Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Fem råd till en feelgoodförfattare

    av

    De här tipsen gav jag till en författarvän som vunnit prestigefyllda litterära priser men nu skriver en feelgood som ett sidoprojekt:

    • glöm inte vikten av dramatisk konflikt; problemen och trasslet och svårigheterna. Innan allting ordnar upp sig. Det får inte skrivas i syfte att få läsaren enbart att mysa.
    • Feelgood innebär ett lyckligt slut, alltid.
    • välj inte allt för svåra problem eller ämnen. Visserligen kan Marian Keyes vara ganska mörk men hon är så etablerad nu att hon kan göra nästan vad hon vill.
    • det är balansen mellan det vardagliga; kärlek, relationer, jobb, familj och det eskapistiska som är knepet. Men dra det mer åt det eskapistiska. Ibland blir manus jag lektörsläser för vardagliga, triviala.
    • ha en humoristisk ton, tänk på att välja en specifik miljö eller arena för handlingen
  2. Så vet du vad du skriver

    av

    Av min redaktör har jag fått veta att vad jag skriver för ljudboksförlaget SAGA alltså är så kallad cozy crime. Jag som i många år befann mig i villfarelsen om att jag i själva verket skrev så kallad romantic suspense eller romantiska rysare. Men genrebeteckningarna pekar faktiskt på en del intressanta skillnader. Då har vi inte ens gått in på romancegenrens alla underavdelningar och hur romance till exempel skiljer sig från eller kan kombineras med både erotik- och paranormala genren. Och deckare… Men jag antar att eftersom det finns ett specifikt brott, med påföljande polisutredning och ett offer och en okänd gärningsman så kvalar cozy crime in som ”crime” – krim. Medan om du skriver romantisk rysare så behöver det strängt taget inte finnas något konkret brott i handlingen – utan spänningen förläggs på ett inre plan inne i huvudpersonen, eller i form av gåtfullhet, osäkerhet, mystik. Cozyfaktorn i cozy crime härrör förstås från inramningen, ofta idylliska eller eskapistiska miljöer – tänk Agatha Christies böcker. Medan romantiska rysare hakar in handlingen på både mystik/spänning och romantik och kärlek.

  3. Så skriver du mer och bättre… del 2

    av

    Fler bra pragmatiska råd:

    • Läs in dig på karaktärer, och sånt som rollfunktion (vad karaktärerna gör), bikaraktärernas betydelse och om de hindrar eller hjälper huvudpersonen att nå hens mål. Man utvinner handling genom karaktärerna, och vad dessa vill.
    • Fördjupa dig i konceptet för hela projektet. Finns det ett koncept? Kan du enkelt förklara för utomstående vad detta går ut på? Kan du sammanfatta det i några meningar? I annat fall; fundera på detta och om något fattas…. Fungerar idén verkligen, eller finns det otydligheter? Vet du vilket huvudpersonens viktigaste problem eller utmaning är som måste lösas under handlingens gång? Här lönar det sig att fundera på den inre resan.
    • Vem är den så kallade ”slutkonsumenten”? Vem ska läsa din bok? Här identifierar förlagen snabbt om det finns en målgrupp eller ej, och det gäller att veta vem du skriver för. Det är ofta det samma som vem du skriver om. Skriver du om nybyggare på Mars som startar en intergalaktisk dejtingservice så är frågan om förlagen överhuvudtaget vet vem den tilltänkte läsaren är…? Och därmed försvåras utgivningschanserna betydligt.
  4. Så skriver du bättre (och mer)

    av

    Det här var ju bra. Pragmatiskt. Kanske inte om den rena prosan eller språkbehandlingen eller litterära gestaltningen. Mer om hur man tränar upp sig till en verksam författare. Många råd men för att ta några av dem och detaljstudera:

    • Sätt upp mål och håll dig till målen. Bryt ner i delmål (”utkast till synopsis denna veckan”) så att du inte fastnar i fällan ”Tänk om man skulle skriva en feelgood lalalala….”
    • Hitta sätt att hålla motivationen uppe. Typ; skapa ett persongalleri för dina karaktärer genom kända skådespelare. Leta fram en tänkbar omslagsbild och nåla upp framför datorn. Skapa en spellista för boken, och all musik som skulle kunna bli soundtrack till filmen eller som inspirerar storyn. (Mitt förslag; börja skapa dig en bild av vilka förlag som kan bli lämpliga att ge ut boken.)
    • Lär dig om struktur och bli medveten om vad som objektivt skapar en fängslande historia. Bara för att man själv gillar något så är det inte nödvändigtvis varken spännande eller intressant. Man bör ha saker som vändpunkter, klimax och karaktärsutveckling och vikten av en stark antagonistisk kraft i handlingen i åtanke hela tiden.
  5. Begränsningar är bara bra

