Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Handlingens vindlande väg

    av

    Begreppet dramaturgi är nog ett av dem jag använder mest i mina lektörsutlåtanden, ”rent dramatugiskt”, och sedan är det väl en av alla förmågor jag har sett stadigt förbättrats under åren jag sysslat med detta. Manusen som inte drivs av något, som bara består av beskrivningar eller är statiska och saknar händelseutveckling  är inte så många längre.  Precis som det sägs i klippet behöver det som händer i ett manus dock inte vara linjärt eller präglat av framåtrörelse; det kan vara till synes både stillastående och statiskt men ändå rymma en hemlighet eller något antytt eller något som läsaren inte förstår (än). Dramaturgi går alltså ut på att ordna delarna i berättelsen för bästa effekt (som överraskning, rädsla, spänning, sorg, belåtenhet, skräck) eller hitta en struktur för dem. Hur man berättar, kan man säga, snarare än innehållet. En författare med bra förståelse för dramaturgi kan göra det mest vardagliga skeende intressanta och till och med fängslande. Och den dramatiska struktur som anses vara den mest effektiva är ju deckarens; den där det skapas en gåta i inledningen som vi sedan vill ha svaret på. (Att strukturera även andra historier som långt ifrån är deckare på det sätt går förstås jättebra; driften att lösa en hemlighet eller ett mysterium är enorm.) Sedan som författarcoachen Lucy B. Hay tar upp här har det hela också att göra med känslan av framåtrörelse, att något driver på och att det hela eskalerar – av motstånd som blir värre och värre. Berättelsen driver mot något, en upplösning och ett slut.

  2. Den mänskliga karaktärens mystik

    av

    Jag brukar ju förfäkta att karaktärerna är grunden till allt när man skriver en roman. Jag undrar om deckargenren handlar lika mycket om den där typiska strukturen (skapa en gåta och låt läsaren vänta på svaret) som om författarens förmåga att undersöka och utforska just den mänskliga karaktären. Med betoning på utforska. För att bli en bra deckarförfattare skulle jag tro att det är en nyfikenhet på och ett intresse för det mänskliga psyket som krävs och om jag ska låta lite sexistisk; det är därför kvinnor har dominerat genren. Och om en klåfingrig lust att analysera detta psyke. Visst är det viktigt att strukturen håller, den där vi sakta men säkert lotsas mot lösningen. Men denna är faktiskt inte så intressant om inte författaren under handlingen just utforskat frågan om varför. Varför gör vi människor såhär, vad driver oss att döda eller hota, plåga, skrämma, ja you name it. Det är inte varken gärningen eller lösningen som är det mest fascinerande utan att få följa människor som kanske drivits till det yttersta av olika krafter. Det är detta utforskande vi behöver för att förstå. Man kan som deckarförfattare skriva mycket mer om vardagen, om det stillastående än vad man kanske tror och gör man det bra alltså psykologiskt trovärdigt så blir det spännande. Utforskandet av karaktärernas inre, drivkrafter, hämningar, hemligheter, rädslor, blinda fläckar, lustar och laster. Att man slår större cirklar kring brottet och låter karaktärerna ta plats och ger dem utrymme tills deras djupaste motiv och drivkrafter är blottlagda. De små sprickorna i allt det som är vår verklighet och vardag. Det behöver inte vara så mycket blod och mord egentligen om man kommer åt saker i det grumliga mänskliga psyket.

  3. Så skriver du en succéroman

    av

    Varför blir vissa böcker stora succéer? Lotta Olsson tar upp deckarundret här och konstaterar att det är i dem livet största känslor avhandlas och det är ett av svaren på varför deckare går så bra och är så poppis. ”De som kan skildra mänsklighetens starkaste känslor, både positiva och negativa, i händelsedriven prosa, de gör succé.” Deckarintrigen ställer liv och död på sin spets; ondska, sorg, rädsla. Genreromanens hemlighet är ofta just de starka känslorna som avhandlas och viljan att väcka just läsarens känslor. Det händelsedrivna språket är hennes tips nr 2. Jodå, visst är det så. Enkelt, strömlinjeformat, effektfull ska det vara. Ingen orkar läsa Marcel Proust när man gått och lagt sig efter en ansträngande dag. När det gäller deckaren tror jag lockelsen ligger i själva formen, inte i berättelsen i sig eller att vi är blodtörstiga. Just deckarens dramaturgiska struktur anses vara den mest effektfulla, den mest engagerande. Alltså den dramatiska modellen som består i att man skapar ett inledande mysterium. Inget väcker sådan nyfikenhet och driver på läsningen för att få reda på svaret, förklaringen. Men man behöver egentligen inte skriva en renodlad deckare för att använda samma modell; skapa någon form av inledande gåta eller fråga, något fördolt som läsaren vill avtäcka, det kan man ändå. Hemligheter som antyds och som vi vill ha svar på är en effektiv berättarform oavsett genre.

  4. Styrmedel i skrivandet

    av

    pocket-watch-560937_1920

    Det här om att man blir mer kreativ av olika former av begränsningar kanske kommer som en chock för vissa. Skapande förknippas lätt med oändlig frihet och oändliga möjligheter och ju oändligare dessa är desto större chans att man skapar ett mästerverk. Snarare visar all forskning på att ju fler begränsningar, regler och ju fastare struktur man har att hålla dig till desto mer kreativ blir man. Snäva ramar för vad som ska produceras, tidpress och en rad uppsättning formalia som måste uppfyllas gör att man har något att hålla sig till och luta sig mot. Det absolut bästa man kan ha om man sitter och försöker skriva en roman till exempel är en deadline. Men också en grundhistoria som kan berättas om och om igen, ett visst sorts slut, en viss stil och ton, ett omslag som kanske redan börjar ta form och ett visst antal tecken. Det kanske inte är så konstigt att genreförfattare som skriver deckare och romance och feelgood och som alla arbetar efter en förutbestämd mall i viss mån har en tendens att spotta ut sig bok efter bok. Och en efterfrågad och läst författare lär ha en redaktör som otåligt väntar på nästa manus och i slutändan en läsekrets som förväntar sig en viss sorts bok – och blir ännu mer produktiv.

  5. Kvinnlig förklädnad

    av

    girl-with-flowers-1374221_1920

    Det här som spänningsförfattaren S K Tremayne vittnar om har jag själv blivit mer och mer varse. Det är lättare att lyckas som författare om du är kvinna! Det är mer kommersiellt, och bokbranschen börjar blir allt mer kommersialiserad. Och den är också som skribenten påtalar dominerad av kvinnor. Det är kvinnor som är redaktörer, agenter, lektörer och förläggare. Och ännu viktigare; läsarna är kvinnor. Och Tremayne tycker männen får skylla sig själva i detta. De läser inte romaner och de läser i värsta fall inte böcker överhuvudtaget. ”Om de vill sitta och hålla på med sina Smartphones och spela dataspel istället så låt dem.” Tremayne som varit (mindre kommersiellt lyckad) författare i flera decennier och biologisk man i hela sitt liv såg sig till slut tvungen att hitta på en mer ”könsneutral” författaridentitet eller helt enkelt pseudonym när han släppte sin paranormala relationsdrama Istvillingar. Och nu ligger den på bestsellerlistorna världen över. ”Emily Brontë och George Elliott (två kvinnor som fick skriva under manligt namn för att inte bli avfärdade) lär le med artig ironi i sin himmel.”

  6. Knepet för en boksuccé

    av

    författare

    Detta har jag skrivit om förut. