Kanske den historiska romanen håller på att få ett uppsving även i Sverige. Fina andra världskrigsdramat ”Klar himmel” av Kristin Fägerskjöld kom ut i vintras. Tack vare te x Niklas Natt och Dags ”1793″ har iallafall den historiska deckaren blivit avdammad. Knepet enligt Hilary Mantel (”Wolf Hall”) som borde veta om någon, är att veta var man ska luta sig mot fakta och research, och var man ska sväva ut och fantisera. Men det gäller att hålla sig till verkligheten vad gäller vissa saker, även om man alltså skildrar ett verkligt historiskt skeenden och göra tillräckligt mycket research för att man ska bottna i den historiska epok man vill skildra (det vill säga förstå den). Naturligtvis till historiska fakta, det som återfinns i dokument, böcker, arkiv et c. Där bör man vara realistisk och detaljerad och inte fippla runt, och få för sig saker och fantisera – för då sjunker naturligtvis trovärdigheten. Men när det gäller det som inte är dokumenterat, men som är som HM säger ”plausibelt” – tänkbart, troligt, så kan man fabulera fritt. Alltså om vad som försiggår bakom stängda dörrar, i privatlivet, och bakom kulisserna, vad gestalterna tänker och känner. Och avslutar Mantel sin lilla föreläsning; Välj en historisk person som du känner att du inte förstår. Eftersom att skriva en roman går ut på att utforska, förstå och upptäcka. När karaktären börjar röra på sig, uppvisa oväntade sidor och förändras börjar den likna en riktig människa.
Begreppet dramaturgi är nog ett av dem jag använder mest i mina lektörsutlåtanden, ”rent dramatugiskt”, och sedan är det väl en av alla förmågor jag har sett stadigt förbättrats under åren jag sysslat med detta. Manusen som inte drivs av något, som bara består av beskrivningar eller är statiska och saknar händelseutveckling är inte så många längre. Precis som det sägs i klippet behöver det som händer i ett manus dock inte vara linjärt eller präglat av framåtrörelse; det kan vara till synes både stillastående och statiskt men ändå rymma en hemlighet eller något antytt eller något som läsaren inte förstår (än). Dramaturgi går alltså ut på att ordna delarna i berättelsen för bästa effekt (som överraskning, rädsla, spänning, sorg, belåtenhet, skräck) eller hitta en struktur för dem. Hur man berättar, kan man säga, snarare än innehållet. En författare med bra förståelse för dramaturgi kan göra det mest vardagliga skeende intressanta och till och med fängslande. Och den dramatiska struktur som anses vara den mest effektiva är ju deckarens; den där det skapas en gåta i inledningen som vi sedan vill ha svaret på. (Att strukturera även andra historier som långt ifrån är deckare på det sätt går förstås jättebra; driften att lösa en hemlighet eller ett mysterium är enorm.) Sedan som författarcoachen Lucy B. Hay tar upp här har det hela också att göra med känslan av framåtrörelse, att något driver på och att det hela eskalerar – av motstånd som blir värre och värre. Berättelsen driver mot något, en upplösning och ett slut.
Man får akta sig för karaktärer som blir lite för mycket av representanter. Man vill kanske utforska ett ämne som homosexuellas rättigheter, funktionshinder eller en viss historisk epok och så glömmer man att karaktärerna till syvende och sist måste drivas av känslomässiga drivkrafter som är specifika för just dem. Annars blir de mer förkroppsligade åsikter, attityder och ställningstaganden. Typ någon avskyr invandring, någon annan är varm anhängare av öppna gränser och det blir detta som definierar dem – men detta är mer två politiska ställningstaganden och är det inte mer utvecklat än så blir karaktärsskildringen ganska grund. Naturligtvis ska man låta dem vara färgade just av en tidsera eller omgivande strömningar om man vill berätta något om tiden men knepet är att plocka fram deras unika inre motiv och drivkrafter och sätta dessa i förgrunden, annars blir de inte romankaraktärer. Jag har stött på det här i flera manus där handlingen kretsar kring just en idé eller ett starkt tema eller vill utforska en samhällsfråga. Det handlar om att gestalta, annars blir karaktärerna för allmängiltiga, för generella eftersom de just först och främst representerar något annat än sig själva som till exempel ett vanligt förhållningssätt till en speciell fråga. De blir representanter för olika hållningar i en viss fråga och då blir det mer åt dramadokumentärhållet, inte fiction. Som alltid måste man gräva sig djupt in i deras allra mest specifika motiv, som är unikt för just dem.
