Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Tappa inte perspektivet

    av

    Det svåraste perspektivet man kan välja är helt klart det yttre allvetande berättarperspektivet, alltså det där man rör sig obehindrat mellan de olika karaktärerna. Man går å andra sidan inte riktigt in i något av dem. Det här är också alltmer sällsynt idag. Desto vanligare är det att växla mellan olika perspektiv, kapitel för kapitel. Och så berätta nära genom respektive perspektiv. I en deckare kan man till exempel varva mellan tre – fem olika karaktärer som alla ger en infallsvinkel på samma historia. Detta innebär också ett visst psykologiserande, man filtrerar det som sker genom karaktären. Och får fram hens röst. Men se upp med passager som inte berättas ur någons perspektiv. Alltså av beskrivande berättande text, rakt och upp och ner. Man måste alltid välja ur vems perspektiv man skriver, och så vara konsekvent.

  2. Män är från Mars…

    av

    … och tjejer skriver relationsromaner i olika former. Män och kvinnor skriver i olika genrer. Det mest påfallande är att kvinnor skriver i relationsgenrer. Romance, feelgood, relationsromaner, barn- och unga. Även deckarna är inriktade mot karaktärernas psykologi. Men tjejer skriver även fantasy och Sci fi och har den stora fördelen att de gör även dessa genrer mer karaktärsinriktade. Även en episk fantasy bör kretsa kring huvudkaraktärens inre konflikt. Hens kamp med eller mot sig själv snarare än mot arméer. Män tenderar att skriva historiska romaner, romaner om historiska personer, episk fantasy och fantasy-thrillers. De är ofta ambitiösa, komplicerade men intresserar sig inte så mycket för karaktärerna eller deras inre. Så de blir mindre kommersiella av det skälet. Om du är kille varför inte testa att skriva en humoristisk, romantisk relationsroman?

  3. Drama eller dokumentärt

    av

    Det finns en stor fallgrop om man skriver historiska romaner. Nämligen att det dokumentära tar över. Karaktärerna blir representanter för ett skeende, en historisk företeelser. Typ en barnjungfrus tillvaro i 20talets Stockholm. Men hon blir inte riktigt ifylld. Hennes individuella inre drivkrafter på ett känslomässigt plan förblir osynliga, outforskade. Det där som författaren helt enkelt hittar på i sin egen fantasi. Förmodligen eftersom man gör mycket research. Man fokuserar för mycket på historisk ackuratess, trovärdighet. Man letar i arkiven och läser på. Men om man ska skriva en roman som blir rolig att läsa så gäller det att gräva djupare i den unika individen. Man behöver göra individuella karaktärer av sina historiska gestalter, kötta till dem. Annars blir det dramadokumentär. Knepet är att hitta gestaltens inre individuella drivkraft på ett psykologiskt plan. Det som särskiljer dem från de andra karaktärerna. Och som är oberoende tiden och den historiska kontexten.

  4. Hjälp min handling spretar

    av

    En författare hade fått feedback från ett förlag att handlingen spretade för mycket. Det här är helt klart ett av de vanligaste problemen. Handlingen ”böljar” hit och dit.

    Det här brukar handla om att man inte utgår tillräckligt mycket från sin huvudkaraktär och man behöver förmodligen fördjupa huvudkaraktären. Man behöver samla handlingen mer kring denna/dennes inledande problem. Också för det är detta boken handlar om. Om man skriver en fantasy där fokus ofta är på världsskapande så är det lätt att glömma att det huvudpersonen måste klara av – övervinna är det som håller ihop allting. Eller man kanske placera handlingen i en mysig by på landet med olika karaktärer och så blir det för många sido-historier och bikaraktärer.

  5. Vad måste in i första kapitlet?

    av

    Ett annat manusdilemma jag fick var:

    Måste den dominerande konflikten presenteras i första kapitlet?

    Om man säger att boken är en skräckis med övernaturligheter, så ska läsaren snabbt fatta det. Det är inte en romantisk historia eller en relationsroman i första hand. Man ska få en bild av vad som väntar.

    Så egentligen ja. Men om det är korta kapitel så kan man nog låta det vänta till kapitel 2. Inom tio sidor är rimligt. Här hade jag kört prolog istället för att slå an en ton och få läsaren att förstå att det handlar om mystik, skräck och något övernaturligt. Men dödssynden är förstås att ge sken av att det är en deckare och så introducera något övernaturligt som lösning sent i handlingen.

  6. Manusdilemmat; prologen

    av

    Första dilemmat ni mailade om på Insta handlade om prologen.

    Prologen kan vara ett stycke direkt ur manuset som man helt enkelt placerar allra först, men jag tycker man kan använda prologen betydligt bättre. För att citera mig själv; prologen är en “teaser” för att förebåda, skapa spänning och mystik och väcka intresse. Det kan vara början av en scen eller ett skede i en scen som förklaras längre fram. Eller en passage du skriver ur ett berättarperspektiv som inte finns i boken, även om karaktären finns i boken.

    Prologen i början får sin förklaring när man läser resten av boken när man kan foga in det i ett sammanhang. Då förstår man; aha det var detta det där dramatiska – mystiska – suggestiva i början handlade om. Men det är skildrat från en annan vinkel, perspektiv. 

