Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Pannben

    av

    Det är precis så som Lars Lerin sa i ”Stjärnorna på slottet”. Den med mest drivkraft och envishet lyckas, inte den med mest talang. Avgörande faktorn när det gäller att få sitt manus antaget är pannben, sittfläsk, kalla det vad ni vill. Sedan spelar förstås begåvning och idé roll. Men de som blivit utgivna författare som jag jobbat med har alla haft detta gemensamt. De tappra som orkar ta ett långt och konstruktivt kritiskt utlåtande och jobba vidare efter det. Som fortsätter jobba på efter en genomlysning med mycket feedback och köra ett varv till och som återkommer med ett omskrivet manus eller bara en uppsättning frågor på utlåtandet. Och som står ut mentalt med att höra att det inte är perfekt ännu, och inse hur långt det kanske är kvar…  De som stannar kvar i arbetet med manuset och lyckas hitta tid och utrymme för att fortsätta jobba med det. Med andra ord, att en gång nå sin dröm att bli publicerad handlar väldigt mycket om att aldrig ge upp. Alla som orkar slutföra processen är hjältar!

  2. Sociala mediers påverkan på romanskrivandet

    av

    Det här är en trend som jag noterat. Samtidigt som förståelsen för vikten av dramaturgi och vad det är sprider sig så tar man efter sociala mediers dramaturgi. Man fastnar i det som förläggare Pia Printz kallade för ”det triviala”. Man behöver inte ha scrollat igenom så många influencers flöden för att snabbt se vad inläggen bygger på; kontoägarens vanliga liv och vardag. En influencer kan i princip nöja sig med att gå på fest eller föna håret för att det ska anses värdigt att laddas upp och betraktas som innehåll, men det räcker inte riktigt för att skapa en dramatisk handling om man nu vill skriva en bok. Om man tar efter detta riskerar manusen att bli alltför vardagliga. Handlingen riskerar att gå ut på att huvudkaraktären går på dejt, äter middag ute, träffar sina vänner och shoppar. Ett inlägg på sociala medier nöjer sig med situationen i sig; händelsen är att kontoägaren i fråga äter lunch. Det räcker förstås inte för att det ska bli en romanhandling av det. Hade hen däremot ätit lunch och blivit akut matförgiftad hade det funnits ett dramatiskt klimax, något som går fel. Eller ätit lunch och tvärs över lokalen sett sin egen pojkvän äta lunch med en främmande tjej – men bara skildra vardagliga saker som man gör rakt av räcker inte.

  3. Sök i manus och se dolda tendenser

    av

    Ett bra knep för att se saker i ditt eget manus är Sök-funktionen. Det är därför jag vill lektörsläsa i Word. Det är mer transparent och gör dokumentet lättare att analysera. Rena hårda statistiska fakta är bra. Man kan leta på ord och uttryck som det är lätt att överanvända. Du kan söka på ”lite” i din egen text och häpna över hur ofta du använder detta beskrivande ord. Och när det gäller karaktärernas namn så ger sökningarna en glasklar bild av vad författaren lagt fokus på. Är du osäker så sök på karaktärernas namn i manuset och se hur många gånger de nämns. Karaktärens mamma som är en rolig men perifer bikaraktär kanske nämnas flera hundra gånger! Det betyder att du har ganska mycket text att stryka. Hon förekommer för ofta i relation till hur viktig hon är för intrigen. Jag har läst manus där huvudkaraktären nämns vid namn över tusen gånger i ett normallångt manus. Det kan betyda att karaktären saknar en dramaturgiskt tydlig linje. Mycket att förtydliga och stryka. Men det kan vara tvärtom; att det blir för lite handling i relation till en viktig relation eller karaktär. Den manlige huvudpersonen i en relationsroman fattas, istället vimlar det av andra namn. Kan betyda att du fortfarande letar efter den röda tråden och intrigen. Du skriver för mycket om allt annat runt omkring. Det viktigaste i storyn behöver ges mer fokus och utvecklas.

