Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Berättelsernas magiska universum

    av

    Alltså det som Neil Gaiman föreläser om här är rätt så fantastiskt. Han har en teori om att berättelser, historier, ”stories”, existerar i sitt eget abstrakta berättelseuniversum och motsvarar alla kriterier för vad man kräver av andra livsformer; de lever i symbios med människan och behöver oss på samma sätt som vi behöver dem, de fortsätter att ge och ge, de är uråldriga och återkommer i sina grundstrukturer i olika århundraden, tidsåldrar och platser på jorden, de har förmåga att fortplanta sig och anta nya former. Berättelser är med andra ord en livsform precis som biologiskt liv. Detta kan låta grymt flummigt om inte fler än en författare upplevt hur en historia eller berättelse redan ”finns där”, och det gäller att inte skapa den så mycket som att gräva fram den, intakt, precis som Stephen King beskrev det, som att exkavera ett fossilskelett.

  2. Realism skapar illusion

    av

    Det var när jag läste fantasymanus som jag insåg detta. Ju starkare realism i skildringen på  olika plan desto bättre fungerar illusionen, och ju lättare har läsaren att bli förflyttad, bli suggererad och dras med i berättelsen. Ska man skapa en värld som inte finns på riktigt, så blir det viktigt med detaljer för att göra den verklig, i allt från kartor till klänningsfållar, vapenslag, väder. Men det gäller såklart alla manus. Realismen som är en förutsättning för illusionen, för att vi ska tro på det uppdiktade och på fantasin. Jag för min del har svårt för manus som är så abstrakta att vi läsare aldrig blir insatta i handlingens var, när, hur – det finns inga väggar, ingen konkret inramning. Hur kan man då förväntas leva sig in i något som sker? Ju fler specifika detaljer om miljö, tidsepok, utseende desto bättre, det får läsaren att tro på historien hur orimlig den än senare blir. Man kan faktiskt ta ut svängarna hur som helst om man samtidigt skapar realism kring det som sker genom att vara konkret, insatt och på så sätt skapa skenet av att något verkligen sker. Här kanske den viktigaste realismen den psykologiska; vi bör förstå varför karaktärerna agerar som de gör. Bättre att vara nyanserad och trovärdig här, än att skapa melodram och bli överdriven.

  3. Nischerna hotar mångfalden

    av

    Det är förstås roligt att svensk bokbransch går som tåget. Mest för att förlagen sent omsider upptäckt genrer som feelgood och deckare. Men nu är så mycket av det som ges ut endera genre, feelgood eller deckare. Feelgood är en oerhört karaktärsdriven genre och fokus på karaktärerna är bra, men alla genrer är inte karaktärsdrivna om man säger så. Så många fina spännande och djupt ambitiösa manus faller mellan stolarna för att de inte går att passa in direkt i nischen. Och för att den tänkta ”slutkonsumenten” är mer vag. Okej för att det är bra att den kommersiella faktorn äntligen tas i beaktande men det blir ett överskott av nya debuterande författare som skriver just feelgood eller deckare och konkurrensen skulle jag säga här blir för stor – i onödan. Känns som att förlagens kunskaper som andra genrer behöver breddas. Även genrer som fantasy, historisk roman, skräck, sci fi behöver kunniga och ambitiösa förläggare de också.

  4. Det dramaturgiska suget

    av

    Det här har jag försökt analysera med många klienter och det är svårt att riktigt ringa in vad ”det dramaturgiska suget” egentligen innebär. Mer än läsaren eller tittarens upplevelse av att dras framåt, vidare och MOT något; de oväntade svaren på underförstådda frågor, eller de efterlängtade lösningarna på upplevda oklarheter och gåtor. Jag tror att från författarens sida handlar det mycket om att ligga steget före, och ge de andra karaktärerna i handlingen mer att göra och ge dem deras egen agenda. Det blir inget sug om det hela tiden är protagonisten som måste driva handlingen – nej protagonisten leds framåt av andra krafter, av de antagonistiska krafterna och av de andra karaktärernas agerande, planer och handlande. Och på det sättet, genom att arbeta bakom ryggen på huvudpersonen och formulera hemligheter, får vi fram det dramaturgiska suget.

