Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Scener och sekvenser

    av

     

    Alla som skriver vet nog hur man ska skriva scener. Alltså i 3 steg:

    • mål
    • konflikt
    • resultat/katastrof

    Men i den här artikeln är det inte 3 steg utan 6. Flera scener blir en sekvens. Karaktären får ju ofta inte vad hen vill. Och då blir resultatet katastrof. Misslyckande. Fail. Och då följs det av steg 4:

    • reaktion

    Reaktionsfasen är nog min favorit. Det här är karaktären tillåts smälta, känna och bearbeta det som skett. Den leder vidare i handlingen, så det gäller att få till rätt reaktion. En som är psykologiskt trovärdig och gestaltar karaktären. Är det raseri, eller iskall likgiltighet? Sedan kommer nästa steg:

    • dilemma

    Dilemmat är den mer intellektuella delen av reaktionsfasen. Efter misslyckandet krävs omförhandling, eller att man väljer mellan två olika alternativ. Både reaktion och dilemma leder vidare i handlingen och får karaktären att ta nästa steg. Alltså steg 6 när det finns ett nytt mål

    • beslut

  2. Andra aktens utmaningar

    av

    Struktur har man ju ofta inbyggd som en naturlig känsla. Men en annan femma är att struktur kan hjälpa dig skriva ett starkare manus. Vet du inte vart handlingen ska ta vägen; tänk struktur. Det är inte helt ovanligt att har problem med andra akten i storyn. Första vändpunkten är den där händelsen som för första gången under handlingen ändrar riktningen för huvudkaraktären radikalt. Det här tycker jag manusgurun K M Weiland formulerar så himla bra. Andra akten är reaktionerna på den första vändpunkten. En dramatisk vändpunkt efter ca tjugo sidor innebär att karaktärerna i andra akten helt ändrar sitt beteende och sina reaktioner. I synnerhet första halvan av andra akten är reaktioner på den första vändpunkten. Dessa reaktioner på reaktioner på reaktioner är vad som utgör handlingen. Första vändpunkten innebär en tydlig förändring för protagonisten och att hen måste göra något åt det.

  3. Tappa inte perspektivet

    av

    Det svåraste perspektivet man kan välja är helt klart det yttre allvetande berättarperspektivet, alltså det där man rör sig obehindrat mellan de olika karaktärerna. Man går å andra sidan inte riktigt in i något av dem. Det här är också alltmer sällsynt idag. Desto vanligare är det att växla mellan olika perspektiv, kapitel för kapitel. Och så berätta nära genom respektive perspektiv. I en deckare kan man till exempel varva mellan tre – fem olika karaktärer som alla ger en infallsvinkel på samma historia. Detta innebär också ett visst psykologiserande, man filtrerar det som sker genom karaktären. Och får fram hens röst. Men se upp med passager som inte berättas ur någons perspektiv. Alltså av beskrivande berättande text, rakt och upp och ner. Man måste alltid välja ur vems perspektiv man skriver, och så vara konsekvent.

  4. Mitt bokslut 2023

    av

    En författare blev antagen till Forum

    En författare blev antagen till nya förlaget Pia & Co

    En författare kom ut på Piratförlaget

    Två manus gavs ut på Ordberoende förlag

    Två författare blev nominerade till Deckarakademins debutantpris

    En författare fick agentkontrakt

    En författare antagen av Bokfabriken

    En författare till blev antagen av Bokfabriken

  5. Drama eller dokumentärt

    av

    Det finns en stor fallgrop om man skriver historiska romaner. Nämligen att det dokumentära tar över. Karaktärerna blir representanter för ett skeende, en historisk företeelser. Typ en barnjungfrus tillvaro i 20talets Stockholm. Men hon blir inte riktigt ifylld. Hennes individuella inre drivkrafter på ett känslomässigt plan förblir osynliga, outforskade. Det där som författaren helt enkelt hittar på i sin egen fantasi. Förmodligen eftersom man gör mycket research. Man fokuserar för mycket på historisk ackuratess, trovärdighet. Man letar i arkiven och läser på. Men om man ska skriva en roman som blir rolig att läsa så gäller det att gräva djupare i den unika individen. Man behöver göra individuella karaktärer av sina historiska gestalter, kötta till dem. Annars blir det dramadokumentär. Knepet är att hitta gestaltens inre individuella drivkraft på ett psykologiskt plan. Det som särskiljer dem från de andra karaktärerna. Och som är oberoende tiden och den historiska kontexten.

