Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Skriv (feelgood) med öppet hjärta

    av

    Sedan förra gången jag skrev om att skriva feelgood har jag insett några saker till. Inte minst tack vare att jag lektörsläst några utmärkta manus i genren. Som sagt så tror många att genren handlar om att vara ständigt rolig, eller underhålla läsaren genom ett skämtsamt tonfall och humor. Väldigt mycket humor, även om det finns dramatiska konflikter och komplikationer. Resultatet kan bli lite väl hurtfriskt eller till och med konstruerat eftersom det är svårt att skriva roligt och kanske ännu mer; feelgood handlar primärt om att känna. De bästa manusen i genren tvekar inte att slå an en ton av sorg, melankoli, tristess eller rent av tragik. Det handlar om att spela på känslosträngarna hos läsaren, och vi är mycket mer benägna att skratta om vi redan är berörda. Ju mer vi gråter eller iallafall får en tår i ögat, i ena scenen, desto snarare är vi till skratt i den nästa. Och på det sättet behöver författaren inte anstränga sig så att hen blir blå i ansiktet just för att vara rolig hela tiden. Det här handlar om att balansera livets allvarliga sida med dess ljusa och inte vara rädd för att inkludera lite mörker, just för att de här sidorna kontrasterar varandra och befruktar varandra så att säga. Det krävs en känslomässig öppenhet och faktiskt sårbarhet från författarens sida, som känns autentisk och verkligen går fram över sidan och där man kan leva med sig även i att det går fel, händer jobbiga saker och blir allmänt misslyckat. Engageras vi av detta och känner oss berörda skrattar vi mycket lättare av de humoristiska inslagen.

  2. Kvalitetssäkra din story

    av

    Att vad som helst kan hända i en berättelse behöver inte vara bra, eftersom läsarens känsla för vad som är rimligt och troligt sätts ur spel och det kan faktiskt vara den snabbaste vägen till att läsaren lägger ifrån sig boken. Handlingen måste utvecklas enligt någon sorts psykologisk förklaringsmodell och mycket här handlar om att klart och tydligt formulera den inledande konflikten. En handling utgår ju från tanken på en huvudperson som inte är komplett. Något har gått i krasch, något fattas, något stör harmonin på inre eller yttre plan eller både ock – och handlingen gör att huvudpersonen kommer till rätta med det. Jag tror det är svårare att formulera problemet eller konflikten just när den utspelar sig på ett inre känslomässigt plan. Det vanligast förekommande misstaget jag ser är att man som författare inte helt grävt i detta tillräckligt mycket, det är inte tillräckligt skärpt och då blir inte karaktärernas handlade helt förankrat. Om man inte förankrar det väl hos läsaren i början så blir resten av den dramaturgiska bågen ofta vacklande, lite oskarp och som läsare svävar man i ovisshet om vad detta egentligen handlar om. Och vilket huvudpersonens dilemma eller problem är.  Även om man skriver en feelgood eller en lättsam chicklitt så bör denna dramaturgiska båge sitta där och kännas klar och tydlig. Gör varje steg förståeligt och trovärdigt och tänk på att karaktärernas motiv och drivkrafter bör vara tydliga i varje scen.

  3. Den mänskliga karaktärens mystik

    av

    Jag brukar ju förfäkta att karaktärerna är grunden till allt när man skriver en roman. Jag undrar om deckargenren handlar lika mycket om den där typiska strukturen (skapa en gåta och låt läsaren vänta på svaret) som om författarens förmåga att undersöka och utforska just den mänskliga karaktären. Med betoning på utforska. För att bli en bra deckarförfattare skulle jag tro att det är en nyfikenhet på och ett intresse för det mänskliga psyket som krävs och om jag ska låta lite sexistisk; det är därför kvinnor har dominerat genren. Och om en klåfingrig lust att analysera detta psyke. Visst är det viktigt att strukturen håller, den där vi sakta men säkert lotsas mot lösningen. Men denna är faktiskt inte så intressant om inte författaren under handlingen just utforskat frågan om varför. Varför gör vi människor såhär, vad driver oss att döda eller hota, plåga, skrämma, ja you name it. Det är inte varken gärningen eller lösningen som är det mest fascinerande utan att få följa människor som kanske drivits till det yttersta av olika krafter. Det är detta utforskande vi behöver för att förstå. Man kan som deckarförfattare skriva mycket mer om vardagen, om det stillastående än vad man kanske tror och gör man det bra alltså psykologiskt trovärdigt så blir det spännande. Utforskandet av karaktärernas inre, drivkrafter, hämningar, hemligheter, rädslor, blinda fläckar, lustar och laster. Att man slår större cirklar kring brottet och låter karaktärerna ta plats och ger dem utrymme tills deras djupaste motiv och drivkrafter är blottlagda. De små sprickorna i allt det som är vår verklighet och vardag. Det behöver inte vara så mycket blod och mord egentligen om man kommer åt saker i det grumliga mänskliga psyket.

  4. Den inre antagonisten

    av

    I vad man kanske kan kalla för känslodrivna litterära genrer; feelgood, romance, chicklitt men också rysare är det ofta den inre fienden som är den starkaste. Ett sätt att strukturera handlingen är kring en konflikt som står mellan vad huvudpersonens vill ha och vad han eller hon behöver; ”want” och ”need”. K M Weiland har tagit The greatest showman musikalfilmen om P T Barnum, cirkusdirektören, som exempel på ett väldigt bra sätt. ”Gold, fame and notoriety, nothing satisfies him. //None of it is enough without the support of family, but Barnum is insatiable.”  Det är just detta sista som är handlingens motor. Historien är alltså konstruerad kring tanken på huvudpersonens stenhårda drift att nå ekonomisk framgång men vad han behöver är närheten och tryggheten som en familj ger. Utan den spelar det ingen roll hur rik han är. Och det är just det som han riskerar att förlora  för att han är så driven. Det intressanta med den här strukturen eller ”bågen” för huvudkaraktären är att antagonisten visar sig vara… han själv. Det finns egentligen inte någon tillräckligt allvarlig yttre antagonist här, utan det är hans egen strävan som till slut blir destruktiv. Samtidigt är det inte girigheten i sig som är grejen, han gör det han gör för att säkra sin familjs trygghet så det är egentligen kärleken till familjen som är drivkraften här. Hans mål är  att samla i ladorna och bygga upp ett  finansiellt imperium just för att ge sina barn och sin fru trygghet. Men det gäller att komma underfund med vad han egentligen behöver i livet, speciellt  om familjelyckan går förlorad på kuppen – och det är egentligen detta som handlingen.

  5. Struktur mot stjärnorna

    av

    Som jag brukar säga; en bra, fungerande struktur underlättar för läsaren och får hen att flyta genom handlingen och underlättar för handlingen. Känns det för snårigt och krångligt är det förmodligen för att strukturen inte fungerar än och istället för förtätning så skapas effekten av förvirring. Här kan man felsöka problem och jag är glad över att skribenten inte hakar sig för mycket på att första vändpunkten ska ligga efter exakt trettio sidor. Men som förklaras här så kan handlingen ofta antingen kännas för seg i början. Först en massa beskrivningar, sedan kommer karaktären – handlingen/dramat. Handlandet och dramat går hand i hand och bör dra igång med en gång. ”Klumpig” struktur, okej detta är alltså när det hela inte trappas upp. Det finns ingen riktig konfliktupptrappning utan något spännande sker men oddsen ökar inte i handlingen och det växlar för mycket mellan dramatisk situation och normalläge eller något som inte har med den dramatiska handlingen att göra. Receptet här är att hitta en stegrande rörelse från början, som fortsätter stiga. Episodisk struktur, detta ska jag skriva ett eget inlägg om eftersom det är ganska vanligt och hyfsat lätt att felsöka och åtgärda.

  6. Ta det viktiga först

    av

    Det är ett väldigt pusslande med inledningar har jag märkt. Här lägger man grunden resten av boken, och det är som att sätta ihop ett stort urverk och sedan få det att dra igång, så att det rullar på av sig själv. Många beståndsdelar, kuggar, som ska driva varandra som författaren Jessica Schiefauer uttryckte det. Missar man en viktig del här i början så får man introducera den senare vilket blir fel. Skriver man i en viss genre så gäller det att låta förstå det; en fantasy måste introducera världen eller the storyworld samtidigt med bakgrund och så handlingens grundläggande konflikt. Men måste etablera utgångspunkterna, lägga upp planen. Det viktigaste är kanske att strukturera informationen. En sak kan man tänka på; prioritera informationen så att det viktigaste kommer först. Ju viktigare en karaktär eller en dramatisk konflikt är, desto tidigare måste den presenteras. Smärre saker, bihandlingar, komplikationer ges lägre prioritet och introduceras senare, det är mindre viktigt. Läsaren letar efter det de kommer att snappa upp som den första glimten av en röd tråd, en tidig bild av vad allt detta handlar om. Så inledningar kan man se som ett strukturerat informationsgivande förklädd eller gestaltad till dramatisk handling. Man behöver lägga upp en plan, en struktur; skriva på känn och improvisera vilt göre sig icke besvär.

  7. Så skriver du din första bok

    av

    Man kan inte få tillräckligt med goda råd om hur man får ihop sin första roman och dessa har jag snott skamlöst här. Råden går bland annat ut på att:

    – fundera på vilken din berättelse egentligen är? Testa din intrig genom att beskriva den med tre meningar. Att få ihop en roman handlar inte om att ge sig hän åt språkliga stilövningar utan att veta vad det hela egentligen handlar om.

    ”No matter how great it looks on the page, if it doesn’t move the story, leave it out.”

    – Lär dig hantverket för att kunna hantera själva skrivprocessen; gestaltning, dialog, olika berättarperspektiv. Kanske verkar som en självklarhet men alla förstår inte att teknik och hantverk är där för att förmedla det du vill till läsaren.

