Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Så skriver du din första bok

    av

    Man kan inte få tillräckligt med goda råd om hur man får ihop sin första roman och dessa har jag snott skamlöst här. Råden går bland annat ut på att:

    – fundera på vilken din berättelse egentligen är? Testa din intrig genom att beskriva den med tre meningar. Att få ihop en roman handlar inte om att ge sig hän åt språkliga stilövningar utan att veta vad det hela egentligen handlar om.

    No matter how great it looks on the page, if it doesn’t move the story, leave it out.”

    – Lär dig hantverket för att kunna hantera själva skrivprocessen; gestaltning, dialog, olika berättarperspektiv. Kanske verkar som en självklarhet men alla förstår inte att teknik och hantverk är där för att förmedla det du vill till läsaren.

    Beskriv något på ett sätt att en blind person kan se det framför sig när du läser texten högt. ”

    – gör dina läsare delaktiga genom att få dem att förstå bokens inre logik och sammanhang. Hur skulle vi kunna tro på att greven av Monte Christo lyckas fly från fängelset på ön If, om inte författaren gett en övertygande bild om att det faktiskt är möjligt. Inkludera läsaren som annars känner sig utestängd och engagerad.

    Write not only what you know, but what your readers know.”‘

    – läs jättemycket, läs bra författare. Lär dig genom att försöka skriva likadant bara för att se hur de gjort

  2. Använd ditt undermedvetna

    av

    När det kommer till tips om hur man skriver en bok  lär dessa vara de mer okonventionella skrivtips jag läst om, av Alice Hoffman; Fem fantastiska tips för att hjälpa dig att skriva din roman. Istället för att ta till de gamla vanliga knepen som för mycket kaffe, långa promenader och desperat brainstorming för att skaka liv i fantasin handlar det om att använda sinnena och om att väcka bilder, minnen och känslointryck till liv ur det undermedvetna.  Till råden hör: Skriv en lista på ord du älskar och ord som gör dig skräckslagen.  Skriv en lista på sådant du skulle vilja hitta i en trädgård; rosor, mynta, citronmeliss, rosmarin. Skriv ner namnet på den person du önskar att du var. Se en bild framför dig: en stark fullmåne eller två rådjur skrämda av ett ljud i närheten eller en flicka i en röd hoodie som springer över en parkeringsplats. Återkalla ett minne eller en dröm du haft och kliv in i minnet/drömmen och ändra vad som händer.  Skriv ner något som du hörde en person säga som satt bredvid dig på ett café. Inled med att någon öppnar en dörr. ”Du kommer att bli förvånad över allt som finns på andra sidan.”

  3. Allt om första kapitlet

    av

    Allt som sägs här är jag och denna utmärkta författarcoach rörande överens om. Många fokuserar på ett fantastiskt språk, en bländande stil och ett eget uttryck och det är förstås inte fel med det. Samtidigt vet man som läsare att om vissa saker fattas i det första kapitlet då blir man inte riktigt engagerad nog att vilja läsa vidare. Det måste inte finnas dialog på första sidan, men som sägs i artikeln; en författare insåg att detta var det bästa sättet att få boken att sälja. Men kanske det viktigaste av allt är att stilla läsaren nyfikenhet på vem handlar detta om och vilket är den personens problem som handlingen ska lösa? Att inte få en huvudkaraktär presenterad tidigt är som att se inledningen av en film utan en enda närbild på en person. Och det kan vara bra att så tidigt som möjligt röja att något är fel i huvudpersonens liv. Detta antyder den huvudsakliga dramatiska konflikten.  Sedan kommer det jätteviktiga; problemet måste inte handla om den stora övergripande konflikten men på något sätt ha med huvudpersonens övergripande mål att göra. Skriver du en rysare där protagonisten senare ska försöka överleva i ett hus där det spökar lät första scenen på något sätt ha med saken att göra; att spökhusets ägare dör en sällsynt brutal död, eller att protagonisten blir vräkt och tvingas leta nytt boende. Det är den första dominobrickan som gör att första kapitlet är ett drama i sig men som kan relateras till bokens övergripande handling.  Det också krävs är något slags förebådande av antagonisten eller det huvudpersonen kommer att få möta. Hela den dominerande konflikten behöver inte ges gestalt i första scenen; problemet i första kapitlet antyder, förebådar vad som komma skall.

  4. Så skapar du en feelgoodhjältinna

    av

    Den här modellen för hur man bygger ett feelgoodmanus är konstruerad kring huvudpersonens inre känslomässiga sår. Det är tack vare författaren Lisa Jewell jag blev bekant med den när hon berättade hur hon alltid börjar med att fundera på sin huvudkaraktärs mest ömmande punkt eller inre känslomässiga sårbarhet. Alla manus måste inte konstrueras på det sättet men det är väldigt effektivt när polletten ramlar ner och man förstår strukturen. Mycket utgår från romancegenrens tanke på ”want” och ”need”. Alltså vad din huvudperson vill är en sak, men vad hon behöver (för att bli lycklig) är en annan och ofta det rakt motsatta och det gäller att konfrontera henne med just detta. Kanske har du en huvudperson som är nerdig, kontrollerad och tillbakadragen och med näbbar och klor försvarar sin rätt att stanna hemma varje kväll och spela schack via nätet eller läsa tjocka böcker om astronomi – trots att det inte gör hen lycklig men för att hon tror att detta är det bästa livet för henne.  Vad hon behöver är äventyret som den yttre handlingen kastar henne in i och som innebär något radikalt annorlunda men som kommer att läka hennes inre känslomässiga sår och det är bara på det sättet som hon kommer att hitta den verkliga lyckan, även vad gäller kärlek.

