Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Författarens checklista

    av

    • får läsaren svar på alla frågor hen ställer sig under läsningen? Eller finns det saker som förblir ouppklarade?
    •  sker det en dramaturgisk upptrappning mot slutet av manuset med fler vändpunkter än i början?
    • Varvar du mellan de olika handlingstrådarna så att intresse och tempo hålls uppe?
    • Känns det någonstans rörigt eller krångligt att hänga med? OBS! Viktigt!
    • Är karaktärernas motiv och drivkrafter tydliga och förståeliga i varje scen?
    • är varje scen eller kapitel strukturerat kring ett dramatiskt klimax?
    • händer det något – /finns en händelse eller en förändring – i varje scen/kapitel?
    • Finns det oklarheter eller vagheter i handlingen?
    • Är tempus och berättarperspektivet genomgående det samma?
    • Får jag läsaren på kroken från början??
    • Finns det en röd tråd som läsaren kan följa från början?
    • Har jag undvikit långsökta sammanträffanden och alltför tillrättalagda lösningar?
    • Driver dialogen handlingen framåt? Uttrycker den karaktärens personlighet?
    • Gestaltar jag snarare än beskriver? (Show dont´t tell?)
    • Har alla karaktärer sin tydliga rollfunktion i handlingen?

  2. Mina tips om du fastnat

    av

    Hur ska man få igång flowet och lusten att skriva om det känns motigt och segt? Diskuterade detta med en lektörsklient som nu sliter med sin uppföljare.

    Mina skrivtips är:

    • fokusera på karaktärerna och deras bakgrund. Brainstorma och spåna för att det är roligt. Kanske hittar du intressanta samband eller spännande backstory som kan ingjuta energi i handlingen idag.
    • utveckla och jobba mer med synopsis. Använd en matris för att stress-testa det och se om du verkligen svarat på alla frågor man kan ställa handlingen från A till Ö.
    • skriv inte kronologiskt utan dimp ner i en scen som verkar rolig att skriva och som faller sig naturlig att börja skriva, och skriv den! Så mycket sker när man verkligen börjar skriva texten och låter flödet och intuitionen ta över.
    • fundera över vilka de viktiga avgörande vändpunkterna i handlingen är från början till slut, knutpunkterna som behövs för att bära upp handlingen. Kanske får du ihop iallafall tre – fyra som handlingen vilar på.

  3. Pannben

    av

    Det är precis så som Lars Lerin sa i ”Stjärnorna på slottet”. Den med mest drivkraft och envishet lyckas, inte den med mest talang. Avgörande faktorn när det gäller att få sitt manus antaget är pannben, sittfläsk, kalla det vad ni vill. Sedan spelar förstås begåvning och idé roll. Men de som blivit utgivna författare som jag jobbat med har alla haft detta gemensamt. De tappra som orkar ta ett långt och konstruktivt kritiskt utlåtande och jobba vidare efter det. Som fortsätter jobba på efter en genomlysning med mycket feedback och köra ett varv till och som återkommer med ett omskrivet manus eller bara en uppsättning frågor på utlåtandet. Och som står ut mentalt med att höra att det inte är perfekt ännu, och inse hur långt det kanske är kvar…  De som stannar kvar i arbetet med manuset och lyckas hitta tid och utrymme för att fortsätta jobba med det. Med andra ord, att en gång nå sin dröm att bli publicerad handlar väldigt mycket om att aldrig ge upp. Alla som orkar slutföra processen är hjältar!

  4. Skrivråd att inte följa

    av

    lära sig skriva roman

    Som lektör ska man inte pressa på ett manus sina egna föreställningar om hur det ”ska” se ut. Eller borde se ut, alltså patentlösningar. Man ska se projektet. Även om en författare gör val som inte borde funka så kan det gagna manuset. Ibland får man som författare (och lektör) strunta i reglerna och köra sitt race helt enkelt. Det kan vara en historia där samtliga bikaraktärer är hemska och bara blir värre. Hela ens inre som lektör skriker att de måste ges ett förlåtande drag, vi måste få en nyckel till varför de beter sig som de gör. Vi måste iallafall förstå dem. Men effekten som uppnås blir ändå rätt. Tydligen har författaren Margaret Drabble en passage i en bok där hon beskriver några ormbunkar med sju, åtta adjektiv på rad vilket också strider mot allmänna goda skrivråd. Men effekten blir helt underbar. Tyvärr kan även förlag hemfalla åt att försöka vränga in ett manus i en viss mall eller tvinga fram radikala förändringar och det skapar mest förvirring. Nej det handlar om att se manusets integritet, trots vissa medvetna ”skönhetsfel”.

  5. Konsten att skriva en julfeelgood

    av

    Rolig artikel av Johanna Schreiber (välvalt namn med tanke på att hon är författare) om tendenser inom genren julfeelgood och jag vet att många av er vill skriva en julfeelgood. Det här med den kvinnliga huvudpersonen och frånvaron av egna, biologiska barn är en intressant observation och jag tror hon har helt rätt; egna barn kan innebära oro, problem och framför allt är det svårt att förpassa egna barn eller en egen familj till bakgrunden så att hjältinnan kan genomgå sitt livs viktigaste och kanske mest romantiska resa. Har hon barn bör de med andra ord vara hennes första prioritet och då blir det inte utrymme för att dejta mysiga skogshuggartyper eller starta eget bageri… Alltså är det bättre med syskonbarn. Det här med förflyttningen till en helt annan plats inför jul är också viktigt; gärna ute på landet, gärna med lite speciella och originella grannar…

  6. Små och stora kugghjul

    av

    Fantastiska Jessica Schiefauer beskrev en gång ett manus som en massa små och stora kugghjul. Ingredienser kan man väl också kalla det för. Vissa saker kan lätt få allt för stor plats och bör skjutas tillbaka till bakgrunden. Eller så ska något viktigt lyftas fram mer, typ mordutredningen i en spänningsroman. Det är lätt att bakgrundsbruset, som karaktärernas vardag och bakgrund tar över. Och så försvinner den där viktiga röda tråden som driver handlingen. Man glömmer något som måste in för att berättelsen ska bli komplett, något som fattas i gobelängen. Det blir ingen helhet. För helhet krävs att allt i manuset hittar sin roll, sin betydelse och sin plats och då kan kugghjulen börja snurra med hjälp av varandra.

  7. Skriv, bara skriv och läs!

    av

    Nyheten om att färre vill läsa men alla vill skriva väcker ambivalens. Det brukar märkas isande tydligt om författaren vars manus man lektörsläser faktiskt läser böcker själv eller inte. Kanske inte på förmågan att utveckla handlingen, men på språkhanteringen. Det är som Stephen King säger; läser man inte böcker har man inte redskapen för att skriva böcker. Men ribban blir också gradvis högre och högre och fler och fler som vill bli författare undviker de där vanligaste fallgroparna:

    Tänk på att

    – alla karaktärer måste vilja något, om så bara ha ett glas vatten

    – skriv aldrig för hela världen utan med en speciell läsare i åtanke

    – var en sadist mot din huvudkaraktär och ge hen massor av utmaningar som denna kan reagera på ocj utvecklas av.

    – varje mening ska antingen berätta något om en karaktär eller föra handlingen framåt. Stryk resten.

    – inled så nära slutet av en scen som möjligt…

  8. Handlingen drar alltid MOT något

    av

    Begreppet dramaturgi är nog ett av dem jag använder mest i mina lektörsutlåtanden, ”rent dramatugiskt”, och sedan är det väl en av alla förmågor jag har sett stadigt förbättrats under åren jag sysslat med detta. Manusen som inte drivs av något, som bara består av beskrivningar eller är statiska och saknar händelseutveckling  är inte så många längre. Ett manus behöver dock inte vara linjärt eller präglat av framåtrörelse; det kan vara till synes både stillastående och statiskt men ändå rymma en hemlighet eller något antytt eller något som läsaren inte förstår (än). Dramaturgi går alltså ut på att ordna delarna i berättelsen för bästa effekt (som överraskning, rädsla, spänning, sorg, belåtenhet, skräck) eller hitta en struktur för dem. Hur man berättar, kan man säga, snarare än innehållet. En författare med bra förståelse för dramaturgi kan göra det mest vardagliga skeende intressanta och till och med fängslande. Och den dramatiska struktur som anses vara den mest effektiva är ju deckarens; den där det skapas en gåta i inledningen som vi sedan vill ha svaret på. (Att strukturera även andra historier som långt ifrån är deckare på det sätt går förstås jättebra; driften att lösa en hemlighet eller ett mysterium är enorm.) Sedan som författarcoachen Lucy B. Hay tar upp här har det hela också att göra med känslan av framåtrörelse, att något driver på och att det hela eskalerar – av motstånd som blir värre och värre. Berättelsen driver mot något, en upplösning och ett slut.

  9. Enbart fantastik gör ingen story

    av

    Skriver man fantasy är mitt råd att arbeta betydligt mer med sina karaktärer än man kanske tror är nödvändigt. Var inte för intresserad av själva fantasyn. Fantasy är ju överlag inte en karaktärsdriven genre men det är samtidigt svårt att utveckla en fördjupad berättelse om man inte har starka karaktärer. Det är nog min mer typiska respons både på fantasymanus och manus skrivna för barn; var är berättelsen? Vad ska mina karaktärer gå igenom? Det räcker inte att kasta in roliga saker, påhitt, idéer, uppslag och alldeles för mycket som händer hur fantasifullt och fantastiskt och underhållande detta än är. Det är inte det samma som en berättelse. Även om du förlagt handlingen enbart till det fantastiska planet – s k ”high fantasy” så är kvaliteten i historien beroende av dina karaktärer eller att du ser sina sagoväsen, alver, troll, tomtar, hamnskiftare, älvor eller vad det nu är som karaktärer med samma känslomässiga drivkrafter och pyskologi som mänskliga karaktärer.

  10. Vad som helst kan inte hända

    av

    Att vad som helst kan hända i en berättelse behöver inte vara bra, eftersom läsarens känsla för vad som är rimligt och troligt sätts ur spel och det kan faktiskt vara den snabbaste vägen till att läsaren lägger ifrån sig boken. Handlingen måste utvecklas enligt någon sorts psykologisk förklaringsmodell och mycket här handlar om att klart och tydligt formulera den inledande konflikten. En handling utgår ju från tanken på en huvudperson som inte är komplett. Något har gått i krasch, något fattas, något stör harmonin på inre eller yttre plan eller både ock – och handlingen gör att huvudpersonen kommer till rätta med det. Jag tror det är svårare att formulera problemet eller konflikten just när den utspelar sig på ett inre känslomässigt plan. Det vanligast förekommande misstaget jag ser är att man som författare inte helt grävt i detta tillräckligt mycket, det är inte tillräckligt skärpt och då blir inte karaktärernas handlade helt förankrat. Om man inte förankrar det väl hos läsaren i början så blir resten av den dramaturgiska bågen ofta vacklande, lite oskarp och som läsare svävar man i ovisshet om vad detta egentligen handlar om. Och vilket huvudpersonens dilemma eller problem är.  Även om man skriver en feelgood eller en lättsam chicklitt så bör denna dramaturgiska båge sitta där och kännas klar och tydlig. Gör varje steg förståeligt och trovärdigt och tänk på att karaktärernas motiv och drivkrafter bör vara tydliga i varje scen.

    11. ← Föregående sida Nästa sida →