  5. Kinder som hettar och rodnar

    av

    Det är inte så lätt det här med gestaltningar. Alltså det där som karaktärerna gör när de inte tänker, eller säger något och något som blivit allt vanligare med mindre beskrivande manus. Istället för att beskriva eller berätta om så är karaktärerna i full gång med att prata, röra sig, göra saker och uppvisa olika yttre kroppsliga symptom på vad de känner och går igenom. Det är lätt att man tar till det lite för intetsägande här, något som jag ofta noterar som redaktör. Alltså någon nickar (man kan fråga sig varför i så fall), tittar, nickar igen, tittar, rör på händerna, eller tar steg fram eller tillbaka… Alltså egentligen meningslösa gester som inte berättar någonting. Och kinderna hettar ofta på kvinnliga huvudkaraktärer, hur framåt, aktiv och modern hon än är 🙂 Det rodnas i tid och otid. Har det någonsin rodnat eller hettat i kinderna på en manlig karaktär, svaret är nej. Nej knepet är att försöka hitta de där sakerna som verkligen berättar något om det inre. Men svårt är det och här är risken också att det blir upprepningar. ”Drar handen genom håret” kan signalera förvirring, uppgivenhet och kanske lite andra saker. ”Trummarna med fingrarna” oro, rastlöshet och irritation. Men för många sådana här gestaltningar blir lite för mycket och man behöver inte tala om vad både vänster- och högerhanden gör till exempel. Och en liten förteckning över gestaltningar att ta till när det kniper är inte helt fel. ”Hon vred sig oroligt på stolen” är något av en personlig favorit.

  6. Den antagonistiska kraften

    av

    Du har en idé, du har en handling, en intrig men vad är det som driver denna framåt? Känns det hela stillastående eller trögt kan det bero på att du inte gett din huvudperson tillräckligt med motstånd i form av en stark antagonist. Antagonisten är ofta motorn i handlingen, det eller den som tvingar huvudpersonen att handla och som skapar konflikten i berättelsen. Utan Lord Voldemort hade Harry Potter bedrivit fridfulla studier på Hogwarts utan annan action i livet än nästa prov och stillsamma dejter med Hermione. Den antagonistiska kraften ger huvudpersonen utmaningar och skapar spänning och drar igång handlingen utifrån sin agenda. Det kan vara ett övernaturligt väsen, en jobbig familjemedlem, ett förtryckande samhällssystem men också något i huvudpersonen själv som förstör och sätter käppar i hjulet. Mitt bästa skrivråd är att om du inte riktigt får snurr på handlingen så koncentrera dig på att utforska och utveckla det i manuset  som ställer till problem, motstånd och konflikt nämligen den antagonistiska kraften.

    •  en antagonist måste inte vara ond. Huvudsaken är att hens motiv står i polaritet till huvudpersonens/protagonistens.
    • sträva efter att skapa förståelse för antagonistens mål och motivation. Antagonisten är själv övertygad om det förtjänstfulla med sitt eget beteende och att hen faktiskt gör rätt.
    •  var underförstådd i karaktärsskildringen. Ju mer sympatisk och attraktiv din antagonist verkar desto mer försåtlig är hens antagonistiska kraft och desto svårare att bekämpa och övervinna.
  7. Så skriver du succéromanen!

    av

    Varför blir vissa böcker stora succéer? Lotta Olsson tar upp deckarundret här och konstaterar att det är i dem livet största känslor avhandlas och det är ett av svaren på varför deckare går så bra och är så poppis. ”De som kan skildra mänsklighetens starkaste känslor, både positiva och negativa, i händelsedriven prosa, de gör succé.” Deckarintrigen ställer liv och död på sin spets; ondska, sorg, rädsla. Genreromanens hemlighet är ofta just de starka känslorna som avhandlas och viljan att väcka just läsarens känslor. Det händelsedrivna språket är hennes tips nr 2. Jodå, visst är det så. Enkelt, strömlinjeformat, effektfull ska det vara. Ingen orkar läsa Marcel Proust när man gått och lagt sig efter en ansträngande dag. När det gäller deckaren tror jag lockelsen ligger i själva formen, inte i berättelsen i sig eller att vi är blodtörstiga. Just deckarens dramaturgiska struktur anses vara den mest effektfulla, den mest engagerande. Alltså den dramatiska modellen som består i att man skapar ett inledande mysterium. Inget väcker sådan nyfikenhet och driver på läsningen för att få reda på svaret, förklaringen. Men man behöver egentligen inte skriva en renodlad deckare för att använda samma modell; skapa någon form av inledande gåta eller fråga, något fördolt som läsaren vill avtäcka, det kan man ändå. Hemligheter som antyds och som vi vill ha svar på är en effektiv berättarform oavsett genre.