  5. Vägen är allt

    av

    Här (om man scrollar ner) får man säga är några riktigt handfasta – minst sagt – råd för dig som vill bli författare, utdelade av ingen mindre än boxaren Rocky Balboa. Jag tycker utgångspunkten är intressant här; att det är du själv som bestämmer hur det ska gå (lite amerikanskt men ändå tänkvärt) även om alla har olika förutsättningar att lyckas. Vissa har en ekonomisk situation som gör att de kan ta ledigt och satsa på skrivandet, anlita lektör, coach eller investera i en bra skrivarutbildning – andra inte. Vissa har en stöttande partner som kan gå in och ta ansvar för resten av livet när man behöver dra sig undan för att skriva. Det här är väldigt olika från individ till individ. Men vissa saker kan du själv styra upp oavsett utgångsläge och de kan väl sammanfattas med att det handlar om att orka resa sig igen efter refuseringar och negativ kritik och att man inte blir bra av en slump. Jag stöter ibland på författare som desperat längtar efter effekten en utgivning kan ha för deras liv, som ett magiskt piller som ska vända allt, men inte ännu inser att det är vägen dit det handlar om, inte vad ett förlagskontrakt ska göra för dig. Att det inte finns genvägar förbi träning och allt bättre teknik, och hur mycket hårt arbete som krävs. Det är en läroprocess och det positiva är att man kan alltid bli bättre och negativa kommentarer och refuseringar kommer inte av en slump utan för att man inte är där riktigt – än.

  6. Utveckla handlingen framåt

    av

    Det här är något jag noterat som en tendens om man är lite ny i gamet vad gäller att strukturera och formulera en handling. Att man utgår från varje ny karaktär som uppenbarar sig och ger stort utrymme åt dennas bakgrund och biografi; är det en kassörska i en affär som huvudpersonen kommer att styra stegen till senare för att utreda ett butiksrån så tar författaren avstamp i kassörskan, hennes tillvaro, hennes morgon innan hon går till jobbet och kanske faktiskt hela hennes uppväxt och liv dittills om det vill sig illa. Vad vi får är alltså en lös struktur konstruerad kring olika gestalter som dyker upp längs historien men inte utifrån vad dessa vill, alltså deras intention i handlingen och vad de vill uppnå. Tänk på att bakgrund och biografi är viktigt om det är viktigt för handlingen men annars inte. Handlingen rör sig framåt och det är därför det viktigaste är att fundera över karaktärernas mål, vad de vill och vilket handlingens mål är – karaktärerna dras framåt i handlingen eftersom de agerar för att uppfylla målet och detta ligger förstås framför dem och måste erövras genom att de agerar. Till exempel att lösa ett brott, bli ihop med en viss person eller på något annat sätt uppnå något. På det sättet genom att sätta en karaktär i rörelse i syfte att nå sitt mål så utvecklar man handlingen framåt. Vad de har för uppväxt,vad de åt till frukost och civilstånd är inte nödvändigt så viktigt att det hör hemma någon annanstans än i en mapp för karaktärsbiografier.

  7. Så skriver du boken!

    av

    Hur man ska komma igång med en bok är en av livets stora gåtor, att skapa något – en berättelsen – ur ingenting. Men man kan faktiskt ha enorm nytta av just förlagens målgruppstänk, hur nischad och kommersiell utgivningen börjar bli och hur genrerna knoppar av sig i undergenrer, med sina egna mallar och regler. Ja man kan säga att man går i redan upptrampade spår och det är bara bra. Att välja en genre innebär i sig att man gör avgränsningar och vissa val. Sedan tillkommer förstås vem målgruppen är. Begränsningar är bra för kreativiteten. Skriver du en rysare som du inte får in på rätt spår så tänk rysare för unga läsare. Med unga läsare menas i nittionio fall av hundra att protagonisten går på gymnasiet. (För läsarna antas göra det.) BAM där slapp du skapa en huvudperson som befinner sig någonstans i den diffusa tjugo – trettioårsåldern. Det kan dessutom vara svårt att styra in handlingen på saker som övernaturligheter och spökerier när protagonistens ålder brukar betyda problem med familjebildning, parrelationer, karriär och husköp. Redan att fundera ut intrig och idé innebär begränsningar och ju fler man har att förhålla sig till desto enklare blir det; det är som att det finns en förhandsform att hälla ingredienserna i, en rad förhandsval är redan gjorda som styr innehållet, ett slags protokoll. Vet du inte vad du ska skriva så tänk genre, tänk målgrupp och tänk på hur du i framtiden ska pitcha boken.

