Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. När man är en hantverkare

    av

    Som begynnande författare är det lätt att uppleva samma frustration som någon som glatt tar sig an att renovera köket, laga ett rör eller borra upp en hylla – och tro att det ska bli lätt. För det ser så lätt ut och det borde vara lätt. Ja för den vane är det kanske det. Man upplever samma frustration, tårar (i värsta fall), dåliga självförtroende och hopplöshet när hyllan blir sned, röret fortsätter att läcka och det till slut blir dags att kalla in professionell förstärkning när köket aldrig blir klart. Och helt enkelt göra om allting igen. Men på samma sätt som den professionella hantverkaren behöver författaren inte talang utan teknik.  Och teknik är något man kan lära sig och lära in. Då kan man övergå från privata skrivbordstexter till riktiga romanprojekt, eller faktiskt få ihop en hel roman och inte bara noveller. Man behöver bara veta hur det låter sig göras. Det finns ett hantverk och det är något man måste lära sig, träna upp och som man sedan kan luta sig mot när man jobbar och som kommer att finnas där för en så att man kan skriva även utan inspiration eller ens ork eller lust. Och ju större träning och bättre inarbetad teknik desto enklare och roligare kommer processen att skriva en roman att bli.

  2. Sätt en klocka och skriv

    av

    Jag har nästan slutat att dela skrivtipslänkar för det är de samma som svävar runt där på återkommande fora. Men dessa var så bra av Philip Pullman. Lyssna.

    Strunta i att kolla av marknaden för att se vad som är poppis och vad folk vill ha. Skriv det du själv vill utan tanke på vad du tror att folk vill läsa.

    Stanna kvar vid ditt skrivbord. Tänkt om du inte är vid skrivbordet när idéerna kommer – då lär de försvinna. (Man kan sätta en alarmklocka på allt från fem minuter till en timme och inte lyfta på rumpan förrän den ringer. Små tidsenheter blir en hel dag.)

    Hitta sättet att arbeta som fungerar för dig. Det är inte säkert att ett detaljerat synopsis eller synopsis är för alla. Risken är att man tömmer ut sitt intresse för projektet under tiden man utvecklar det i förväg. Mitt tips är att arbeta lite på två fronter; en hyfsad plan för sina ”plot points” eller de viktiga situationerna som du bygger handlingen kring men som kan vara ganska kort. Och så kan man börja skriva de scener och kapitel som förefaller roliga/inspirerande och som man framför allt har en hyfsad hum om hur man ska skriva. Sparar man dessa till när det är dags för dem rent kronologiskt kanske inspirationen inte finns där längre. Att tillåta sig att börja skriva kapitel utifrån en ganska lös struktur innebär också att man tränger djupare in i materialet, lär känna karaktärerna, hör deras röster och i bästa fall får mycket att komma till liv som man inte sett på det mer övergripande synopsisstadiet som handlar så mycket om struktur och konstruktion. Te x att karaktär A har en dödlig sjukdom som hen inte vet om, men som kommer att spela stor roll senare.

  3. Den röda tråden

    av

    Många tycker att redigeringsarbetet är oerhört jobbigt. Förmodligen för att man då måste konfronteras med vad man hittat på och testa det, om det håller. Att redigera handlar egentligen om att veta vad som är viktigt och inte så viktigt för min historia, vad som fördjupar och fyller i och för det hela framåt. Om att mejsla fram en röd tråd.  Och att veta vad som är ovidkommande och sidospår eller till och med kanske en helt egen bok.  Några problem som kan uppstå på vägen: Det finns inget fokus (och därmed ingen röd tråd). Den huvudsakliga dramatiska konflikten är problemet hela boken handlar om som etableras i början och sedan trappas upp och upp. Finns det istället flera dramatiska konflikter med samma tyngdpunkt på var och en, blir boken episodisk. Jag har läst manus vars struktur jag mental föreställer mig som ett slags intrikat spindelnät där man som läsare hjälplöst befinner sig infångad i mitten utan att komma ut. Bokens ingredienser får fel mängd utrymme i proportion till dess betydelse för historien. Om man introducerar en ny karaktär i en scen speciellt tidigt i handlingen så kommer läsaren att tänka; jaha det är detta det handlar om! Vad spännande! Det här måste vara en viktig karaktär! Hur ska detta sluta? Och så var det inget viktigt alls,  och bör inte alls ges så stor plats utan kan redigeras ner till en lite förbisvepande detalj i marginalen på en scen. Annars förskjuts centrum till något som egentligen inte är så viktigt och det här kan vara väldigt förvillande. Istället för en röd tråd (tänk en röd boll som du kastar framför dig) så utvecklas det hela sidledes. Och man har definitivt som författare dribblat bort den röda tråden.

  4. Intryck av en första sidan

    av

    Detta kanske i synnerhet gäller film- och tevemanus men man kan även applicera det på ett bokmanus. För en författare gäller det att inse hur mycket man som professionell läsare tar med sig av att läsa de första inledande sidorna. Första intrycket gäller! En förlagsredaktör eller lektör läser så oerhört många manus och tränar upp sig till att finkalibrerat söka av texten – text efter text efter text – tills man avkodar kortaste mening på ett smått överkänsligt sätt och snabbt gillar eller förkastar.  För en professionell läsare är de första sidorna som att ge sig ut på öppet vatten och inse att man faktiskt bottnar, eller tvärtom att det är total sankmark under fötterna eller väldigt strömt och man håller på att drunkna. Av den första sidan kan man sluta sig till om författaren överhuvudtaget lärt sig grundläggande berättarmässiga tekniker: att inte inleda med en lång bakgrund, en karaktärs biografi eller en flashback (allra minst) eller en tillbakablick (vem är det som minns?). Att inleda utan en protagonist; det finns ingen som handlingen skildras genom utan bara information, fakta. Men vem är berättaren, vem upplever detta? Att halka om omkring och vara otydlig och diffus; det gäller att kasta ut den där tråden åt läsaren som leder dem vidare rakt in och som de kan följa fram till slutet. Att författaren helt enkelt inte har känsla för prosan och att den inte bär, att flera ord upprepas på kort utrymme och att texten inte blivit ansad och redigerad och kanske ännu värre inte korrekturläst ordentligt. Så använd de inledande sidorna för att inte total göra bort dig och ännu bättre för att skapa ett gott första intryck.

  5. Nu tar vi det en gång till…

    av

    … alla tillsammans. Eftersom jag själv förfäktat detta både länge och väl själv tar jag mig friheten att återge vad denna utmärkta skrivcoach anser vara det enda du behöver tänka på när du skapar karaktärer. Jag möter den här osäkerheten så ofta, där handlingen konstrueras lite för sig och där karaktärerna ges en djupgående, detaljerad och noggrant uttänkt beskrivning – men där karaktär och handling ändå inte hör ihop. Då blir följden att alla egenskaper och all bakgrund du funderade ut åt dina karaktärer blev liggande i en mapp för sig och kom aldrig till användning, när det bästa är att utveckla handlingen utifrån karaktärerna. Tänk på deras känslomässiga drivkrafter, deras motivation – alltså varför de gör något. Detta har ibland med inte alltid att göra med en händelse i deras förflutna, i deras bakgrund. För att återvända till Hannibal Lecter kan man säga att hans agerande (kannibalism) kom sig av en fruktansvärd händelse rörande hans lillasyster i svältens och andra världskrigets Litauen, som vi inte ska gå in mer på här men som just förklarade varför han var den han var. (Och också får man nog säga kastade ett förståelsens ljus över honom, gjorde honom mindre av ett obegripligt monster.) Protagonisten i en berättelse vill något, och antagonisten vill det motsatta, alltså de har varsin agenda (som krockar) utifrån varsitt motiv. Så här kan man konstruera även sina bikaraktärer; de är där antingen för att hjälpa protagonisten, eller för att stjälpa denna. Tänk även på karaktärernas roll i handlingen, deras funktion. En karaktär måste ha något att göra där, ha en viss betydelse eller tillföra något till helheten annars stryk dem. Detta gäller även bikaraktärerna som inte gärna får flaxa runt i sin egen lilla omloppsbana, oftast är de där just för att antingen hjälpa protagonisten fram mot sitt mål eller tvärt om för att hindra och ställa till problem även om det är indirekt. Kan du stryka en sådan här mindre karaktär utan att det gör något för hur handlingen utvecklar sig eller slutar så är det tecken på att den saknar funktion.

  6. Skrivråd från stjärnorna!

    av

    Kanske inte från stjärnorna men för mig är John Yorke så mycket av en stjärna som det går. Här kommer lite mer om saker han sagt, kanske en del upprepningar men det må vara hänt. Han rekommenderar att tro på ditt koncept. Eller kanske att det är viktigt att ha ett koncept, överhuvudtaget. Ja, koncept eller in infallsvinkel – något liknande USP (”Unique selling point”). Men jag tycker också man kan prata om berättelsen. Det kan finnas en handling men det är inte det samma som en berättelse, som i alla fall för mig mycket har att göra med huvudkaraktärens inre utveckling eller förändring, vad det är för slags äventyr som hen kastas in i. Sedan det här med karaktärer och om man ska gilla dem eller inte. Som författare ska man i alla fall försöka förläna dem mänsklighet, något för läsaren att känna igen i sig själv och detta har väl också att göra med brister av något slag, det är ju mänskligt att fela. Man tänker på huvudpersonen i även thrillers och maffiadramer och hur man knyter an till även en sådan protagonist eller antihjälte för att även de är ofta i något sätt i underläge, trots sin blodiga hantering. Även en bad guy  eller girl i huvudrollen kan vara skildrad så humaniserande att vi känner med denne.

  7. Konsten att skriva färdigt

    av

    Den här författaren har kartlagt the highs and lows i processen att skriva en bok; från en idé till färdigt manus. Med hjälp av en app (Prolifiko)och grafer. Är inte säker på att man behöver ta tekniken till hjälp på det här sättet men det blir iallafall åskådligt. Han har på det här sättet fått fram ett slags romanskrivandets EKG, med dalar i form av allt som hindrar, begränsar och utmanar – och toppar i form av allt som driver på, entusiasmerar och inspirerar, fram tills att manuset är färdigt. På något sätt kan jag tänka mig att ju mer man förstår om sin egen kreativa process, desto bättre kan man hantera den och minimera risken att bara ge upp. Inse att det är ens inre kritiker som smyger upp vid ens sida i ett svagt ögonblick och pratar skit om ens bok – det är inte boken eller ens mig själv som författare det är fel på. Man kan se det hela och hur man själv fungerar och reagerar i olika stadier på ett mer objektivt sätt. Syftet är att klara jobbet fram till färdigt manus, inte deppa ihop, tappa sugen eller gå i stå eller falla ner i en fallgrop på halva vägen. Och en annan viktig sak; internet och sociala media är inte din vän när du skriver på en roman!

  8. Konsten att bli refuserad

    av

    Det är svårt att skriva en hel bok, ett rent helvete att redigera den – sedan kommer dock med stor sannolikhet det allra värsta. Att blir refuserad. (Jag får dock säga att en ytterligare krets i helvetet är att inte ens få en refusering utan bara mötas av oceaner av ointresserad tystnad från förlagshåll tills man själv fattar galoppen.) Man måste alltså precis som det påpekas här även ha en strategi för hur man ska handskas med att bli avvisad, få nej och inte generera något som helst intresse när man väl skickat ut sitt manus. Man ska inte låta refuseringar påverka ens motivation att skriva, det är ju viktigt. Risken är att man låter sig nedslås så mycket att man tappar lusten och helt enkelt lägger av.  Man bör inse att bara för att man blir refuserad betyder inte det att man skriver dåligt. Vad som antas handlar till viss del om subjektivt tycke och smak. Jag har lektörsläst lysande manus som aldrig får skåda dagens ljus och läst publicerade böcker som varit mycket mindre engagerande. Dock är ett gemensamt grundkrav att ett manus måste upp i en viss verkshöjd för att komma ifråga för utgivning. Men utöver det är det också en fråga om vad en förläggare går igång på inte, på om förlaget nyligen gett ut liknande historier eller projekt, och om de bara inte vågar satsa på något nytt som en helt ny genre. En refusering är inte nödvändigtvis ett tecken på att du är en dålig författare.

     

  9. Lärdomar från en mästare

    av

    Det här måste vara  ett av bästa sändningarna i The bestseller experiment. Ett långt samtal med fantasy/skräckförfattaren Joe Hill. Förmodligen kan man aldrig få tillräckligt mycket av erfarenheter och tips från verksamma författare. Speciellt om de är så tillgängliga, roliga, blygsamma som Hill. Han pratar om sin långa karriär som ständigt refuserad författare, om hur lång tid det tog att bli utgiven (fyra romaner som aldrig fått skåda dagens ljus på tio år). Om hur han krönte sin bana som okänd och opublicerad med att författa ett tegelstensliknande epos som skulle bli Den stora amerikanska romanen och som i likhet med hans tidigare försök aldrig blev utgiven. (När han fick ett lovande brev från ett stort förlag visade det sig att de hade slarvat bort hela manuset och dessutom refuserade det.)  Om vikten av att underhålla läsaren och istället för att tänka; vad suger och måste bort, tänka vad är ”mindblowingly awesome” och sedan försöka få allting att ja, ni gissar rätt – att bli just mindblowingly awesome. Ge läsaren en bra anledning att hela tiden vilja fortsätta med ett nytt kapitel. Och hur lyckas man skapa en bestseller förutom författandet av själva boken – det bästa är att få en populär författare att skriva en oerhört positiv blurb eller ett slags miniutlåtande som kan tryckas på pärmen. Få någon med hög profil att rekommendera boken. I hans fall var det Neil Gaiman som berömde En hjärtformad ask.

  10. Vila inte på lagrarna

    av

    Alltså jag tycker denna manuskonsult är så bra och nyttig. Det finns en hel del webresurser speciellt amerikanska som tar upp detta med handling, dramaturgi, story och karaktärsutveckling – med andra ord hantverket. Men det gäller att plocka guldkornen ur ganska mycket som glimmar men som inte ger så mycket. Här tipsas den trötte manusförfattaren om vad hen ska tänka på när första utkastet äntligen är färdigt, eller vad man ska göra mellan redigeringsrundorna. Utan att ge sig i kast med själva skrivandet finns det mycket man kan göra. Uppdatera dig om böcker i samma genre, bra tips – man lär sig alltid så mycket av hur det ska se ut genom att läsa. Förstås även om hur det ser ut så att man inte råkat göra exakt likadant i sin egen bok men den risken är ändå ganska liten. Läs och lär mer om hantverket, vilket hon definierar som en fråga om struktur – karaktärsskildring – beskrivningar. ”De flesta författare vet inte tillräckligt mycket om hantverket!” Det är sant, det är där jag kommer in i bilden som konsult. Läs på om din egen genre, vad kräver den, hur ser den ut. Begrunda din egen historia ur olika vinklar – självklart. Skaffa feedback, jepp. Och skriver hon något intressant om konsten att nätverka och ta kontakter.

  11. « Föregående sida Nästa sida »