Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Ta det viktiga först

    av

    Det är ett väldigt pusslande med inledningar har jag märkt. Här lägger man grunden resten av boken, och det är som att sätta ihop ett stort urverk och sedan få det att dra igång, så att det rullar på av sig själv. Många beståndsdelar, kuggar, som ska driva varandra som författaren Jessica Schiefauer uttryckte det. Missar man en viktig del här i början så får man introducera den senare vilket blir fel. Skriver man i en viss genre så gäller det att låta förstå det; en fantasy måste introducera världen eller the storyworld samtidigt med bakgrund och så handlingens grundläggande konflikt. Men måste etablera utgångspunkterna, lägga upp planen. Det viktigaste är kanske att strukturera informationen. En sak kan man tänka på; prioritera informationen så att det viktigaste kommer först. Ju viktigare en karaktär eller en dramatisk konflikt är, desto tidigare måste den presenteras. Smärre saker, bihandlingar, komplikationer ges lägre prioritet och introduceras senare, det är mindre viktigt. Läsaren letar efter det de kommer att snappa upp som den första glimten av en röd tråd, en tidig bild av vad allt detta handlar om. Så inledningar kan man se som ett strukturerat informationsgivande förklädd eller gestaltad till dramatisk handling. Man behöver lägga upp en plan, en struktur; skriva på känn och improvisera vilt göre sig icke besvär.

  2. Allt om första kapitlet

    av

    Allt som sägs här är jag och denna utmärkta författarcoach rörande överens om. Många fokuserar på ett fantastiskt språk, en bländande stil och ett eget uttryck och det är förstås inte fel med det. Samtidigt vet man som läsare att om vissa saker fattas i det första kapitlet då blir man inte riktigt engagerad nog att vilja läsa vidare. Det måste inte finnas dialog på första sidan, men som sägs i artikeln; en författare insåg att detta var det bästa sättet att få boken att sälja. Men kanske det viktigaste av allt är att stilla läsaren nyfikenhet på vem handlar detta om och vilket är den personens problem som handlingen ska lösa? Att inte få en huvudkaraktär presenterad tidigt är som att se inledningen av en film utan en enda närbild på en person. Och det kan vara bra att så tidigt som möjligt röja att något är fel i huvudpersonens liv. Detta antyder den huvudsakliga dramatiska konflikten.  Sedan kommer det jätteviktiga; problemet måste inte handla om den stora övergripande konflikten men på något sätt ha med huvudpersonens övergripande mål att göra. Skriver du en rysare där protagonisten senare ska försöka överleva i ett hus där det spökar lät första scenen på något sätt ha med saken att göra; att spökhusets ägare dör en sällsynt brutal död, eller att protagonisten blir vräkt och tvingas leta nytt boende. Det är den första dominobrickan som gör att första kapitlet är ett drama i sig men som kan relateras till bokens övergripande handling.  Det också krävs är något slags förebådande av antagonisten eller det huvudpersonen kommer att få möta. Hela den dominerande konflikten behöver inte ges gestalt i första scenen; problemet i första kapitlet antyder, förebådar vad som komma skall.

  3. Råd till en författare som fastnat

    av

    Dessa råd gav jag nyss till en författare som hamnat i den tråkigaste av skrivarfällor: hon har slutat skriva på sitt projekt och vet inte varför.

    Det kan vara bra att utveckla hela projektet från början till slut först. Alla karaktärsbågar viktiga vändpunkter och situationer. Risken är att man fastnar i de tre kapitel man skrivit och redigerar och skriver om dessa men saknar överblick vart man egentligen ska det hela.

    Börja skriva scener som känns roliga och strunta i att skriva kronologiskt. Vissa situationer oavsett var i handlingen lär man ha mer färdiga i huvudet och dem kan man skriva.

    Det kan vara bra att släppa projektet och bara låta det marinera i tanken. Låta det ta andra vägar i tanken än vad man föreställt sig och vara beredd att omförhandla vad det egentligen är för projekt? Är det verkligen en deckare eller är det egentligen en mer psykologisk relationsroman med en gåta i centrum? Är målgruppen verkligen vuxna? Är detta två romaner i en?

    Bli inte besegrad av känslan av stå inför en vägg och inte komma förbi den.  Så funkar den kreativa processen. Det går framåt och sedan tar det tvärstopp. Handlingen känns meningslös eller ännu vanligare; man har plötsligt ingen aning om hur man ska gå vidare eller fortsätta utveckla den. Men ge inte upp. Känslan av ”stopp” handlar om att man tappar flytet inför ett hinder eller ett motstånd och inte inser att det är ett problem som måste lösas, inte en återvändsgränd och inte en STOPskylt. Under en promenad, en natts sömn eller när man står och diskar så jobbar det undermedvetna och plötsligt har man lösningen. Att uppleva att det tar emot att fortsätta är mer symptom på att man inte vet hur, men lösningen finns.

