Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Skriva historiska karaktärer

    av

    Det finns en stor fallgrop om man skriver historiska romaner. Nämligen att det dokumentära tar över. Karaktärerna blir mer som typer. Typ en barnjungfru i 20talets Stockholm.  Eller en ung soldat i något krig. Kanske har författaren gjort research och letat i arkiven. Och hittat typen. Men hon eller han blir inte en individ. För det krävs en fördjupning. Hon måste ges individuella drivkrafter. Det där som författaren helt enkelt hittar på i sin egen fantasi.  Man fokuserar för mycket på historisk ackuratess, trovärdighet. Men man behöver göra individuella karaktärer av sina historiska gestalter, kötta till dem. Annars blir det dramadokumentär. Knepet är att hitta gestaltens psykologi som egen individ. Det som är oberoende tiden och den historiska kontexten.

  2. Det första kapitlet

    av

    Det första kapitlet ska ge läsarna en bild av vad som väntar dem. Det är resten av boken i ett slags mikroversion.

    • vem är huvudpersonen? Det är lätt att göra misstaget att bara ge miljö och bakgrund. Men vi vill veta vems historia det är.
    • vilken är genren? Om boken är en fantasy så bör läsaren förstå det tidigt. Gör inte misstaget att börja den som en deckare för att introducera fantastiken långt senare.
    • vilken är den stora konflikten eller intrigen allting handlar om? Knepet är att etablera detta tidigt. Eller ge en föraning om det.
    • Vilket är problemet eller frågan som handlingen ska lösa?

  3. Scener och sekvenser

    av

    Alla som skriver vet nog hur man ska skriva scener. Alltså i 3 steg:

    • mål
    • konflikt
    • resultat/katastrof

    Men i den här artikeln är det inte 3 steg utan 6. Flera scener blir en sekvens. Karaktären får ju ofta inte vad hen vill. Och då blir resultatet katastrof. Misslyckande. Fail. Och då följs det av steg 4:

    • reaktion

    Reaktionsfasen är nog min favorit. Det här är karaktären tillåts smälta, känna och bearbeta det som skett. Den leder vidare i handlingen, så det gäller att få till rätt reaktion. En som är psykologiskt trovärdig och gestaltar karaktären. Är det raseri, eller iskall likgiltighet? Sedan kommer nästa steg:

    • dilemma

    Dilemmat är den mer intellektuella delen av reaktionsfasen. Efter misslyckandet krävs omförhandling, eller att man väljer mellan två olika alternativ. Både reaktion och dilemma leder vidare i handlingen och får karaktären att ta nästa steg. Alltså steg 6 när det finns ett nytt mål:

    • beslut

  4. Då slutar redaktörerna att läsa!

    av

    Ok det här har jag stulit från manushjältinnan på Bang2Write. Eftersom hon har samlat in synpunkter från branschaktiva så är det väldigt matnyttiga råd om vad man ska göra för att förlaget inte ska slänga manuset i papperskorgen direkt.

    – strukturera sidan så att du inte gömmer viktiga saker och dramatiska klimax i en massa annan detaljerad information. Läsarna kommer att missa det. (Var överlag försiktig med att ge en massa detaljerad information.)

    – börja inte med en massa bakgrund, läsaren behöver dras in i handlingen, inte få info som hen måste bearbeta intellektuellt.

    – ge läsaren all information hen behöver för att kunna följa med i handling och intrig men inte mer.

    – du som författare måste känna din protagonist nära och bygga handlingen kring honom eller henne.

    – låt läsaren förstå vilka miljöer som handlingen utspelar sig i, först.

    – försök hitta en första introducerande scen som på bästa sätt berättar vem huvudkaraktären är.

  5. Tappa inte perspektivet

    av

    Det svåraste perspektivet man kan välja är helt klart det yttre allvetande berättarperspektivet, alltså det där man rör sig obehindrat mellan de olika karaktärerna. Man går å andra sidan inte riktigt in i någon av dem. Det här är också alltmer sällsynt idag. Desto vanligare är det att växla mellan olika perspektiv, kapitel för kapitel. Och så berätta nära genom respektive perspektiv. I en deckare kan man till exempel varva mellan tre – fem olika karaktärer som alla ger en infallsvinkel på samma historia. Detta innebär också ett visst psykologiserande, man filtrerar det som sker genom karaktären. Och får fram hens röst. Men se upp med passager som inte berättas ur någons perspektiv. Alltså av beskrivande berättande text, rakt och upp och ner. Man måste alltid välja ur vems perspektiv man skriver, och så vara konsekvent.

