Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Strukturskola lektion 6

    av

    • den episodiska

    Den här strukturen är märkligt nog den vanligaste jag ser som lektör. Istället för att det finns en övergripande dramatisk konflikt som sträcker sig från början till slut (till exempel karaktär A:s väg till lycka och kärleken med karaktär B) så blir flera stycken olika, efter varandra. Man drar liksom inte det inledande problemet riktigt så långt det bara går. Istället för en gradvis stigande kurva blir det en sorts stop-starteffekt med flera olika problem som ska lösas. Första delen av boken handlar om en sak, och sedan kommer nästa och nästa, snarare än att den inledande konflikten eller problem fördjupas och utvecklas och till sist avslutas. Det här brukar bero på att författaren inte riktigt hittat det där ämnet eller just problemet som fungerar som en tillräckligt stark motor för att driva en längre handling. Det ursprungliga målet tappas bort, handlingen improviseras lite verkar det som och i slutet är vi någon helt annanstans än vad boken lovade oss i början.

  2. Strukturskola lektion 5

    av

    • den meandrande

    Här kommer vändpunkterna bara för glest. Handlingen gör gärna en enorm båge eller rörelse som kan omfatta en persons hela liv.  Scenerna ”ligger på rad” som en förläggare uttryckte det utan att vi riktigt förstår varför, och följer ofta huvudkaraktären rent kronologiskt. Författaren har så att säga satt sina karaktärer i rörelse och styr dem inte, utifrån en plan utan låter dem mer hållas – skildrar. Men en persons hela liv är inte en dramatisk handling. Man måste tänka på att ge huvudpersonen ett mål i början annars kan det hela ta hur vida slängar som helst och som läsare undrar man till slut vad allt detta egentligen går ut på? Och sådana manus brukar också ha problem med sina slut. Författaren vet själv inte när handlingen bör ta slut och något naturligt slut når historien aldrig fram till eftersom det är oklart vilket målet är som ska uppnås. Men ibland slutar det med att huvudpersonen helt enkelt dör (av ålder). Och här brukar de andra karaktärerna eller bikaraktärerna sällan ges en specifik rollfunktion utan blir mest namn som ploppar in och ut hur historien. Den meandrande strukturen kan ofta påminna om en biografi eller något dokumentärt, här finns inte så mycket till dramatisk struktur.

  3. Strukturskola lektion 4

    av

    • den baktunga

    Baktung struktur går ut på att det blir för mycket information och som måste förklaras, återberättas eller redogöras för i slutet. Antingen för att det inte gjorts tidigare, eller kanske för att handlingen är lite väl komplicerad. Men oftast på grund av att författaren inte planerat den ordentligt, utan det blir för mycket som dyker upp där under senare skede. Så här blir det om man inte planterar och förebådar så mycket som möjligt under första halvan av handlingen. En bra princip är annars att den andra halvan av ett manus är som en spegelbild av den första halvan; i den första man har förberett läsaren på vad som komma skall senare i handlingen. Sedan mot slutet så har man med andra ord inte så mycket att förklara, berätta eller beskriva eller redogöra för. Om vi säger att en viss karta spelar en viktig roll i upplösningen, så placera in kartan i början av handlingen på ett naturligt sätt. Annars måste du etablera den också mot slutet, förutom att låta den komma till användning. Dyker en karaktär upp bara mot slutet och du måste upplysa läsaren om vem denna är och har i handlingen att göra så blir det baktungt och informationstätt när vi bara vill ha bekräftelse på sånt vi redan anat, och som författaren planterat långt tidigare. När du börjar planera för slutet så inser du allt du måste lägga in under första halvan, och på det sättet är synopsis- och planeringsarbetet lite av en omlottrörelse. Man får gå tillbaka till början ju längre man kommer mot slutet, för i början läggs hela grunden, och flytta upp viktiga etableringar, vändpunkter och situationer. Mot slutet ska förstås vändpunkterna komma hårt och snabbt, men utan att kräva förklaringar eller introduktioner.

  4. Strukturskola lektion 3

    av

    • den speedade

    Det här kan man stöta på i synnerhet under läsning av deckarmanus; det inleds dramatiskt och sedan får läsaren ingen respit. Vändpunkterna ligger tätt från början i en jämn ström och utan riktig förståelse för vikten av att låta karaktärer och relationer få utrymme, utan några dramatiska effekter. “Sug på karamellen” brukar jag rekommendera, alltså dra ut på skeendena och bygg upp förväntan innan du låter det hela explodera i en kyss, en kärleksscen eller någonting våldsamt. Här blir det aldrig fråga om en variation i tempo eftersom de brutala dåden, morden och dramatiken står som spön i backen. Så här håller det på utan att något förankras i lugnare partier av karaktärsbyggande. Det blir ingen variation mellan partier som bygger upp spänningen eller låter läsaren känna förväntan inför vad som komma ska, och mer dramatiska klimax. Klimaxen blir genomgående och när vi är i slutet så står läsaren frågande inför motiv, drivkrafter och bakgrund till allt som skett eftersom författaren inte gett sig tid att förankra det.

  5. Strukturskola lektion 1

    av

    Struktur är alltså i vilken ordning och hur handlingens yttre situationer och skeenden är arrangerade. Den klassiska dramaturgiska strukturen (ni vet ”valen”) antyder ju att efter en kort inledning trasslar man till det allt man kan för att stegra spänningen och komplicera händelseförloppet. Handlingen sväller när man kastar in fler trådar och låter historien växa och det blir en sorts valformad, antar jag, båge, som beskriver den stegrande spänningen och som sedan sjunker ihop när trådar trasslar ut och knyts ihop för att utmynna i final, upplösning och nertoning. Men jag har några andra exempel på typiska men inte helt lyckade strukturer. Här exemplifieras en som är ganska vanlig;

    • den framtunga

    Istället för att låta karaktär och handling gå i hand i hand och med andra ord starta dramatiken samtidigt som man introducerar huvudkaraktären så lägger man angreppspunkten för tidigt. Man inleder med bakgrund, beskrivningar, personlig biografi, vardagliga förehavanden och fördröjer själva starten på storyn eller första vändpunkten. Läsaren tvingas vänta för länge på att äventyret ska dra igång under en väldig seg inledning. Så här gör en del för varje karaktär.  Ska någon köra en viktig last med hemliga dokument till en hemlig adress introduceras denne totalt oviktige karaktär från och med att han eller hon vaknar, gör frukost och därefter sätter sig i bilen för att utföra dagens viktiga uppdrag. Sedan hinner man inte till själva dramat eller intrigen för vid det laget är boken slut.

  6. Så skriver du en succéroman

    av

    Varför blir vissa böcker stora succéer? Lotta Olsson tar upp deckarundret här och konstaterar att det är i dem livet största känslor avhandlas och det är ett av svaren på varför deckare går så bra och är så poppis. ”De som kan skildra mänsklighetens starkaste känslor, både positiva och negativa, i händelsedriven prosa, de gör succé.” Deckarintrigen ställer liv och död på sin spets; ondska, sorg, rädsla. Genreromanens hemlighet är ofta just de starka känslorna som avhandlas och viljan att väcka just läsarens känslor. Det händelsedrivna språket är hennes tips nr 2. Jodå, visst är det så. Enkelt, strömlinjeformat, effektfull ska det vara. Ingen orkar läsa Marcel Proust när man gått och lagt sig efter en ansträngande dag. När det gäller deckaren tror jag lockelsen ligger i själva formen, inte i berättelsen i sig eller att vi är blodtörstiga. Just deckarens dramaturgiska struktur anses vara den mest effektfulla, den mest engagerande. Alltså den dramatiska modellen som består i att man skapar ett inledande mysterium. Inget väcker sådan nyfikenhet och driver på läsningen för att få reda på svaret, förklaringen. Men man behöver egentligen inte skriva en renodlad deckare för att använda samma modell; skapa någon form av inledande gåta eller fråga, något fördolt som läsaren vill avtäcka, det kan man ändå. Hemligheter som antyds och som vi vill ha svar på är en effektiv berättarform oavsett genre.

  7. Lyssna och lär i sommar

    av

    Denna pod eller snarare en skrivskola i regi av bokförlaget Penguin har så vitt jag förstår börjat lägga ut visa föreläsningar gratis on-line. Och det är en riktig guldgruva av information. Här är en ca en timme lång föreläsning om det där som kan vara bra att veta; vad skillnaden är mellan handling, intrig och struktur. Handling är egentligen bara en händelse efter den andra i ett förlopp eller en kedja där det ena oftast leder till det andra. Intrig beskrivs som handling inklusive karaktärernas motivation, eller drivkrafter – varför något sker. Saker och ting sker beroende på vem karaktären är och hur de reagerar och förstås varför.  Ett berömt exempel är E M Forsters citat “Kungen dog och sedan dog drottningen” är en handling, en kedja av händelser. Men “Kungen dog och sedan dog drottningen av sorg” är en intrig.” Intrig är skelettet eller stommen i din story; jag skulle säga den bakomliggande planen eller  idén och konstruktionen, vändpunkterna och turerna som fångar läsaren. Strukturen handlar om i vilken ordning eller hur man sedan väljer att återge berättelsen. Och helst ska intrigen gå att sammanfatta i en enda mening! Men skruva upp volymen för jag tyckte föreläsaren pratade ganska lågt. Hon är dock underbart saklig och koncis och pedagogisk.

  8. Täthet, dynamik och förändring

    av

    Ju mer man fördjupar sig i skrivandet hantverk desto mer liknar det kvantfysik. Det här blir  eventuellt sista gången jag tjatar om podden med skräck/fantasyförfattare Joe Hill. När man lyssnar på vad han säger eller för den delen läser mina sammanfattningar kan man förledas att tro att han efterlyser action, dramatik och högt tempo. I själva verket är de böcker jag läst av honom snarare täta, han för handlingen framåt hela tiden med perfekt känsla för rytm och komposition. Det är inte det samma som att tempot är högt. Dynamik snarare än dramatik innebär att kapitel och scener skrivs så att det uppstår någon typ av förändring under kapitlet/scenen/dialogens gång.  Om du skriver en scen eller dialog som inte innebär en förändring, om än liten, så har det inte hänt något. Det blir statiskt och du kan lika gärna stryka den för den gör ingen skillnad för hur handlingen utvecklar sig eller för karaktärernas utveckling. Kapitlet/scenen/dialogen är de minsta byggstenarna i berättelsen eller handlingens övergripande båge. Anledningen till att en dialog bör skrivas om är att ”karaktärerna inte fått med sig något i slutet som de inte hade i början”. Att de har fått det är essensen av dramatisk struktur. Man kan säga att det handlar om att en konflikt finns någonstans, ett litet motstånd, något som ändrar riktning men det viktiga är som sagt en förändring av läget ungefär som en atom som ändrar laddning och går från + till -. (Jag tror det är atomer som kan ändra laddning…)