Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Manusdilemmat; prologen

    av

    Första dilemmat ni mailade om på Insta handlade om prologen.

    Prologen kan vara ett stycke direkt ur manuset som man helt enkelt placerar allra först, men jag tycker man kan använda prologen betydligt bättre. För att citera mig själv; prologen är en “teaser” för att förebåda, skapa spänning och mystik och väcka intresse. Det kan vara början av en scen eller ett skede i en scen som förklaras längre fram. Eller en passage du skriver ur ett berättarperspektiv som inte finns i boken, även om karaktären finns i boken.

    Prologen i början får sin förklaring när man läser resten av boken när man kan foga in det i ett sammanhang. Då förstår man; aha det var detta det där dramatiska – mystiska – suggestiva i början handlade om. Men det är skildrat från en annan vinkel, perspektiv. 

    Den författaren jag diskuterade med valde att skriva prologen ur ett utanifrånsperspektiv /allvetande berättare/berättarröst och skildrar mycket kort en dramatisk och viktig händelse i slutet av boken. Det är svårt för huvudpersonen att själv skildra scenen eftersom hon ligger avsvimmad.

    Prologen är ju inte där för att föra handlingen framåt så att säga. Så handlingen i resten av manus måste vara intakt, även utan den. Men den tillför något utifrån ett annat perspektiv eller en annan vinkel utan att vi behöver förstå sammanhanget.  Man ska bara bli nyfiken, känslorna ska engageras. Och förr eller senare under läsningen måste vi förstå vad den syftade på.

  2. Att skriva spänning del 1

    av

    skriva spänning

    Spänningsromanen kan verkligen se olika ut. Här kan man botanisera bland olika underkategorier. Det är enorm skillnad mellan den realistiska ”polisromanen” som baseras på procedur och det mer tekniska polis- och utredningsarbetet, snarare än karaktärer och psykologi. Och den nya kategorin ”cozy crime” som är en mix mellan spänning och feelgood. Däremellan kommer pusseldeckaren typ Agatha Christie och rysare. Jag skulle säga att den otroligt populära psykologiska thrillern ligger nära rysaren. Det behöver inte finnas ett brott, än mindre utredande poliser eller ens en grävande journalist som rotar i saker. Utan spänningen ligger på det psykologiska planet och i huvudpersonen inre och tankevärld. Det finns en misstanke, ett mysterium. Kanske har hon eller han inbillat sig allting? Jag skulle säga att förutom polisromanen är fokus ändå mest på karaktärerna i samtliga undergenrer. Läste ut ”Skred” av Sara Strömberg nyss och den var ganska typisk för en svensk deckare. Handlingen växlar mellan olika karaktärsperspektiv som alla försöker borra sig närmare och närmare själva mysteriet. Igenkänningsfaktorn är hög. Fokus är på relationerna, på karaktärerna och på vardagen.

  3. Den dramaturgiska bågen

    av

    Den här har jag tjatat – eller tipsat om – i många lektörsutlåtanden. Hur förändras huvudkaraktären under handlingen och i möte med yttre scener och situationer? Detta är den dramaturgiska bågen.

    Situation – reaktion.

    Reaktionen leder vidare i handlingen som Simona Ahrnstedt formulerade det.

    Och det vanligast förekommande misstaget jag ser är att man som författare inte grävt ner sig tillräckligt i sin huvudkaraktärs inledande problem. Det är inte tillräckligt inringat typ ”huvudkaraktären är rädd för att bli avslöjad när hon återvänder till sin hemby” eller fördjupat och då blir inte karaktärernas handlade helt förståeligt. Om man inte förankrar detta väl hos läsaren i början så blir resten av den dramaturgiska bågen ofta vacklande, lite oskarp. Som läsare svävar man i ovisshet om vad huvudkaraktären måste få bukt med och vad boken handlar om. De här två sakerna hänger ju ihop. Även om man skriver en feelgood eller en lättsam chicklit så bör denna dramaturgiska båge sitta där från början till slut. Vad har huvudpersonen problem med och hur ska hon eller han komma tillrätta med detta? Gör varje steg förståeligt och trovärdigt och tänk på att karaktärernas motiv och drivkrafter bör vara tydliga i varje scen.

