Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Det svåra valet

    av

    Jag lär mig mycket av feedbacken jag får mig skickad av lektörsklienter från förlagen som refuserar dem med en konstruktiv kommentar eller vill se en bearbetning av deras manus. En lektörsklient meddelade att förlaget som ställt sig positivt till henne roman (och sedemera gav ut den) önskar sig ”mer ambivalens” hos huvudpersonen. Alltså att denna är sliten mellan två saker, två riktningar i handlingen. Det här med ambivalensen är verkligen ett viktigt begrepp, som förstås medverkar till känslan av att inte veta hur det ska gå, hos läsaren. De flesta intressanta huvudkaraktärer upplever eller ställs inför någon typ av dilemma och just ambivalens under handlingens gång. Hen är sliten mellan olika saker, som att vilja olika saker eller kanske mellan vad hen tror att hen vill (hoppas alla som avskyr ordet ”hen” har överseende men det är grymt användbart när det kan handla om han eller hon) och vad hen egentligen behöver. En huvudkaraktär kanske till exempel slits mellan två olika loveinterest, eller mellan att göra det rätta men svåra  ena sidan, och att göra det bekväma, ta den enkla vägen, å den andra. Eller slits mellan sin hjärna och sitt hjärta. Jane Austentitlarna Förnuft och känsla och Stolthet och fördom anspelar faktiskt just på protagonistens djupt kända ambivalens och frågan blir rent dramaturgiskt förstås vad hon ska välja och vad som  är rätt, och vad som i slutändan kommer att göra henne lycklig. I ambivalensen och dilemmat uppstår förstås en stor del av spänningen i romanen, mellan vad hen vill ha och inte får, eller mellan vad hen känslomässigt behöver men inte förstår att hon bör välja.

  2. Bikaraktärernas roll i berättelsens mosaik

    av

    Man utvecklar och utvinner handlingen genom karaktärerna. Så ju mer du borrar ner dig i dina karaktärer och definierar vad de vill, vad de drivs av och deras inre känslomässiga konflikt desto mer handling utvinner du. Det här är förstås extra relevant om det är en karaktärsdriven, mer psykologiskt orienterad roman som en psykologisk thriller. Att utveckla bikaraktärerna vilket är ett vanligt råd gör man alltså inte för sakens skull, det handlar inte om att ge dem större utrymme i sig. Det är detta som skapar förvirring har jag märkt. Men du kan använda dem mer för att tillföra handlingen och historien något. De ska inte vara med enbart i sina yttre funktioner så att säga, typ stå bakom disken i en affär. Ge dem en tydligare funktion. Även bikaraktärer och perifera karaktärer är där för att uttrycka någon del i handlingen, för att föra den framåt, och för att  för att påverka och förändra handlingen – den röda tråden eller någon bihandling. Så om du har en historia om ett mystiskt dödsfall så använd de mindre karaktärerna för att lägga ytterligare en pusselbit i denna historia om ett mystiskt dödsfall. Kanske finns en humoristisk frisörska i byn där det mystiska dödsfallet ägt rum. Hon kanske är en rolig bikaraktär. Men om du låter henne fälla en avgörande kommentar om något den avlidne sagt eller gjort i förtroende under en klippning och slingblondering, så har du använt henne för att föra handlingen framåt. Toge du bort frisörskan hade du fått hitta ett annat sätt att ge informationen, för den här informationen behövs som en del i mosaiken som är bokens berättelse. Och såklart, extra elegant blir det om det samtidigt är något som avslöjar något om henne själv, berättar vem hon är och skärper bilden av henne.

  3. Konsten att mysa med måtta

    av

    Den största fällan en feelgoodförfattare kan falla i är helt klart att det blir för mycket mys. Det ligger inbakat i genren att man vill skapa en trivsam känsla, man vill få läsaren att må bra och man vill underhålla. Och många gör misstaget att tro att en humoristisk ton där det händer roliga saker hela tiden är receptet. Det är förstås en stor och gångbar del av receptet men man måste samtidigt balansera det hela mot en dramatisk handling. Och vad krävs för en dramatisk handling värd namnet, jo motgångar. Man måste slänga in ett visst mått av problem, förvecklingar och utmaningar i huvudpersonens väg ända fram till slutet då allting ordnar upp sig. Av detta skälet kan det vara smart att som författare börja med slutet eller titta på hur du kan lösa konflikterna du vill kasta i huvudpersonens väg, redan i början av processen med att skriva boken. Och så arbeta baklänges. Motgångar får dels läsaren att undra hur det ska gå, och dessutom får det förstås huvudpersonen att utvecklas så att hon till slut kommer fram till vad som är rätt, vem hon egentligen hör ihop med, vad  hon ska välja och hur hon ska bli riktigt lycklig. Efter missöden och fallgropar så löser man konflikterna och för sina huvudpersoner till en trygg hamn. Och då uppnår man härlig feelgood!

