Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Det dramaturgiska suget

    av

    Det här har jag försökt analysera med många klienter och det är svårt att riktigt ringa in vad ”det dramaturgiska suget” egentligen innebär. Mer än läsaren eller tittarens upplevelse av att dras framåt, vidare och MOT något; de oväntade svaren på underförstådda frågor, eller de efterlängtade lösningarna på upplevda oklarheter och gåtor. Jag tror att från författarens sida handlar det mycket om att ligga steget före, och ge de andra karaktärerna i handlingen mer att göra och ge dem deras egen agenda. Det blir inget sug om det hela tiden är protagonisten som måste driva handlingen – nej protagonisten leds framåt av andra krafter, av de antagonistiska krafterna och av de andra karaktärernas agerande, planer och handlande. Och på det sättet, genom att arbeta bakom ryggen på huvudpersonen och formulera hemligheter, får vi fram det dramaturgiska suget.

  2. Vikten av synopsis

    av

    För att bygga ett hus måste man ha en bra grund . Det samma gäller manus. Slarvar man med det rasar huset berättelsen ihop. Handlingen håller inte, uppvisar logiska luckor, avstannar eller tar galna stickspår. På synopsisstadiet löser man problem (precis som Simona Ahrnstedt säger här) och lägger grunden som allting annat vilar på, utgår från. Och som den visa Simona påpekar; handling är inte att karaktärerna är med om saker.

    ”Du måste ha mål, motivation och konflikt.
    Och dina karaktärer måste förändras.”

    Jag skulle vilja säga; ”handlingen är ett växelspel mellan situationer och vändpunkter i den yttre handlingen och karaktärernas reaktioner. De driver det hela vidare, i en speciell riktning”.

    En bra handling ger sig inte själv; det kräver en fas (som kan bil ganska lång) av att pussla, spåna, planera, fantisera, stryka, ömsom slita sitt hår och ömsom komma med genialiska lösningar på alla de problem som lär uppenbara sig när man försöker få ihop en fungerande dramatisk berättelse. Det är faktiskt som att pressa sig genom en födslokanal. Men det ger också större frihetskänsla när man väl börjar skriva själva texten och scenerna. Det är som med allt annat; lägger man en bra grund besparar man sig själv en massa problem senare.

  3. Skattkammare av skrivråd

    av

    Nyheten om att färre vill läsa men alla vill skriva väcker ambivalens. Det brukar märkas isande tydligt om författaren vars manus man lektörsläser faktiskt läser böcker själv eller inte. Kanske inte på förmågan att utveckla handlingen, men på språkhanteringen. Det är som Stephen King säger; läser man inte böcker har man inte redskapen för att skriva böcker. En positiv faktor i sammanhanget verkar dock vara att böcker numera finns att ladda ner och lyssna på, tillgängligheten har ökat. (Och som det antyds i artikeln, skrivandet verkar på väg att bli något av en ny svensk folkrörelse, vilket inte är det sämsta.) Här kan man läsa författaren Kurt Vonneguts suveräna skrivråd, kanske mest om att skriva novell men verkligen användbara. Samma sida innehåller dessutom länkar till en skattkammare av goda råd om skrivande.

    Tänk på att

    – alla karaktärer måste vilja något, om så bara ha ett glas vatten

    – skriv aldrig för hela världen utan med en speciell läsare i åtanke

    – var en sadist mot din huvudkaraktär och ge hen massor av utmaningar som denna kan reagera på.

    – varje mening ska antingen berätta något om en karaktär eller föra handlingen framåt. Stryk resten.

    – inled så nära slutet av en scen som möjligt…

  4. Den antagonistiska kraften

    av

    Du har en idé, du har en handling, en intrig men vad är det som driver denna framåt? Känns det hela stillastående eller trögt kan det bero på att du inte gett din huvudperson tillräckligt med motstånd i form av en stark antagonist. Antagonisten är ofta motorn i handlingen, det eller den som tvingar huvudpersonen att handla och som skapar konflikten i berättelsen. Utan Lord Voldemort hade Harry Potter bedrivit fridfulla studier på Hogwarts utan annan action i livet än nästa prov och stillsamma dejter med Hermione. Den antagonistiska kraften ger huvudpersonen utmaningar och skapar spänning och drar igång handlingen utifrån sin agenda. Det kan vara ett övernaturligt väsen, en jobbig familjemedlem, ett förtryckande samhällssystem men också något i huvudpersonen själv som förstör och sätter käppar i hjulet. Mitt bästa skrivråd är att om du inte riktigt får snurr på handlingen så koncentrera dig på att utforska och utveckla det i manuset  som ställer till problem, motstånd och konflikt nämligen den antagonistiska kraften.

