Begreppet ”dilemma” är verkligen en dramaturgisk doldis. Men med ambivalens hos huvudpersonen, eller just dilemma, kan man öka den psykologiska trovärdigheten och dessutom skapa spänning. Få läsaren att undra hur det ska gå. Ger man huvudpersonen ett mål och sedan låter de sätta spikrak kurs mot det utan att tveka blir det ju inte så roligt… Nej bättre att kasta in saker som skapar tvivel och osäkerhet så att vi som läser undrar hur det ska lösa sig. Vad är bäst, hur är bästa sättet att gå till väga, vilken är bästa metoden, vad bli bästa resultatet? Behåll osäkerheten och låt karaktären balansera på den där knivseggen. En huvudkaraktär kanske till exempel slits mellan två olika loveinterest, eller mellan att göra det rätta men svåra ena sidan, och att göra det bekväma, ta den enkla vägen, å den andra. Eller slits mellan sin hjärna och sitt hjärta. Jane Austentitlarna Förnuft och känsla och Stolthet och fördom anspelar faktiskt just på protagonistens djupt kända ambivalens och frågan blir rent dramaturgiskt förstås vad hon ska välja och vad som  är rätt, och vad som i slutändan kommer att göra henne lycklig. I ambivalensen och dilemmat uppstår en stor del av spänningen i romanen.