  8. Strukturskola lektion 3

    av

    • den speedade

    Det här kan man stöta på i synnerhet under läsning av deckarmanus; det inleds dramatiskt och sedan får läsaren ingen respit. Vändpunkterna ligger tätt från början i en jämn ström och utan riktig förståelse för vikten av att låta karaktärer och relationer få utrymme, utan några dramatiska effekter. ”Sug på karamellen” brukar jag rekommendera, alltså dra ut på skeendena och bygg upp förväntan innan du låter det hela explodera i en kyss, en kärleksscen eller någonting våldsamt. Här blir det aldrig fråga om en variation i tempo eftersom de brutala dåden, morden och dramatiken står som spön i backen. Så här håller det på utan att något förankras i lugnare partier av karaktärsbyggande. Det blir ingen variation mellan partier som bygger upp spänningen eller låter läsaren känna förväntan inför vad som komma ska, och mer dramatiska klimax. Klimaxen blir genomgående och när vi är i slutet så står läsaren frågande inför motiv, drivkrafter och bakgrund till allt som skett eftersom författaren inte gett sig tid att förankra det.

  9. Strukturskola lektion 2

    av

    • den knöliga

    En bra fungerande struktur är där för att underlätta för läsaren och får henne eller honom att flyta fram genom handlingen hur komplicerad än storyn är. Känns det för snårigt och krångligt är det förmodligen för att strukturen inte fungerar än och istället för förtätning så skapas förvirring. Det här handlar inte bara om att första vändpunkten ska ligga efter typ trettio sidor. Vilket den inte måste. Utan om att författaren inte placerat den yttre handlingens situationer och vändpunkter så att det blir meningsskapande för läsaren. Till slut blir det så trassligt att det inte går att förstå olika sammanhang överhuvudtaget. Strukturen speciellt om det är en spänningsroman bör skapa förtätning; allting blir mer och mer gåtfullt men med någon sorts bakomliggande plan. Det är alltså planen/strukturen som är grejen, nästan mer än vad som sker. Men den knöliga strukturen kan också ha att göra med bakomliggande djupare konstruktionsfel, som att karaktärerna hux flux byter mål eller motiv utan orsak. I värsta avslöjar den att handlingen inte egentligen hänger ihop.

  10. Strukturskola lektion 1

    av

    Struktur är alltså i vilken ordning och hur handlingens yttre situationer och skeenden är arrangerade. Den klassiska dramaturgiska strukturen (ni vet ”valen”) antyder ju att efter en kort inledning trasslar man till det allt man kan för att stegra spänningen och komplicera händelseförloppet. Handlingen sväller när man kastar in fler trådar och låter historien växa och det blir en sorts valformad, antar jag, båge, som beskriver den stegrande spänningen och som sedan sjunker ihop när trådar trasslar ut och knyts ihop för att utmynna i final, upplösning och nertoning. Men jag har några andra exempel på typiska men inte helt lyckade strukturer. Här exemplifieras en som är ganska vanlig;

    • den framtunga

    Istället för att låta karaktär och handling gå i hand i hand och med andra ord starta dramatiken samtidigt som man introducerar huvudkaraktären så lägger man angreppspunkten för tidigt. Man inleder med bakgrund, beskrivningar, personlig biografi, vardagliga förehavanden och fördröjer själva starten på storyn eller första vändpunkten. Läsaren tvingas vänta för länge på att äventyret ska dra igång under en väldig seg inledning. Så här gör en del för varje karaktär.  Ska någon köra en viktig last med hemliga dokument till en hemlig adress introduceras denne totalt oviktige karaktär från och med att han eller hon vaknar, gör frukost och därefter sätter sig i bilen för att utföra dagens viktiga uppdrag. Sedan hinner man inte till själva dramat eller intrigen för vid det laget är boken slut.

  11. ← Föregående sida Nästa sida →