    av

    Hur man ska komma igång med en bok är en av livets stora gåtor, att skapa något – en berättelsen – ur ingenting. Mitt råd är; tänk ramar, begränsningar. Otyglad kreativitet och frihet och oändliga valmöjligheter är handlingsförlamande. Man kan gå så långt att sålla fram en valfri bild på Unsplash eller någon annan bildsajt och helt enkelt föreställa sig den som omslaget på ens kommande bok! Att välja en genre innebär i sig att man gör avgränsningar och vissa val. Sedan tillkommer förstås vem målgruppen är. Förlagen tänker redan nu mycket i termer av slutkonsument, nisch och vem som i slutändan ska läsa boken. Ramar är bra för kreativiteten. Redan att fundera ut intrig och idé innebär begränsningar och ju fler man har att förhålla sig till desto enklare blir det; det är som att det finns en förhandsform att hälla ingredienserna i, en rad förhandsval är redan gjorda som styr innehållet, ett slags protokoll. Vet du inte vad du ska skriva så tänk genre, tänk målgrupp, tänk vilken hylla boken ska hamn i på Pocketshop och tänk på hur du i framtiden ska pitcha ditt färdiga manus. Ja man kan säga att man går i redan upptrampade spår och det är bara bra.

  6. De motvilliga förläggarna

    av

    Tack vare en rad lektörsläsningar under de senaste åren har jag insett hur misstänksamt inställd förlagen är mot inslag av actionthriller, science fiction och det man kan kalla för real world fantasy (ja genrerna och termerna är verkligen många.) Betydande förläggare som ser sig om garant för seriositet och kvalitet avfärdar projekt som dessa med en fnysning (eller kanske snarare stoppar in dem i ungdomsbokfacket) men man ska som författare inte låta sig bli nedslagen här – er tid kommer! Det här är fråga om ett långsamt gradvis trendbrott där de stora förlagen än så länge ser på de här genrerna som man gjorde för tio år sedan på romance och feelgood – nu väletablerade. Norstedts utkom i vintras med Sara Molins feelgood ”Som en öppen bok” som jag själv hade nöjet att lektörsläsa och en klient har halva inne med sin humoristiska chiclit hos Albert Bonnier förlag. Möjligtvis är det inslagen av fantastik och det övernaturliga som gör att vissa förläggare fortsätter att rycka på axlarna, men samtidigt sedan tio år kommer arméer av unga författare som vuxit upp på ”Stranger things”, ”Black mirror” och G R R Martin och det kommer att synas när de väl sätter sig ner vid ordbehandlare för att få ut sina berättelser.

  7. Handlingens vindlande väg

    av

    Begreppet dramaturgi är nog ett av dem jag använder mest i mina lektörsutlåtanden, “rent dramatugiskt”, och sedan är det väl en av alla förmågor jag har sett stadigt förbättrats under åren jag sysslat med detta. Manusen som inte drivs av något, som bara består av beskrivningar eller är statiska och saknar händelseutveckling  är inte så många längre.  Precis som det sägs i klippet behöver det som händer i ett manus dock inte vara linjärt eller präglat av framåtrörelse; det kan vara till synes både stillastående och statiskt men ändå rymma en hemlighet eller något antytt eller något som läsaren inte förstår (än). Dramaturgi går alltså ut på att ordna delarna i berättelsen för bästa effekt (som överraskning, rädsla, spänning, sorg, belåtenhet, skräck) eller hitta en struktur för dem. Hur man berättar, kan man säga, snarare än innehållet. En författare med bra förståelse för dramaturgi kan göra det mest vardagliga skeende intressanta och till och med fängslande. Och den dramatiska struktur som anses vara den mest effektiva är ju deckarens; den där det skapas en gåta i inledningen som vi sedan vill ha svaret på. (Att strukturera även andra historier som långt ifrån är deckare på det sätt går förstås jättebra; driften att lösa en hemlighet eller ett mysterium är enorm.) Sedan som författarcoachen Lucy B. Hay tar upp här har det hela också att göra med känslan av framåtrörelse, att något driver på och att det hela eskalerar – av motstånd som blir värre och värre. Berättelsen driver mot något, en upplösning och ett slut.