  4. Råd om den unga läsaren

    av

    Enligt den här artikeln finns det ett antal riktigt dåliga utgångspunkter om man vill skriva för barn och unga, utfunderade av den eminente C S Lewis som ju skrev böckerna om Narnia. Han hade samma tankar i ämnet som Tolkien och Neil Gaiman och var förmodligen lite före sin tid när det gällde att ta barn på allvar. Det sämsta man kan göra är att göra sig till för att tänka ut vad barn vill ha och tycker är roligt. Alltså vad de kan tänkas bli glada av, som damen i annekdoten Lewis drar som skrivit en historia för barn som handlar om en sorts maskin som levererar godis, leksaker och annat barn antas gilla, när man trycker på en knapp. ”För sådant tycker ju barn är roligt”. Skriv inte med det som riktmärke, råder Lewis. Försök inte föreställa dig vad som passar barn eller vad de antas gilla, som om de unga läsarna var en speciell sorts ras vars nivå du måste sänka dig till. Skriv om sådant du vet att du själv gillade som barn men även gillar som vuxen. Tror inte att barn och unga tillhör specialavdelningen ”ge dem vad de vill ha” där du försöker kalkylera vad de antas bli roade av. Resultatet kan i värsta fall bli inställsamt, insmickrande och inte kännas autentiskt.

  5. När man är en hantverkare

    av

    Som begynnande författare är det lätt att uppleva samma frustration som någon som glatt tar sig an att renovera köket, laga ett rör eller borra upp en hylla – och tro att det ska bli lätt. För det ser så lätt ut och det borde vara lätt. Ja för den vane är det kanske det. Man upplever samma frustration, tårar (i värsta fall), dåliga självförtroende och hopplöshet när hyllan blir sned, röret fortsätter att läcka och det till slut blir dags att kalla in professionell förstärkning när köket aldrig blir klart. Och helt enkelt göra om allting igen. Men på samma sätt som den professionella hantverkaren behöver författaren inte talang utan teknik.  Och teknik är något man kan lära sig och lära in. Då kan man övergå från privata skrivbordstexter till riktiga romanprojekt, eller faktiskt få ihop en hel roman och inte bara noveller. Man behöver bara veta hur det låter sig göras. Det finns ett hantverk och det är något man måste lära sig, träna upp och som man sedan kan luta sig mot när man jobbar och som kommer att finnas där för en så att man kan skriva även utan inspiration eller ens ork eller lust. Och ju större träning och bättre inarbetad teknik desto enklare och roligare kommer processen att skriva en roman att bli.

  6. Språkliga intryck och uttryck

    av

    Jag undrar när det kan slås fast hur mycket tjockare en roman har blivit under årens lopp. En Maria Langdeckare från femtiotalet som dras ur hyllan försvinner nästan i handen så slank är den. Agatha Christies samlade produktion kan trängas ihop på ett hyllplan. Fyra nyutkomna svenska böcker, inga titlar nämnda men en skräck/fantasy och tre deckare, kvalar helt klart in i tegelstenskategorin. Man börjar undra om det saknas kompetenta redaktörer på förlagen med tanke på den otroliga välviljan som visas mot allt författaren funderat ut och skrivit ner. Allting berättas. Perifera karaktärer ges orimligt stort utrymme, ner till fläcken någon har på sin urtvättade t-tröja (en fläck, en tröja, en bikaraktär egentligen helt utan betydelse). Varje tanke registreras. Saker och omständigheter nämns gärna fler gånger på olika sätt. Detaljrikedomen är outsinlig.  Följden blir hyfsade intriger och helt okej karaktärsskildringar som sväller ut till anspråksfulla romaner som vill berätta nästan lite för mycket. Man drunknar som läsare. Inget lämnas åt ens egen fantasi. Den röda tråden, stringensen, skärpan och ytspänningen mellan det som författaren vet och inte berättar, försvinner. Tycker denna griniga manuskonsult.