     

  4. Så skriver du boken!

    av

    Hur man ska komma igång med en bok är en av livets stora gåtor, att skapa något – en berättelsen – ur ingenting. Men man kan faktiskt ha enorm nytta av just förlagens målgruppstänk, hur nischad och kommersiell utgivningen börjar bli och hur genrerna knoppar av sig i undergenrer, med sina egna mallar och regler. Ja man kan säga att man går i redan upptrampade spår och det är bara bra. Att välja en genre innebär i sig att man gör avgränsningar och vissa val. Sedan tillkommer förstås vem målgruppen är. Begränsningar är bra för kreativiteten. Skriver du en rysare som du inte får in på rätt spår så tänk rysare för unga läsare. Med unga läsare menas i nittionio fall av hundra att protagonisten går på gymnasiet. (För läsarna antas göra det.) BAM där slapp du skapa en huvudperson som befinner sig någonstans i den diffusa tjugo – trettioårsåldern. Det kan dessutom vara svårt att styra in handlingen på saker som övernaturligheter och spökerier när protagonistens ålder brukar betyda problem med familjebildning, parrelationer, karriär och husköp. Redan att fundera ut intrig och idé innebär begränsningar och ju fler man har att förhålla sig till desto enklare blir det; det är som att det finns en förhandsform att hälla ingredienserna i, en rad förhandsval är redan gjorda som styr innehållet, ett slags protokoll. Vet du inte vad du ska skriva så tänk genre, tänk målgrupp och tänk på hur du i framtiden ska pitcha boken.

  5. Knepet med konstruktionen

    av

    Lär man sig de här grundläggande sakerna om konstruktion så har man ett bra stöd inför hur man ska utveckla sin handling. Det gäller att veta vilken den huvudsakliga dramatiska konflikten är och det bör framgå hyfsat tidigt, iallafall under de inledande tjugo sidorna. Läsarna bör få en slags uppfattning om vad som står på spel här, vem protagonisten är och vilken det dominerande problemet är som berättelsen ska ta på sig att lösa under handlingens gång. Denna huvudsakliga dramatiska konflikt (typ en polis vill lösa ett brott och ta fast gärningsmannen) utvecklar man sedan i den röda tråden. Det viktiga här är att denna utvinns ur en och samma drivkraft och mål – annars blir historien osammanhängande och episodisk. Huvudpersonen kan inte byta mål plötsligt utan den röda tråden utvecklas, fördjupas och kompliceras fram till slutet. Man utvecklar handlingen utifrån en huvudperson som vill en enda sak. En berättelse  – en drivkraft. Annars får man en historia som kommer att spreta och ta omvägar och handla om lite allt möjligt. Ok det man förstås också ska ha är bihandlingar. Men dessa är inte lika viktiga som den röda tråden, och bör ges mindre utrymme så att man inte får två stora parallella huvudspår som konkurrerar med varandra. Samtidigt är det viktigt att bihandlingarna på något sätt hör ihop med den röda tråden, tillför något till den och samspelar med den och inte spelar på egen planhalva, då får man stryka dem.

  6. Bokslut för lektörsåret

    av

    Det har varit ett bra år för den här lektören/manuskonsulten och rekordmånga klienter har fått förlagskontrakt. Standarden på manus jag läser stiger hela tiden. Det är svårt att blunda för att det i alla fall verkar säkrast att skriva i en genre om man vill bli utgiven och bokmarknaden blir allt mer nischad och letar efter manus som kan placeras in på en viss plats och under en viss rubrik i hyllan. Större fokus verkar läggas vid den så kallade slutkonsumenten och vem hen är vilket förstås kan vara något att ha i åtanke när man skriver – för vem skriver man? Sammanfattningsvis kan jag konstatera hur min kunskapsbank växer hela tiden tack vare alla olika projekt som kastar nya utmaningar och frågeställningar i min väg. Tack alla författare för 2017 och för allt jag lärt mig av er!