    •  en antagonist måste inte vara ond. Huvudsaken är att hens motiv står i polaritet till huvudpersonens/protagonistens.
    • sträva efter att skapa förståelse för antagonistens mål och motivation. Antagonisten är själv övertygad om det förtjänstfulla med sitt eget beteende och att hen faktiskt gör rätt.
    •  var underförstådd i karaktärsskildringen. Ju mer sympatisk och attraktiv din antagonist verkar desto mer försåtlig är hens antagonistiska kraft och desto svårare att bekämpa och övervinna.

  5. Vem är slutkonsumenten?

    av

    I den här podcasten om att lära sig skriva en bestseller berättar en förläggare att hennes förlag numera använder en fokusgrupp för att utröna om en viss bok kommer att hitta sina läsare, slutkonsumenten. Det är den kommersiella aspekten av utgivandet, som tar över mer och mer, att man ser boken som en produkt. Samtidigt måste man ställa detta målgruppstänkande mot den vedertagna sanningen om att ingen egentligen vet varför en viss bok blir en storsäljare och att det inte fungerar att försöka skriva med tanke på vad marknaden vill ha utan bara skriva det man själv känner för, brinner för. Men det där sista tycker jag man ska vara ganska skeptisk inför. Självklart kan en historisk fantasy som utspelar sig på 1300talet i Mesopotamien bli en hit. Men chanserna är ändå ganska små. Förlaget som läser frågar sig förstås vem läsaren är? Precis som en redaktör på Harper Colllins säger; fundera på vilken genre du skriver i, om det hela ska bli en thriller, romance eller deckare. Och kanske åldersgrupp, om det är en ungdomsbok? Kort sagt, fundera över tänkt läsare. Och i vilken hylla och under vilken genre och rubrik kommer man att ställa den på Pocketshop? Ju mer man vet detta själv och ju tydligare bild man har desto bättre. ”Tänk på vem du skriver för” tipsade ett förlag en författare/klient om som skrivit en bok för unga läsare med en vuxen protagonist i huvudrollen. Här clashade alltså hennes huvudkaraktärs ålder mot de förmodade läsarnas.

  6. Strukturskola lektion 3

    av

    • den speedade

    Det här kan man stöta på i synnerhet under läsning av deckarmanus; det inleds dramatiskt och sedan får läsaren ingen respit. Vändpunkterna ligger tätt från början i en jämn ström och utan riktig förståelse för vikten av att låta karaktärer och relationer få utrymme, utan några dramatiska effekter. ”Sug på karamellen” brukar jag rekommendera, alltså dra ut på skeendena och bygg upp förväntan innan du låter det hela explodera i en kyss, en kärleksscen eller någonting våldsamt. Här blir det aldrig fråga om en variation i tempo eftersom de brutala dåden, morden och dramatiken står som spön i backen. Så här håller det på utan att något förankras i lugnare partier av karaktärsbyggande. Det blir ingen variation mellan partier som bygger upp spänningen eller låter läsaren känna förväntan inför vad som komma ska, och mer dramatiska klimax. Klimaxen blir genomgående och när vi är i slutet så står läsaren frågande inför motiv, drivkrafter och bakgrund till allt som skett eftersom författaren inte gett sig tid att förankra det.

  7. Strukturskola lektion 1

    av

    Struktur är alltså i vilken ordning och hur handlingens yttre situationer och skeenden är arrangerade. Den klassiska dramaturgiska strukturen (ni vet ”valen”) antyder ju att efter en kort inledning trasslar man till det allt man kan för att stegra spänningen och komplicera händelseförloppet. Handlingen sväller när man kastar in fler trådar och låter historien växa och det blir en sorts valformad, antar jag, båge, som beskriver den stegrande spänningen och som sedan sjunker ihop när trådar trasslar ut och knyts ihop för att utmynna i final, upplösning och nertoning. Men jag har några andra exempel på typiska men inte helt lyckade strukturer. Här exemplifieras en som är ganska vanlig;

    • den framtunga

    Istället för att låta karaktär och handling gå i hand i hand och med andra ord starta dramatiken samtidigt som man introducerar huvudkaraktären så lägger man angreppspunkten för tidigt. Man inleder med bakgrund, beskrivningar, personlig biografi, vardagliga förehavanden och fördröjer själva starten på storyn eller första vändpunkten. Läsaren tvingas vänta för länge på att äventyret ska dra igång under en väldig seg inledning. Så här gör en del för varje karaktär.  Ska någon köra en viktig last med hemliga dokument till en hemlig adress introduceras denne totalt oviktige karaktär från och med att han eller hon vaknar, gör frukost och därefter sätter sig i bilen för att utföra dagens viktiga uppdrag. Sedan hinner man inte till själva dramat eller intrigen för vid det laget är boken slut.