  7. Lyssna och lär i sommar

    av

    Denna pod eller snarare en skrivskola i regi av bokförlaget Penguin har så vitt jag förstår börjat lägga ut visa föreläsningar gratis on-line. Och det är en riktig guldgruva av information. Här är en ca en timme lång föreläsning om det där som kan vara bra att veta; vad skillnaden är mellan handling, intrig och struktur. Handling är egentligen bara en händelse efter den andra i ett förlopp eller en kedja där det ena oftast leder till det andra. Intrig beskrivs som handling inklusive karaktärernas motivation, eller drivkrafter – varför något sker. Saker och ting sker beroende på vem karaktären är och hur de reagerar och förstås varför.  Ett berömt exempel är E M Forsters citat ”Kungen dog och sedan dog drottningen” är en handling, en kedja av händelser. Men ”Kungen dog och sedan dog drottningen av sorg” är en intrig.” Intrig är skelettet eller stommen i din story; jag skulle säga den bakomliggande planen eller  idén och konstruktionen, vändpunkterna och turerna som fångar läsaren. Strukturen handlar om i vilken ordning eller hur man sedan väljer att återge berättelsen. Och helst ska intrigen gå att sammanfatta i en enda mening! Men skruva upp volymen för jag tyckte föreläsaren pratade ganska lågt. Hon är dock underbart saklig och koncis och pedagogisk.

  9. Klä dina karaktärer

    av

    Kläder, make up och accessoarer berättar vilka dina karaktärer är lika mycket som vad de säger och gör. En romankaraktär bär en viss kostym, precis som om hen stod på scen eller var med i en film och här får man ha i åtanke att romanen som författaren Ian McEwan säger är ett visuellt medium. Hur hade Lisbeth Salander blivit så ikoniserad som litterär gestalt utan sitt specifika, tatuerade yttre? Allt du skriver in i texten berättar något, även vilka yttre attribut du ger karaktärerna. Hur ser de ut och vad har de på sig när läsarna får möta dem första gången? Tänk på karaktärer som Anna Karenina med sin svarta balklänning (man får tänka på att svart också signalerar sorg och död och att boken slutar med att hon tar livet av sig) och Patricia Highsmiths bedragare Tom Ripley – vars noga inoljade läderväska från Gucci signalerar pengar och klass han absolut inte har eftersom han är en uppkomling och bedragare.

    ”Anna var inte klädd i lila som Kitty absolut hade velat utan i en svart djup urringad sammetsdräkt som blottade hennes runda skuldror, bröstet och de fylliga armarna med de små välformade händerna som såg ut att vara av gammalt elfenben. Hela dräkten var besatt av venetiansk gipyr. På hennes huvud syntes i det rika svarta håret//en liten girland av styvmorsvioler och en likadan girland var fäst vid hennes svarta skärp med vita spetsar.”

     

  10. Skrivråd från stjärnorna!

    av

    Kanske inte från stjärnorna men för mig är John Yorke så mycket av en stjärna som det går. Här kommer lite mer om saker han sagt, kanske en del upprepningar men det må vara hänt. Han rekommenderar att tro på ditt koncept. Eller kanske att det är viktigt att ha ett koncept, överhuvudtaget. Ja, koncept eller in infallsvinkel – något liknande USP (”Unique selling point”). Men jag tycker också man kan prata om berättelsen. Det kan finnas en handling men det är inte det samma som en berättelse, som i alla fall för mig mycket har att göra med huvudkaraktärens inre utveckling eller förändring, vad det är för slags äventyr som hen kastas in i. Sedan det här med karaktärer och om man ska gilla dem eller inte. Som författare ska man i alla fall försöka förläna dem mänsklighet, något för läsaren att känna igen i sig själv och detta har väl också att göra med brister av något slag, det är ju mänskligt att fela. Man tänker på huvudpersonen i även thrillers och maffiadramer och hur man knyter an till även en sådan protagonist eller antihjälte för att även de är ofta i något sätt i underläge, trots sin blodiga hantering. Även en bad guy  eller girl i huvudrollen kan vara skildrad så humaniserande att vi känner med denne.

    11. ← Föregående sida Nästa sida →