  4. Författarens checklista

    av

    • får läsaren svar på alla frågor hen ställer sig under läsningen? Eller finns det saker som förblir ouppklarade?
    •  sker det en dramaturgisk upptrappning mot slutet av manuset med fler vändpunkter än i början?
    • Varvar du mellan de olika handlingstrådarna så att intresse och tempo hålls uppe?
    • Känns det någonstans rörigt eller krångligt att hänga med? OBS! Viktigt!
    • Är karaktärernas motiv och drivkrafter tydliga och förståeliga i varje scen?
    • är varje scen eller kapitel strukturerat kring ett dramatiskt klimax?
    • händer det något – /finns en händelse eller en förändring – i varje scen/kapitel?
    • Finns det oklarheter eller vagheter i handlingen?
    • Är tempus och berättarperspektivet genomgående det samma?
    • Får jag läsaren på kroken från början??
    • Finns det en röd tråd som läsaren kan följa från början?
    • Har jag undvikit långsökta sammanträffanden och alltför tillrättalagda lösningar?
    • Driver dialogen handlingen framåt? Uttrycker den karaktärens personlighet?
    • Gestaltar jag snarare än beskriver? (Show dont´t tell?)
    • Har alla karaktärer sin tydliga rollfunktion i handlingen?

  5. Mina tips om du fastnat

    av

    Hur ska man få igång flowet och lusten att skriva om det känns motigt och segt? Diskuterade detta med en lektörsklient som nu sliter med sin uppföljare.

    Mina skrivtips är:

    • fokusera på karaktärerna och deras bakgrund. Brainstorma och spåna för att det är roligt. Kanske hittar du intressanta samband eller spännande backstory som kan ingjuta energi i handlingen idag.
    • utveckla och jobba mer med synopsis. Använd en matris för att stress-testa det och se om du verkligen svarat på alla frågor man kan ställa handlingen från A till Ö.
    • skriv inte kronologiskt utan dimp ner i en scen som verkar rolig att skriva och som faller sig naturlig att börja skriva, och skriv den! Så mycket sker när man verkligen börjar skriva texten och låter flödet och intuitionen ta över.
    • fundera över vilka de viktiga avgörande vändpunkterna i handlingen är från början till slut, knutpunkterna som behövs för att bära upp handlingen. Kanske får du ihop iallafall tre – fyra som handlingen vilar på.

  6. Pannben

    av

    Det är precis så som Lars Lerin sa i ”Stjärnorna på slottet”. Den med mest drivkraft och envishet lyckas, inte den med mest talang. Avgörande faktorn när det gäller att få sitt manus antaget är pannben, sittfläsk, kalla det vad ni vill. Sedan spelar förstås begåvning och idé roll. Men de som blivit utgivna författare som jag jobbat med har alla haft detta gemensamt. De tappra som orkar ta ett långt och konstruktivt kritiskt utlåtande och jobba vidare efter det. Som fortsätter jobba på efter en genomlysning med mycket feedback och köra ett varv till och som återkommer med ett omskrivet manus eller bara en uppsättning frågor på utlåtandet. Och som står ut mentalt med att höra att det inte är perfekt ännu, och inse hur långt det kanske är kvar…  De som stannar kvar i arbetet med manuset och lyckas hitta tid och utrymme för att fortsätta jobba med det. Med andra ord, att en gång nå sin dröm att bli publicerad handlar väldigt mycket om att aldrig ge upp. Alla som orkar slutföra processen är hjältar!