  8. Kom loss ur skrivfällan

    av

    Dessa råd gav jag nyss till en författare som hamnat i den tråkigaste av skrivarfällor: hon har slutat skriva på sitt projekt och vet inte varför.

    • Det kan vara bra att utveckla hela projektet från början till slut först. Alla karaktärsbågar viktiga vändpunkter och situationer. Risken är att man fastnar i de tre kapitel man skrivit och redigerar och skriver om dessa men saknar överblick vart man egentligen ska ta det hela.
    • Börja skriva scener som känns roliga och strunta i att skriva kronologiskt. Vissa situationer oavsett var i handlingen lär man ha mer färdiga i huvudet eller man kanske gillar miljön extra mycket och dem kan man skriva.
    • Det kan vara bra att släppa projektet och bara låta det marinera i tanken. Låta det ta andra vägar i tanken än vad man föreställt sig och vara beredd att omförhandla vad det egentligen är för projekt? Är det verkligen en deckare eller är det egentligen en mer psykologisk relationsroman med en gåta i centrum? Är målgruppen verkligen vuxna? Är detta två romaner i en?
    • Bli inte besegrad av känslan av stå inför en vägg och inte komma förbi den.  Så funkar den kreativa processen. Det går framåt och sedan tar det tvärstopp. Det kan ta tvärstopp som varar länge. Handlingen känns meningslös eller ännu vanligare; man har plötsligt ingen aning om hur man ska gå vidare eller fortsätta utveckla den. Men ge inte upp. Känslan av ”stopp” handlar om att man tappar flytet inför ett hinder eller ett motstånd och inte inser att det är ett problem som måste lösas, inte en återvändsgränd eller tecken på att man är fel ute. Under en promenad, en natts sömn eller när man står och diskar så jobbar det undermedvetna och plötsligt har man lösningen. Låt det undermedvetna jobba, släpp taget.

  9. Så skapar du karaktärer

    av

    Bygg karaktärerna inifrån och ut, inte tvärtom. Karaktärernas motiv och drivkrafter bör vara tydliga och förståeliga i varje scen. Har du en huvudkaraktär med en viss intention eller mål så för Göta Petter byt inte ut detta mot något helt annat mitt under handlingens gång, utan en väldigt vettig förklaring. Det är dessa drivkrafter man som författare måste vara så införstådd med och ha lärt känna på djupet. Om det som sker och det karaktären gör och hur hen reagerar inte är ordentligt förankrat i karaktärens psykologi så kan det upplevas som konstruerat, eller oförståeligt, ologiskt – något du kastat in i handlingen som går på tvärs mot det vi trott oss förstå om handlingen och gestalterna. Varför gör de som de gör? Vad driver dem? Simona Ahrnstedt har till exempel skrivit om hur hennes förlag och hon diskuterar och försöker borra sig ner till frågan om varför de olika karaktärerna agerar som de gör i varje scen och om det är förankrat i drivkrafter på ett känslomässigt plan – varför, varför, varför (gör di på detta viset)?

  10. Vilket är problemet?

    av

    Så mycket av resten av boken utgår från huvudpersonens inledande problem. Man kan väl nästan säga att allting utgår från detta. Det kan förstås finnas några stycken; en huvudperson ska både lösa ett brott (om det är en deckare) och läka relationen till sin bortadopterade dotter. Så mycket av handlingen vilar på detta som formuleras i början, och att författaren borrat sig in i kärnan av problemet och vet exakt vad det går ut på. En berättelse utgår ju från tanken på en huvudperson som inte är komplett. Något har gått i krasch, något fattas, något stör harmonin på inre eller yttre plan eller både ock – och handlingen gör att huvudpersonen kommer till rätta med det. Så handlingen går egentligen tillbaka på det som formuleras i början, det som huvudpersonen behöver lösa, eller uppnå. Det vanligast förekommande misstaget jag ser är att man som författare inte helt grävt i detta tillräckligt mycket, det är inte tillräckligt skärpt och då blir inte karaktärernas handlade helt förankrat. Om man inte gör huvudpersonens inledande problem tydligt (först och främst för sig själv) så blir resten av den dramaturgiska bågen ofta vacklande, lite oskarp och som läsare svävar man i ovisshet om vad detta egentligen är på väg. För att inte tala om vad det hela handlar om. För författaren vet själv inte vad det är som måste komma till sin lösning – det är för vagt. Vilket är huvudpersonens dilemma eller problem som ska lösas? Etablera det i början. Det är det första som läsaren bör få en känsla för. 

    11. ← Föregående sida Nästa sida →