    ”Beskriv något på ett sätt att en blind person kan se det framför sig när du läser texten högt. ”

    – gör dina läsare delaktiga genom att få dem att förstå bokens inre logik och sammanhang. Hur skulle vi kunna tro på att greven av Monte Christo lyckas fly från fängelset på ön If, om inte författaren gett en övertygande bild om att det faktiskt är möjligt. Inkludera läsaren som annars känner sig utestängd och engagerad.

    ”Write not only what you know, but what your readers know.”‘

    – läs jättemycket, läs bra författare. Lär dig genom att försöka skriva likadant bara för att se hur de gjort

  8. Använd ditt undermedvetna

    av

    När det kommer till tips om hur man skriver en bok  lär dessa vara de mer okonventionella skrivtips jag läst om, av Alice Hoffman; Fem fantastiska tips för att hjälpa dig att skriva din roman. Istället för att ta till de gamla vanliga knepen som för mycket kaffe, långa promenader och desperat brainstorming för att skaka liv i fantasin handlar det om att använda sinnena och om att väcka bilder, minnen och känslointryck till liv ur det undermedvetna.  Till råden hör: Skriv en lista på ord du älskar och ord som gör dig skräckslagen.  Skriv en lista på sådant du skulle vilja hitta i en trädgård; rosor, mynta, citronmeliss, rosmarin. Skriv ner namnet på den person du önskar att du var. Se en bild framför dig: en stark fullmåne eller två rådjur skrämda av ett ljud i närheten eller en flicka i en röd hoodie som springer över en parkeringsplats. Återkalla ett minne eller en dröm du haft och kliv in i minnet/drömmen och ändra vad som händer.  Skriv ner något som du hörde en person säga som satt bredvid dig på ett café. Inled med att någon öppnar en dörr. ”Du kommer att bli förvånad över allt som finns på andra sidan.”

  9. Råd till en författare som fastnat

    av

    Dessa råd gav jag nyss till en författare som hamnat i den tråkigaste av skrivarfällor: hon har slutat skriva på sitt projekt och vet inte varför.

    Det kan vara bra att utveckla hela projektet från början till slut först. Alla karaktärsbågar viktiga vändpunkter och situationer. Risken är att man fastnar i de tre kapitel man skrivit och redigerar och skriver om dessa men saknar överblick vart man egentligen ska det hela.

    Börja skriva scener som känns roliga och strunta i att skriva kronologiskt. Vissa situationer oavsett var i handlingen lär man ha mer färdiga i huvudet och dem kan man skriva.

    Det kan vara bra att släppa projektet och bara låta det marinera i tanken. Låta det ta andra vägar i tanken än vad man föreställt sig och vara beredd att omförhandla vad det egentligen är för projekt? Är det verkligen en deckare eller är det egentligen en mer psykologisk relationsroman med en gåta i centrum? Är målgruppen verkligen vuxna? Är detta två romaner i en?

    Bli inte besegrad av känslan av stå inför en vägg och inte komma förbi den.  Så funkar den kreativa processen. Det går framåt och sedan tar det tvärstopp. Handlingen känns meningslös eller ännu vanligare; man har plötsligt ingen aning om hur man ska gå vidare eller fortsätta utveckla den. Men ge inte upp. Känslan av ”stopp” handlar om att man tappar flytet inför ett hinder eller ett motstånd och inte inser att det är ett problem som måste lösas, inte en återvändsgränd och inte en STOPskylt. Under en promenad, en natts sömn eller när man står och diskar så jobbar det undermedvetna och plötsligt har man lösningen. Att uppleva att det tar emot att fortsätta är mer symptom på att man inte vet hur, men lösningen finns.

     

  10. Vägen är allt

    av

    Här (om man scrollar ner) får man säga är några riktigt handfasta – minst sagt – råd för dig som vill bli författare, utdelade av ingen mindre än boxaren Rocky Balboa. Jag tycker utgångspunkten är intressant här; att det är du själv som bestämmer hur det ska gå (lite amerikanskt men ändå tänkvärt) även om alla har olika förutsättningar att lyckas. Vissa har en ekonomisk situation som gör att de kan ta ledigt och satsa på skrivandet, anlita lektör, coach eller investera i en bra skrivarutbildning – andra inte. Vissa har en stöttande partner som kan gå in och ta ansvar för resten av livet när man behöver dra sig undan för att skriva. Det här är väldigt olika från individ till individ. Men vissa saker kan du själv styra upp oavsett utgångsläge och de kan väl sammanfattas med att det handlar om att orka resa sig igen efter refuseringar och negativ kritik och att man inte blir bra av en slump. Jag stöter ibland på författare som desperat längtar efter effekten en utgivning kan ha för deras liv, som ett magiskt piller som ska vända allt, men inte ännu inser att det är vägen dit det handlar om, inte vad ett förlagskontrakt ska göra för dig. Att det inte finns genvägar förbi träning och allt bättre teknik, och hur mycket hårt arbete som krävs. Det är en läroprocess och det positiva är att man kan alltid bli bättre och negativa kommentarer och refuseringar kommer inte av en slump utan för att man inte är där riktigt – än.

    11. ← Föregående sida Nästa sida →