  7. Skrivråd att inte följa

    av

    lära sig skriva roman

    Som lektör ska man inte pressa på ett manus sina egna föreställningar om hur det ”ska” se ut. Eller borde se ut, alltså patentlösningar. Man ska se projektet. Även om en författare gör val som inte borde funka så kan det gagna manuset. Ibland får man som författare (och lektör) strunta i reglerna och köra sitt race helt enkelt. Det kan vara en historia där samtliga bikaraktärer är hemska och bara blir värre. Hela ens inre som lektör skriker att de måste ges ett förlåtande drag, vi måste få en nyckel till varför de beter sig som de gör. Vi måste iallafall förstå dem. Men effekten som uppnås blir ändå rätt. Tydligen har författaren Margaret Drabble en passage i en bok där hon beskriver några ormbunkar med sju, åtta adjektiv på rad vilket också strider mot allmänna goda skrivråd. Men effekten blir helt underbar. Tyvärr kan även förlag hemfalla åt att försöka vränga in ett manus i en viss mall eller tvinga fram radikala förändringar och det skapar mest förvirring. Nej det handlar om att se manusets integritet, trots vissa medvetna ”skönhetsfel”.

  8. Konsten att skriva en julfeelgood

    av

    Rolig artikel av Johanna Schreiber (välvalt namn med tanke på att hon är författare) om tendenser inom genren julfeelgood och jag vet att många av er vill skriva en julfeelgood. Det här med den kvinnliga huvudpersonen och frånvaron av egna, biologiska barn är en intressant observation och jag tror hon har helt rätt; egna barn kan innebära oro, problem och framför allt är det svårt att förpassa egna barn eller en egen familj till bakgrunden så att hjältinnan kan genomgå sitt livs viktigaste och kanske mest romantiska resa. Har hon barn bör de med andra ord vara hennes första prioritet och då blir det inte utrymme för att dejta mysiga skogshuggartyper eller starta eget bageri… Alltså är det bättre med syskonbarn. Det här med förflyttningen till en helt annan plats inför jul är också viktigt; gärna ute på landet, gärna med lite speciella och originella grannar…

  9. Små och stora kugghjul

    av

    Fantastiska Jessica Schiefauer beskrev en gång ett manus som en massa små och stora kugghjul. Ingredienser kan man väl också kalla det för. Vissa saker kan lätt få allt för stor plats och bör skjutas tillbaka till bakgrunden. Eller så ska något viktigt lyftas fram mer, typ mordutredningen i en spänningsroman. Det är lätt att bakgrundsbruset, som karaktärernas vardag och bakgrund tar över. Och så försvinner den där viktiga röda tråden som driver handlingen. Man glömmer något som måste in för att berättelsen ska bli komplett, något som fattas i gobelängen. Det blir ingen helhet. För helhet krävs att allt i manuset hittar sin roll, sin betydelse och sin plats och då kan kugghjulen börja snurra med hjälp av varandra.

  10. Skriv, bara skriv och läs!

    av

    Nyheten om att färre vill läsa men alla vill skriva väcker ambivalens. Det brukar märkas isande tydligt om författaren vars manus man lektörsläser faktiskt läser böcker själv eller inte. Kanske inte på förmågan att utveckla handlingen, men på språkhanteringen. Det är som Stephen King säger; läser man inte böcker har man inte redskapen för att skriva böcker. Men ribban blir också gradvis högre och högre och fler och fler som vill bli författare undviker de där vanligaste fallgroparna:

    Tänk på att

    – alla karaktärer måste vilja något, om så bara ha ett glas vatten

    – skriv aldrig för hela världen utan med en speciell läsare i åtanke

    – var en sadist mot din huvudkaraktär och ge hen massor av utmaningar som denna kan reagera på ocj utvecklas av.

    – varje mening ska antingen berätta något om en karaktär eller föra handlingen framåt. Stryk resten.

    – inled så nära slutet av en scen som möjligt…

    11. ← Föregående sida Nästa sida →