sidor. Vilket den inte måste. Utan om att författaren inte placerat den yttre handlingens situationer och vändpunkter så att det blir meningsskapande för läsaren. Till slut blir det så trassligt att det inte går att förstå olika sammanhang överhuvudtaget. Strukturen speciellt om det är en spänningsroman bör skapa förtätning; allting blir mer och mer gåtfullt men med någon sorts bakomliggande plan. Det är alltså planen/strukturen som är grejen, nästan mer än vad som sker. Men den knöliga strukturen kan också ha att göra med bakomliggande djupare konstruktionsfel, som att karaktärerna hux flux byter mål eller motiv utan orsak. I värsta avslöjar den att handlingen inte egentligen hänger ihop.

  4. Strukturskola lektion 1

    av

    Struktur är alltså i vilken ordning och hur handlingens yttre situationer och skeenden är arrangerade. Den klassiska dramaturgiska strukturen (ni vet ”valen”) antyder ju att efter en kort inledning trasslar man till det allt man kan för att stegra spänningen och komplicera händelseförloppet. Handlingen sväller när man kastar in fler trådar och låter historien växa och det blir en sorts valformad, antar jag, båge, som beskriver den stegrande spänningen och som sedan sjunker ihop när trådar trasslar ut och knyts ihop för att utmynna i final, upplösning och nertoning. Men jag har några andra exempel på typiska men inte helt lyckade strukturer. Här exemplifieras en som är ganska vanlig;

    • den framtunga

    Istället för att låta karaktär och handling gå i hand i hand och med andra ord starta dramatiken samtidigt som man introducerar huvudkaraktären så lägger man angreppspunkten för tidigt. Man inleder med bakgrund, beskrivningar, personlig biografi, vardagliga förehavanden och fördröjer själva starten på storyn eller första vändpunkten. Läsaren tvingas vänta för länge på att äventyret ska dra igång under en väldig seg inledning. Så här gör en del för varje karaktär.  Ska någon köra en viktig last med hemliga dokument till en hemlig adress introduceras denne totalt oviktige karaktär från och med att han eller hon vaknar, gör frukost och därefter sätter sig i bilen för att utföra dagens viktiga uppdrag. Sedan hinner man inte till själva dramat eller intrigen för vid det laget är boken slut.