  4. Skrivråd att inte följa

    av

    lära sig skriva roman

    Som lektör ska man inte pressa på ett manus sina egna föreställningar om hur det ”ska” se ut. Eller borde se ut, alltså patentlösningar. Man ska se projektet. Även om en författare gör val som inte borde funka så kan det gagna manuset. Ibland får man som författare (och lektör) strunta i reglerna och köra sitt race helt enkelt. Det kan vara en historia där samtliga bikaraktärer är hemska och bara blir värre. Hela ens inre som lektör skriker att de måste ges ett förlåtande drag, vi måste få en nyckel till varför de beter sig som de gör. Vi måste iallafall förstå dem. Men effekten som uppnås blir ändå rätt. Tydligen har författaren Margaret Drabble en passage i en bok där hon beskriver några ormbunkar med sju, åtta adjektiv på rad vilket också strider mot allmänna goda skrivråd. Men effekten blir helt underbar. Tyvärr kan även förlag hemfalla åt att försöka vränga in ett manus i en viss mall eller tvinga fram radikala förändringar och det skapar mest förvirring. Nej det handlar om att se manusets integritet, trots vissa medvetna ”skönhetsfel”.

  5. Konsten att skriva en julfeelgood

    av

    Rolig artikel av Johanna Schreiber (välvalt namn med tanke på att hon är författare) om tendenser inom genren julfeelgood och jag vet att många av er vill skriva en julfeelgood. Det här med den kvinnliga huvudpersonen och frånvaron av egna, biologiska barn är en intressant observation och jag tror hon har helt rätt; egna barn kan innebära oro, problem och framför allt är det svårt att förpassa egna barn eller en egen familj till bakgrunden så att hjältinnan kan genomgå sitt livs viktigaste och kanske mest romantiska resa. Har hon barn bör de med andra ord vara hennes första prioritet och då blir det inte utrymme för att dejta mysiga skogshuggartyper eller starta eget bageri… Alltså är det bättre med syskonbarn. Det här med förflyttningen till en helt annan plats inför jul är också viktigt; gärna ute på landet, gärna med lite speciella och originella grannar…

  6. Små och stora kugghjul

    av

    Fantastiska Jessica Schiefauer beskrev en gång ett manus som en massa små och stora kugghjul. Ingredienser kan man väl också kalla det för. Vissa saker kan lätt få allt för stor plats och bör skjutas tillbaka till bakgrunden. Eller så ska något viktigt lyftas fram mer, typ mordutredningen i en spänningsroman. Det är lätt att bakgrundsbruset, som karaktärernas vardag och bakgrund tar över. Och så försvinner den där viktiga röda tråden som driver handlingen. Man glömmer något som måste in för att berättelsen ska bli komplett, något som fattas i gobelängen. Det blir ingen helhet. För helhet krävs att allt i manuset hittar sin roll, sin betydelse och sin plats och då kan kugghjulen börja snurra med hjälp av varandra.

  7. Vad man kan lära sig av En julsaga

    av

    Jag brukar alltid läsa Charles Dickens ”En julsaga” inför jul. Såklart för dess känslomässiga power och värme och mys och den fantastiska julkänsla den förmedlar. Men den är också exempel på en av de mest kraftfulla så kallade dramaturgiska bågar för huvudkaraktären som finns. Man måste förstås inte sätta huvudkaraktärens förändring i första rummet som i boken, där den elake Scrooge tack vare en rad vålnader från olika stadier i sitt liv (och från framtiden…) pushas att tänka om och omvärdera sig själv och sin inställning till allt, med andra ord under en natt gå från girig, snål, ensam och elak till snäll, humoristisk, generös, förlåtande och kärleksfull och framför allt lycklig. Men just En julsaga är bra exempel på att den yttre handlingens situationer är där för att få huvudkaraktären att reagera – och reaktionerna leder vidare i handlingen. Så man ska med andra ord inte göra misstaget att bara lägga in yttre situationer för dess egen skull utan de måste spela en roll för huvudkaraktären på något sätt och leda till påverkan, förändring. Dickens var kanske den förste som tillämpade det dramaturgiska tänket att den yttre handlingen är manifestationer eller gestaltningar av den inre konflikten.