  6. Faran med flera perspektiv

    av

    Det kan ge en negativ bieffekt att växla mellan flera olika berättarperspektiv. Eftersom man introducerar nya karaktärer hela tiden kommer man aldrig vidare i handlingen. Därmed slipper man den jobbiga upptrappningen av intrigen. Men som jag ofta påpekat (och som det skrivs om här) så är den största faran att man berättar för mycket. Därmed reducerar man spänningen  i att en karaktär inte vet vad som pågår bakom kulisserna. Om man har en protagonist som är utsatt för hot, fara och upplever att en annan karaktär beter sig mystiskt vill vi inte nödvändigt veta exakt vad den här andra karaktären har för sig, tänker göra och har för plan genom att plötsligt bli introducerade i dennes perspektiv. Låt huvudkaraktären förbi svävande i ovisshet om vad som sker utanför hennes perspektiv och försök att skildra det genom henne. Risken är att läsaren får veta för mycket.

  8. Hjälp min handling spretar

    av

    En författare hade fått feedback från ett förlag att handlingen spretade för mycket. Det här är helt klart ett av de vanligaste problemen. Handlingen ”böljar” hit och dit.

    Det här brukar handla om att man inte utgår tillräckligt mycket från sin huvudkaraktär och man behöver förmodligen fördjupa huvudkaraktären. Man behöver samla handlingen mer kring denna/dennes inledande problem. Också för det är detta boken handlar om. Om man skriver en fantasy där fokus ofta är på världsskapande så är det lätt att glömma att det huvudpersonen måste klara av – övervinna är det som håller ihop allting. Eller man kanske placera handlingen i en mysig by på landet med olika karaktärer och så blir det för många sido-historier och bikaraktärer.

  9. Vad måste in i första kapitlet?

    av

    Ett annat manusdilemma jag fick var:

    Måste den dominerande konflikten presenteras i första kapitlet?

    Om man säger att boken är en skräckis med övernaturligheter, så ska läsaren snabbt fatta det. Det är inte en romantisk historia eller en relationsroman i första hand. Man ska få en bild av vad som väntar.

    Så egentligen ja. Men om det är korta kapitel så kan man nog låta det vänta till kapitel 2. Inom tio sidor är rimligt. Här hade jag kört prolog istället för att slå an en ton och få läsaren att förstå att det handlar om mystik, skräck och något övernaturligt. Men dödssynden är förstås att ge sken av att det är en deckare och så introducera något övernaturligt som lösning sent i handlingen.

  10. Manusdilemmat; prologen

    av

    Första dilemmat ni mailade om på Insta handlade om prologen.

    Prologen kan vara ett stycke direkt ur manuset som man helt enkelt placerar allra först, men jag tycker man kan använda prologen betydligt bättre. För att citera mig själv; prologen är en “teaser” för att förebåda, skapa spänning och mystik och väcka intresse. Det kan vara början av en scen eller ett skede i en scen som förklaras längre fram. Eller en passage du skriver ur ett berättarperspektiv som inte finns i boken, även om karaktären finns i boken.

    Prologen i början får sin förklaring när man läser resten av boken när man kan foga in det i ett sammanhang. Då förstår man; aha det var detta det där dramatiska – mystiska – suggestiva i början handlade om. Men det är skildrat från en annan vinkel, perspektiv. 

    Den författaren jag diskuterade med valde att skriva prologen ur ett utanifrånsperspektiv /allvetande berättare/berättarröst och skildrar mycket kort en dramatisk och viktig händelse i slutet av boken. Det är svårt för huvudpersonen att själv skildra scenen eftersom hon ligger avsvimmad.

    Prologen är ju inte där för att föra handlingen framåt så att säga. Så handlingen i resten av manus måste vara intakt, även utan den. Men den tillför något utifrån ett annat perspektiv eller en annan vinkel utan att vi behöver förstå sammanhanget.  Man ska bara bli nyfiken, känslorna ska engageras. Och förr eller senare under läsningen måste vi förstå vad den syftade på.

    11. Nästa sida →