    Den författaren jag diskuterade med valde att skriva prologen ur ett utanifrånsperspektiv /allvetande berättare/berättarröst och skildrar mycket kort en dramatisk och viktig händelse i slutet av boken. Det är svårt för huvudpersonen att själv skildra scenen eftersom hon ligger avsvimmad.

    Prologen är ju inte där för att föra handlingen framåt så att säga. Så handlingen i resten av manus måste vara intakt, även utan den. Men den tillför något utifrån ett annat perspektiv eller en annan vinkel utan att vi behöver förstå sammanhanget.  Man ska bara bli nyfiken, känslorna ska engageras. Och förr eller senare under läsningen måste vi förstå vad den syftade på.

  7. Huvudkaraktärens dilemma

    av

    skapa huvudkaraktärer

    Jag tänker på det här när jag ser teveserien ”The split”. Det är ett bra dramaturgiskt knep att ge huvudpersonen ett dilemma. I serien dras huvudpersonen Hanna mellan två män. Det här skapas hennes dilemma, ambivalensen. Men det skapar också spänningen. Hon går fram och tillbaka. Så fort exmaken Nathan och hon fått ihop det igen så dyker älskaren Christie upp… Så fort hon fått till det med Christie så sker något som gör att hon landar hos Nathan igen. Som tittare så undrar man hur det ska gå. Vem ska hon välja? Ett annat berättarmässigt knep är att hon lär sig något för varje runda. För varje gång blottläggs ett nytt lager hos henne och hon lär sig något, även om sig själv. Annars hade det blivit tjatigt och för stillastående. 

  8. Den dramaturgiska bågen

    av

    Den här har jag tjatat – eller tipsat om – i många lektörsutlåtanden. Hur förändras huvudkaraktären under handlingen och i möte med yttre scener och situationer? Detta är den dramaturgiska bågen.

    Situation – reaktion.

    Reaktionen leder vidare i handlingen som Simona Ahrnstedt formulerade det.

    Och det vanligast förekommande misstaget jag ser är att man som författare inte grävt ner sig tillräckligt i sin huvudkaraktärs inledande problem. Det är inte tillräckligt inringat typ ”huvudkaraktären är rädd för att bli avslöjad när hon återvänder till sin hemby” eller fördjupat och då blir inte karaktärernas handlade helt förståeligt. Om man inte förankrar detta väl hos läsaren i början så blir resten av den dramaturgiska bågen ofta vacklande, lite oskarp. Som läsare svävar man i ovisshet om vad huvudkaraktären måste få bukt med och vad boken handlar om. De här två sakerna hänger ju ihop. Även om man skriver en feelgood eller en lättsam chicklit så bör denna dramaturgiska båge sitta där från början till slut. Vad har huvudpersonen problem med och hur ska hon eller han komma tillrätta med detta? Gör varje steg förståeligt och trovärdigt och tänk på att karaktärernas motiv och drivkrafter bör vara tydliga i varje scen.

  9. Mina tips om du fastnat

    av

    Hur ska man få igång flowet och lusten att skriva om det känns motigt och segt? Diskuterade detta med en lektörsklient som nu sliter med sin uppföljare.

    Mina skrivtips är:

    • fokusera på karaktärerna och deras bakgrund. Brainstorma och spåna för att det är roligt. Kanske hittar du intressanta samband eller spännande backstory som kan ingjuta energi i handlingen idag.
    • utveckla och jobba mer med synopsis. Använd en matris för att stress-testa det och se om du verkligen svarat på alla frågor man kan ställa handlingen från A till Ö.
    • skriv inte kronologiskt utan dimp ner i en scen som verkar rolig att skriva och som faller sig naturlig att börja skriva, och skriv den! Så mycket sker när man verkligen börjar skriva texten och låter flödet och intuitionen ta över.
    • fundera över vilka de viktiga avgörande vändpunkterna i handlingen är från början till slut, knutpunkterna som behövs för att bära upp handlingen. Kanske får du ihop iallafall tre – fyra som handlingen vilar på.

  10. Pannben

    av

    Det är precis så som Lars Lerin sa i ”Stjärnorna på slottet”. Den med mest drivkraft och envishet lyckas, inte den med mest talang. Avgörande faktorn när det gäller att få sitt manus antaget är pannben, sittfläsk, kalla det vad ni vill. Sedan spelar förstås begåvning och idé roll. Men de som blivit utgivna författare som jag jobbat med har alla haft detta gemensamt. De tappra som orkar ta ett långt och konstruktivt kritiskt utlåtande och jobba vidare efter det. Som fortsätter jobba på efter en genomlysning med mycket feedback och köra ett varv till och som återkommer med ett omskrivet manus eller bara en uppsättning frågor på utlåtandet. Och som står ut mentalt med att höra att det inte är perfekt ännu, och inse hur långt det kanske är kvar…  De som stannar kvar i arbetet med manuset och lyckas hitta tid och utrymme för att fortsätta jobba med det. Med andra ord, att en gång nå sin dröm att bli publicerad handlar väldigt mycket om att aldrig ge upp. Alla som orkar slutföra processen är hjältar!

    11. Nästa sida →