  8. Veckotidningsfiction och feelgood

    av

    I snart tjugo år nu har jag levererat noveller och följetongar till veckotidningarnas fictionredaktioner. Och gett kurser i att skriva för veckopressen, som finns på min hemsida. Även om branschen ser helt annorlunda ut nu och veckotidningarna börjar förändras efter att ha sett likadana ut i alla år, så är sig dessa texter ganska lika. Det är fortfarande relationer, kärlek och vardag med trovärdiga karaktärer och en lagom dos eskapism som gäller. Förmodligen har inget varit så nyttigt för mig som lektör som att lära mig få ihop de här små eller längre historierna, det är verkligen en snabbkurs i att skapa dramatisk konflikt, dramaturgi, använda miljöer och hitta ämnen och teman som roar och underhåller läsaren och hålla igång en handling meddelst ett strömlinjeformat, målande, lättillgängligt språk.  Drömmer du om att skriva en feelgoodroman eller en spänningsroman eller en cozy crime för fysisk bok eller ljudbok, så kan en sån här kurs vara absolut bästa träningen även om du skriver i kortare format, som novell.

  9. Skriv, bara skriv och läs!

    av

    Nyheten om att färre vill läsa men alla vill skriva väcker ambivalens. Det brukar märkas isande tydligt om författaren vars manus man lektörsläser faktiskt läser böcker själv eller inte. Kanske inte på förmågan att utveckla handlingen, men på språkhanteringen. Det är som Stephen King säger; läser man inte böcker har man inte redskapen för att skriva böcker. Men ribban blir också gradvis högre och högre och fler och fler som vill bli författare undviker de där vanligaste fallgroparna:

    Tänk på att

    – alla karaktärer måste vilja något, om så bara ha ett glas vatten

    – skriv aldrig för hela världen utan med en speciell läsare i åtanke

    – var en sadist mot din huvudkaraktär och ge hen massor av utmaningar som denna kan reagera på ocj utvecklas av.

    – varje mening ska antingen berätta något om en karaktär eller föra handlingen framåt. Stryk resten.

    – inled så nära slutet av en scen som möjligt…

  10. Handlingen drar alltid MOT något

    av

    Begreppet dramaturgi är nog ett av dem jag använder mest i mina lektörsutlåtanden, ”rent dramatugiskt”, och sedan är det väl en av alla förmågor jag har sett stadigt förbättrats under åren jag sysslat med detta. Manusen som inte drivs av något, som bara består av beskrivningar eller är statiska och saknar händelseutveckling  är inte så många längre. Ett manus behöver dock inte vara linjärt eller präglat av framåtrörelse; det kan vara till synes både stillastående och statiskt men ändå rymma en hemlighet eller något antytt eller något som läsaren inte förstår (än). Dramaturgi går alltså ut på att ordna delarna i berättelsen för bästa effekt (som överraskning, rädsla, spänning, sorg, belåtenhet, skräck) eller hitta en struktur för dem. Hur man berättar, kan man säga, snarare än innehållet. En författare med bra förståelse för dramaturgi kan göra det mest vardagliga skeende intressanta och till och med fängslande. Och den dramatiska struktur som anses vara den mest effektiva är ju deckarens; den där det skapas en gåta i inledningen som vi sedan vill ha svaret på. (Att strukturera även andra historier som långt ifrån är deckare på det sätt går förstås jättebra; driften att lösa en hemlighet eller ett mysterium är enorm.) Sedan som författarcoachen Lucy B. Hay tar upp här har det hela också att göra med känslan av framåtrörelse, att något driver på och att det hela eskalerar – av motstånd som blir värre och värre. Berättelsen driver mot något, en upplösning och ett slut.

    11. ← Föregående sida Nästa sida →