Sedan förra gången jag skrev om att skriva feelgood har jag insett några saker till. Inte minst tack vare att jag lektörsläst några utmärkta manus i genren. Som sagt så tror många att genren handlar om att vara ständigt rolig, eller underhålla läsaren genom ett skämtsamt tonfall och humor. Väldigt mycket humor, även om det finns dramatiska konflikter och komplikationer. Resultatet kan bli lite väl hurtfriskt eller till och med konstruerat eftersom det är svårt att skriva roligt och kanske ännu mer; feelgood handlar primärt om att känna. De bästa manusen i genren tvekar inte att slå an en ton av sorg, melankoli, tristess eller rent av tragik. Det handlar om att spela på känslosträngarna hos läsaren, och vi är mycket mer benägna att skratta om vi redan är berörda. Ju mer vi gråter eller iallafall får en tår i ögat, i ena scenen, desto snarare är vi till skratt i den nästa. Och på det sättet behöver författaren inte anstränga sig så att hen blir blå i ansiktet just för att vara rolig hela tiden. Det här handlar om att balansera livets allvarliga sida med dess ljusa och inte vara rädd för att inkludera lite mörker, just för att de här sidorna kontrasterar varandra och befruktar varandra så att säga. Det krävs en känslomässig öppenhet och faktiskt sårbarhet från författarens sida, som känns autentisk och verkligen går fram över sidan och där man kan leva med sig även i att det går fel, händer jobbiga saker och blir allmänt misslyckat. Engageras vi av detta och känner oss berörda skrattar vi mycket lättare av de humoristiska inslagen.
Det här är en väldigt vanlig fråga. Och den går inte att ge ett enkelt svar på. Som huvudregel kan man kanske säga att det hela är färdigt mycket senare än vad man (oftast) tror. Men det är dumt att ta chansen att skicka ut det för tidigt, bara för att man vill testa hur manuset ska tas emot eller för att man vill känna av marknaden. De finns de som är otåliga och helt enkelt vill ha någon sorts reaktion och prövar om de kanske får det. Kanske har man skrivit en smash hit (utan att veta om det) eller hoppas på att få det där samtalet från Bonniers några dagar senare, vem vet – det kan hända! Not. Reaktionen uteblir i värsta fall helt vilket kan vara oerhört nedslående. Det man möjligtvis visar genom att skicka ut ett ofärdigt manus är att man inte vet vad en bra roman är, om man ska vara sträng. Det är viktigt att boken kan uppfylla kraven som ställs på en bok som ges ut, och de är ganska höga. Så det bästa man kan göra är egentligen att läsa böcker som redan är utgivna, helst i den genre man själv skriver i tills man själv bildat sig en bra uppfattning av var ribban ligger. Är man osäker är det bättre att satsa lite mer pengar på att få det genomläst en sista gång, det kommer att löna sig.
I vad man kanske kan kalla för känslodrivna litterära genrer; feelgood, romance, chicklitt men också rysare är det ofta den inre fienden som är den starkaste. Ett sätt att strukturera handlingen är kring en konflikt som står mellan vad huvudpersonens vill ha och vad han eller hon behöver; ”want” och ”need”. K M Weiland har tagit The greatest showman musikalfilmen om P T Barnum, cirkusdirektören, som exempel på ett väldigt bra sätt. ”Gold, fame and notoriety, nothing satisfies him. //None of it is enough without the support of family, but Barnum is insatiable.” Det är just detta sista som är handlingens motor. Historien är alltså konstruerad kring tanken på huvudpersonens stenhårda drift att nå ekonomisk framgång men vad han behöver är närheten och tryggheten som en familj ger. Utan den spelar det ingen roll hur rik han är. Och det är just det som han riskerar att förlora för att han är så driven. Det intressanta med den här strukturen eller ”bågen” för huvudkaraktären är att antagonisten visar sig vara… han själv. Det finns egentligen inte någon tillräckligt allvarlig yttre antagonist här, utan det är hans egen strävan som till slut blir destruktiv. Samtidigt är det inte girigheten i sig som är grejen, han gör det han gör för att säkra sin familjs trygghet så det är egentligen kärleken till familjen som är drivkraften här. Hans mål är att samla i ladorna och bygga upp ett finansiellt imperium just för att ge sina barn och sin fru trygghet. Men det gäller att komma underfund med vad han egentligen behöver i livet, speciellt om familjelyckan går förlorad på kuppen – och det är egentligen detta som handlingen.