  8. Från början till slut

    av

    Det här sliter många med så det kan vara väl värt att kolla in sju olika sätt att skriva en outline eller en plan för handlingen från början till slut.  Få ihop helheten. Vad man väljer är nog lite individuellt men visst kan man se en skillnad på de sätt som fokuserar på den yttre strukturen; alltså att man utvecklar och planerar handlingen efter en tre- eller en femaktsstruktur, och de som har karaktärernas inre känslomässiga resa och utveckling mer i fokus. Sedan är det förstås bra att alltid kombinera dessa för bladvändare med perfekt planerade vändpunkter blir ganska platt utan någon känsla för huvudkaraktärens inre utveckling och konflikt. Det skapar fördjupning och psykologi. Men om man skriver till exempel en ungdomsroman med stor vikt på känslor, psykologi och det emotionella planet och karaktärernas förändring och upplevelser så krävs det kanske något annat; jag brukar rekommendera detta blogginlägg om ” de dramaturgiska bågarna” som sätter karaktärernas förändring först. Notera att det förstås finns viktiga vändpunkter i den yttre handlingen men den är där primärt för att få karaktärerna förändra sig. Sedan finns det förstås de vanliga gamla sätten, som synopsis, att sammanfatta varje kapitel ett i taget från början till slut med några meningar och föra in i ett eget indexsystem eller på Post itlappar; och den så kallade Snöflingemodellen. Här får man helt enkelt känna sig för vad gäller det som passar ens eget projekt bäst. Snöflingemodellen kanske är bäst om man skriver en fantasy med en mängd karaktärer, miljöer och ett episkt anslag.

     

  9. Dramadokumentär eller roman?

    av

    Man får akta sig för karaktärer som blir lite för mycket av representanter.  Man vill kanske utforska ett ämne som homosexuellas rättigheter, funktionshinder eller en viss historisk epok och så glömmer man att karaktärerna till syvende och sist måste drivas av känslomässiga drivkrafter som är specifika för just dem. Annars blir de mer förkroppsligade åsikter, attityder och ställningstaganden. Typ någon avskyr invandring, någon annan är varm anhängare av öppna gränser och det blir detta som definierar dem – men detta är mer två politiska ställningstaganden och är det inte mer utvecklat än så blir karaktärsskildringen ganska grund.  Naturligtvis ska man låta dem vara färgade just av en tidsera eller omgivande strömningar om man vill berätta något om tiden men knepet är att plocka fram deras unika inre motiv och drivkrafter och sätta dessa i förgrunden, annars blir de inte romankaraktärer.  Jag har stött på det här i flera manus där handlingen kretsar kring just en idé eller ett starkt tema eller vill utforska en samhällsfråga. Det handlar om att gestalta, annars blir karaktärerna för allmängiltiga, för generella eftersom de just först och främst representerar något annat än sig själva som till exempel ett vanligt förhållningssätt till en speciell fråga. De blir representanter för olika hållningar i en viss fråga och då blir det mer åt dramadokumentärhållet, inte fiction. Som alltid måste man gräva sig djupt in i deras allra mest specifika motiv, som är unikt för just dem.

  10. Skriv (feelgood) med öppet hjärta

    av

    Sedan förra gången jag skrev om att skriva feelgood har jag insett några saker till. Inte minst tack vare att jag lektörsläst några utmärkta manus i genren. Som sagt så tror många att genren handlar om att vara ständigt rolig, eller underhålla läsaren genom ett skämtsamt tonfall och humor. Väldigt mycket humor, även om det finns dramatiska konflikter och komplikationer. Resultatet kan bli lite väl hurtfriskt eller till och med konstruerat eftersom det är svårt att skriva roligt och kanske ännu mer; feelgood handlar primärt om att känna. De bästa manusen i genren tvekar inte att slå an en ton av sorg, melankoli, tristess eller rent av tragik. Det handlar om att spela på känslosträngarna hos läsaren, och vi är mycket mer benägna att skratta om vi redan är berörda. Ju mer vi gråter eller iallafall får en tår i ögat, i ena scenen, desto snarare är vi till skratt i den nästa. Och på det sättet behöver författaren inte anstränga sig så att hen blir blå i ansiktet just för att vara rolig hela tiden. Det här handlar om att balansera livets allvarliga sida med dess ljusa och inte vara rädd för att inkludera lite mörker, just för att de här sidorna kontrasterar varandra och befruktar varandra så att säga. Det krävs en känslomässig öppenhet och faktiskt sårbarhet från författarens sida, som känns autentisk och verkligen går fram över sidan och där man kan leva med sig även i att det går fel, händer jobbiga saker och blir allmänt misslyckat. Engageras vi av detta och känner oss berörda skrattar vi mycket lättare av de humoristiska inslagen.

  11. « Föregående sida Nästa sida »