  6. Män är från Mars…

    av

    … och tjejer skriver relationsromaner i olika former. Män och kvinnor skriver i olika genrer. Det mest påfallande är att kvinnor skriver i relationsgenrer. Romance, feelgood, relationsromaner, barn- och unga. Även deckarna är inriktade mot karaktärernas psykologi. Men tjejer skriver även fantasy och Sci fi och har den stora fördelen att de gör även dessa genrer mer karaktärsinriktade. Även en episk fantasy bör kretsa kring huvudkaraktärens inre konflikt. Hens kamp med eller mot sig själv snarare än mot arméer. Män tenderar att skriva historiska romaner, romaner om historiska personer, episk fantasy och fantasy-thrillers. De är ofta ambitiösa, komplicerade men intresserar sig inte så mycket för karaktärerna eller deras inre. Så de blir mindre kommersiella av det skälet. Om du är kille varför inte testa att skriva en humoristisk, romantisk relationsroman?

  7. Romantasy den nya genren

    av

    Nya litterära genrer är ju alltid kul. Som romantasy. En mix mellan romance och fantasy med mycket … ja ni vet vad. (Tyvärr kan jag inte skriva ut ordet för då får webplatsen oönskade besökare….) En romantisk handling men förlagd till en fantasyvärld, fast inte så karg, grym och episk som Game of Thrones. Och den är stor på Booktok.

    Fantasyinslaget accentuerar helt enkelt romantiken. Man kan dra känslorna längre än i en romance som ofta är förlagd till miljöer som hembyn i Dalarna eller kontoret. Genren ger också den kvinnliga protagonisten större svängrum. I romantasyn kan hon bli kär och svinga ett svärd och slakta en drake. Men en annan aspekt är genrens mångfald. I den här boken är persongalleriet bruna och svarta kvinnor. Fantasy och romance är annars tämligen vita genrer. Frågan är om den är helt ny dock. Författare som Lovisa Wistrand och Anna Granberg tycker jag skriver romancy.

  8. Drama eller dokumentärt

    av

    Det finns en stor fallgrop om man skriver historiska romaner. Nämligen att det dokumentära tar över. Karaktärerna blir representanter för ett skeende, en historisk företeelser. Typ en barnjungfrus tillvaro i 20talets Stockholm. Men hon blir inte riktigt ifylld. Hennes individuella inre drivkrafter på ett känslomässigt plan förblir osynliga, outforskade. Det där som författaren helt enkelt hittar på i sin egen fantasi. Förmodligen eftersom man gör mycket research. Man fokuserar för mycket på historisk ackuratess, trovärdighet. Man letar i arkiven och läser på. Men om man ska skriva en roman som blir rolig att läsa så gäller det att gräva djupare i den unika individen. Man behöver göra individuella karaktärer av sina historiska gestalter, kötta till dem. Annars blir det dramadokumentär. Knepet är att hitta gestaltens inre individuella drivkraft på ett psykologiskt plan. Det som särskiljer dem från de andra karaktärerna. Och som är oberoende tiden och den historiska kontexten.

  9. Faran med flera perspektiv

    av

    Det kan ge en negativ bieffekt att växla mellan flera olika berättarperspektiv. Eftersom man introducerar nya karaktärer hela tiden kommer man aldrig vidare i handlingen. Därmed slipper man den jobbiga upptrappningen av intrigen. Men som jag ofta påpekat (och som det skrivs om här) så är den största faran att man berättar för mycket. Därmed reducerar man spänningen  i att en karaktär inte vet vad som pågår bakom kulisserna. Om man har en protagonist som är utsatt för hot, fara och upplever att en annan karaktär beter sig mystiskt vill vi inte nödvändigt veta exakt vad den här andra karaktären har för sig, tänker göra och har för plan genom att plötsligt bli introducerade i dennes perspektiv. Låt huvudkaraktären förbi svävande i ovisshet om vad som sker utanför hennes perspektiv och försök att skildra det genom henne. Risken är att läsaren får veta för mycket.

  10. Drivkrafterna måste fram

    av

    Jag har funderat på det här med vad som är absolut viktigast att få fram i ett manus. Det är frågan om varför saker och ting sker. Det är detta vi vill förstå. Min slutsats är att handlingen inte är viktig om vi inte förstår varför karaktärerna agerar som de gör. Utan detta blir handlingen obegriplig och faktiskt meningslös. Karaktärerna kan förstås göra en massa spännande, galna, oförutsägbara och romantiska saker men det är vår förståelse för varför som gör att man som läsare blir engagerad. Det är här realismen skapas, det där som gör att vi tror på vad som sker. Förstår man inte karaktärerna så kan de hitta på vad som helst och man bryr sig inte. Och precis i ett deckarmanus är det detta som man undrar över; frågan om varför. Allt går i slutändan tillbaka på att förklara och belysa drivkrafterna och förankra karaktärernas agerande i psykologiskt trovärdiga drivkrafter.

    11. Nästa sida →