  7. Bikaraktärernas roll i berättelsens mosaik

    av

    Man utvecklar och utvinner handlingen genom karaktärerna. Så ju mer du borrar ner dig i dina karaktärer och definierar vad de vill, vad de drivs av och deras inre känslomässiga konflikt desto mer handling utvinner du. Det här är förstås extra relevant om det är en karaktärsdriven, mer psykologiskt orienterad roman som en psykologisk thriller. Att utveckla bikaraktärerna vilket är ett vanligt råd gör man alltså inte för sakens skull, det handlar inte om att ge dem större utrymme i sig. Det är detta som skapar förvirring har jag märkt. Men du kan använda dem mer för att tillföra handlingen och historien något. De ska inte vara med enbart i sina yttre funktioner så att säga, typ stå bakom disken i en affär. Ge dem en tydligare funktion. Även bikaraktärer och perifera karaktärer är där för att uttrycka någon del i handlingen, för att föra den framåt, och för att  för att påverka och förändra handlingen – den röda tråden eller någon bihandling. Så om du har en historia om ett mystiskt dödsfall så använd de mindre karaktärerna för att lägga ytterligare en pusselbit i denna historia om ett mystiskt dödsfall. Kanske finns en humoristisk frisörska i byn där det mystiska dödsfallet ägt rum. Hon kanske är en rolig bikaraktär. Men om du låter henne fälla en avgörande kommentar om något den avlidne sagt eller gjort i förtroende under en klippning och slingblondering, så har du använt henne för att föra handlingen framåt. Toge du bort frisörskan hade du fått hitta ett annat sätt att ge informationen, för den här informationen behövs som en del i mosaiken som är bokens berättelse. Och såklart, extra elegant blir det om det samtidigt är något som avslöjar något om henne själv, berättar vem hon är och skärper bilden av henne.

  8. Råd om den unga läsaren

    av

    Enligt den här artikeln finns det ett antal riktigt dåliga utgångspunkter om man vill skriva för barn och unga, utfunderade av den eminente C S Lewis som ju skrev böckerna om Narnia. Han hade samma tankar i ämnet som Tolkien och Neil Gaiman och var förmodligen lite före sin tid när det gällde att ta barn på allvar. Det sämsta man kan göra är att göra sig till för att tänka ut vad barn vill ha och tycker är roligt. Alltså vad de kan tänkas bli glada av, som damen i annekdoten Lewis drar som skrivit en historia för barn som handlar om en sorts maskin som levererar godis, leksaker och annat barn antas gilla, när man trycker på en knapp. ”För sådant tycker ju barn är roligt”. Skriv inte med det som riktmärke, råder Lewis. Försök inte föreställa dig vad som passar barn eller vad de antas gilla, som om de unga läsarna var en speciell sorts ras vars nivå du måste sänka dig till. Skriv om sådant du vet att du själv gillade som barn men även gillar som vuxen. Tror inte att barn och unga tillhör specialavdelningen ”ge dem vad de vill ha” där du försöker kalkylera vad de antas bli roade av. Resultatet kan i värsta fall bli inställsamt, insmickrande och inte kännas autentiskt.

  9. När man är en hantverkare

    av

    Som begynnande författare är det lätt att uppleva samma frustration som någon som glatt tar sig an att renovera köket, laga ett rör eller borra upp en hylla – och tro att det ska bli lätt. För det ser så lätt ut och det borde vara lätt. Ja för den vane är det kanske det. Man upplever samma frustration, tårar (i värsta fall), dåliga självförtroende och hopplöshet när hyllan blir sned, röret fortsätter att läcka och det till slut blir dags att kalla in professionell förstärkning när köket aldrig blir klart. Och helt enkelt göra om allting igen. Men på samma sätt som den professionella hantverkaren behöver författaren inte talang utan teknik.  Och teknik är något man kan lära sig och lära in. Då kan man övergå från privata skrivbordstexter till riktiga romanprojekt, eller faktiskt få ihop en hel roman och inte bara noveller. Man behöver bara veta hur det låter sig göras. Det finns ett hantverk och det är något man måste lära sig, träna upp och som man sedan kan luta sig mot när man jobbar och som kommer att finnas där för en så att man kan skriva även utan inspiration eller ens ork eller lust. Och ju större träning och bättre inarbetad teknik desto enklare och roligare kommer processen att skriva en roman att bli.

  10. Kan du bli författare?

    av

    En författare tycker att man ska ställa sig dessa fyra frågor om man vill bli författare:

    Kan du skriva?

    Okej det här är ju faktiskt en bra fråga för blivande författare. Det är en fördel att kunna skriva, ha språkkänsla och en viss gestaltningsförmåga. Men även om du inte kan det så misströsta inte, det finns redaktörer och spökskrivare och även kurser att gå.

    Kan du planera?

    En viss organisationsförmåga krävs för en författare; en mapp för idéer som får ligga till sig, en för projekt som är under utveckling och så förstås en förmåga att planera in tid för skrivandet och att planera handling och skriva synopsis.

    Har du fantasi?

    Det här är det enda kravet som inte är förhandlingsbart. Antingen har man det eller inte. Vattendelaren här är de som kan leva sig in i det stillsamt vardagliga, det vi människor upplever dagligen. Inte det dramatiska eller överdrivna.  Alla kan leva sig in i att det är jobbigt att bli uppbränd på bål, bara som exempel.

    Är du uthållig?

    Detta är vad som kväver många manus i dess linda. Man skrider till verket med liv och lust och har en lysande idé men boken blir ändå aldrig färdig. Nödvändigheten i att ha sittfläsk och envishet och uthållighet bör inte underskattas och kan vara avgörande.

     

    11. ← Föregående sida Nästa sida →