  8. Kontrastera ljus och mörker

    av

    Det är inte många projekt jag läser som utspelar sig under krig eller svårt förtryck men det är oftast de allra bästa, om till exempel ett judiskt familjeöde i skuggan naziTyskland. Ett annat exempel är Micael Lindbergs I skuggan av verkligheten. Det totala mörkret och ondskan tvingar fram det bästa ur de som är fångade i dramat, så paradoxalt nog kan det bli historier om hur ljuset och kärlekens kraft förs vidare och transcenderar till och med döden. Men det är svårt att skriva tragiska scener eftersom det lätt blir lite för mycket av det goda, eller onda. Knepet kan vara att lägga in något vackert mitt i det svarta, något som påminner om livet , glädjen och skönheten som en gång varit och som trots allt finns där, det kan bli mer effektivt för att få fram det onda och mörka. Victor Hugo låter till exempel i Samhällets Oycksbarn en vit fjäril fladdra över ett slagfält med döda och sårade. Som det påpekas här, det vackra mitt i all slakt framhäver eller stryker under det hemska och tragiska just genom att skapa kontrast, djup och relief. Kort sagt låt något vackert belysa det förfärliga och mörka. Det här gör även Roman Polanski väldigt effektfullt tycker jag i en av slutscenerna i filmen Pianisten. Efter två timmars bombanfall, svält, död, lägertransporter och nazister är det kanske först när huvudpersonen spelar Chopin i ruinerna som man till fullo förstår måttet av ondskan, förödelsen och galenskapen. Titta på scenen här.

  9. Slutkonsumenten har sista ordet

    av

    I den här podcasten om att lära sig skriva en bestseller berättar en förläggare att hennes förlag numera använder en fokusgrupp för att utröna om en viss bok kommer att hitta sina läsare, slutkonsumenten. Det är den kommersiella aspekten av utgivandet, som tar över mer och mer, att man ser boken som en produkt som ska krängas, helst till massorna. Samtidigt måste man ställa detta målgruppstänkande mot den vedertagna sanningen om att ingen egentligen vet varför en viss bok blir en storsäljare och att det inte fungerar att försöka skriva med tanke på vad marknaden vill ha utan bara skriva det man själv känner för, brinner för. Men det där sista tycker jag man ska vara ganska skeptisk inför. Självklart kan en historisk fantasy som utspelar sig på 1300talet i Mesopotamien bli en hit. Men chanserna är ändå ganska små. Vet vem din läsare är och vem du skriver för och ha denne i åtanke under hela processen; det gör pitchen lättare när du skriver följebrev och ska presentera manuset. Förlagen försöker i tilltagande grad se den tilltänkta läsaren för ett visst manus, den som kommer att köpa boken. Och i vilken hylla och under vilken genre och rubrik kommer man att ställa den på Pocketshop? Ju mer man vet detta själv och ju tydligare bild man har desto bättre. ”Tänk på vem du skriver för” tipsade ett förlag en författare/klient om som skrivit en bok för unga läsare med en vuxen protagonist i huvudrollen. Här clashade alltså hennes huvudkaraktärs ålder mot de förmodade läsarnas.

  10. Bikaraktärernas roll i berättelsens mosaik

    av

    Man utvecklar och utvinner handlingen genom karaktärerna. Så ju mer du borrar ner dig i dina karaktärer och definierar vad de vill, vad de drivs av och deras inre känslomässiga konflikt desto mer handling utvinner du. Det här är förstås extra relevant om det är en karaktärsdriven, mer psykologiskt orienterad roman som en psykologisk thriller. Att utveckla bikaraktärerna vilket är ett vanligt råd gör man alltså inte för sakens skull, det handlar inte om att ge dem större utrymme i sig. Det är detta som skapar förvirring har jag märkt. Men du kan använda dem mer för att tillföra handlingen och historien något. De ska inte vara med enbart i sina yttre funktioner så att säga, typ stå bakom disken i en affär. Ge dem en tydligare funktion. Även bikaraktärer och perifera karaktärer är där för att uttrycka någon del i handlingen, för att föra den framåt, och för att  för att påverka och förändra handlingen – den röda tråden eller någon bihandling. Så om du har en historia om ett mystiskt dödsfall så använd de mindre karaktärerna för att lägga ytterligare en pusselbit i denna historia om ett mystiskt dödsfall. Kanske finns en humoristisk frisörska i byn där det mystiska dödsfallet ägt rum. Hon kanske är en rolig bikaraktär. Men om du låter henne fälla en avgörande kommentar om något den avlidne sagt eller gjort i förtroende under en klippning och slingblondering, så har du använt henne för att föra handlingen framåt. Toge du bort frisörskan hade du fått hitta ett annat sätt att ge informationen, för den här informationen behövs som en del i mosaiken som är bokens berättelse. Och såklart, extra elegant blir det om det samtidigt är något som avslöjar något om henne själv, berättar vem hon är och skärper bilden av henne.

  11. ← Föregående sida Nästa sida →