Som jag brukar säga; en bra, fungerande struktur underlättar för läsaren och får hen att flyta genom handlingen och underlättar för handlingen. Känns det för snårigt och krångligt är det förmodligen för att strukturen inte fungerar än och istället för förtätning så skapas effekten av förvirring. Här kan man felsöka problem och jag är glad över att skribenten inte hakar sig för mycket på att första vändpunkten ska ligga efter exakt trettio sidor. Men som förklaras här så kan handlingen ofta antingen kännas för seg i början. Först en massa beskrivningar, sedan kommer karaktären – handlingen/dramat. Handlandet och dramat går hand i hand och bör dra igång med en gång. ”Klumpig” struktur, okej detta är alltså när det hela inte trappas upp. Det finns ingen riktig konfliktupptrappning utan något spännande sker men oddsen ökar inte i handlingen och det växlar för mycket mellan dramatisk situation och normalläge eller något som inte har med den dramatiska handlingen att göra. Receptet här är att hitta en stegrande rörelse från början, som fortsätter stiga. Episodisk struktur, detta ska jag skriva ett eget inlägg om eftersom det är ganska vanligt och hyfsat lätt att felsöka och åtgärda.
Det är några återkommande saker som slår en när man läser fantasymanus, som jag tror medverkat till genrens speciella ”rykte” och att den fortfarande omgärdas av viss misstro från förlagens sida. Av hävd finns ett fokus på själva den skapade världen som man sedan lägger stor vikt vid att dels uppfinna och befolka och dels utforska – the storyworld. Vissa författare blir så förtjusta i att få befinna sig i detta egenskapade universum att det är här man lägger all kraft. Effekten kan bli ett slags flöde av kronologisk skildrade skeenden, historia och kungar, klaner och vapen och varelser och allt som hänt i världen sedan den skapades. symptomatiskt är också antalet namn som flyter omkring, utan något speciellt att göra. Det finns ingen handling. Som läsare är det omöjligt att urskilja vad som är viktigt här. Den typen av fantasy som verkar känna sig besläktad med den historiska krönikan, där karaktärerna försvinner i allt det andra och det är svårt att se just den dramatiska handlingen. Det kan lätt bli något encyklopediskt över den här fantasyn, folkslag, raser, varelser och figurer ska uppfinnas och sedan namnges och det blir ganska snårigt och mastigt för läsaren. Tänk på att det krävs en berättelse, en story, och förskjut det andra till bakgrunden; utveckla en handling byggd utifrån några av karaktärerna och vad de vill och deras relationer och känslor istället.
Det är ett väldigt pusslande med inledningar har jag märkt. Här lägger man grunden resten av boken, och det är som att sätta ihop ett stort urverk och sedan få det att dra igång, så att det rullar på av sig själv. Många beståndsdelar, kuggar, som ska driva varandra som författaren Jessica Schiefauer uttryckte det. Missar man en viktig del här i början så får man introducera den senare vilket blir fel. Skriver man i en viss genre så gäller det att låta förstå det; en fantasy måste introducera världen eller the storyworld samtidigt med bakgrund och så handlingens grundläggande konflikt. Men måste etablera utgångspunkterna, lägga upp planen. Det viktigaste är kanske att strukturera informationen. En sak kan man tänka på; prioritera informationen så att det viktigaste kommer först. Ju viktigare en karaktär eller en dramatisk konflikt är, desto tidigare måste den presenteras. Smärre saker, bihandlingar, komplikationer ges lägre prioritet och introduceras senare, det är mindre viktigt. Läsaren letar efter det de kommer att snappa upp som den första glimten av en röd tråd, en tidig bild av vad allt detta handlar om. Så inledningar kan man se som ett strukturerat informationsgivande förklädd eller gestaltad till dramatisk handling. Man behöver lägga upp en plan, en struktur; skriva på känn och improvisera vilt göre sig icke besvär.
När det kommer till tips om hur man skriver en bok lär dessa vara de mer okonventionella skrivtips jag läst om, av Alice Hoffman; Fem fantastiska tips för att hjälpa dig att skriva din roman. Istället för att ta till de gamla vanliga knepen som för mycket kaffe, långa promenader och desperat brainstorming för att skaka liv i fantasin handlar det om att använda sinnena och om att väcka bilder, minnen och känslointryck till liv ur det undermedvetna. Till råden hör: Skriv en lista på ord du älskar och ord som gör dig skräckslagen. Skriv en lista på sådant du skulle vilja hitta i en trädgård; rosor, mynta, citronmeliss, rosmarin. Skriv ner namnet på den person du önskar att du var. Se en bild framför dig: en stark fullmåne eller två rådjur skrämda av ett ljud i närheten eller en flicka i en röd hoodie som springer över en parkeringsplats. Återkalla ett minne eller en dröm du haft och kliv in i minnet/drömmen och ändra vad som händer. Skriv ner något som du hörde en person säga som satt bredvid dig på ett café. Inled med att någon öppnar en dörr. ”Du kommer att bli förvånad över allt som finns på andra sidan.”
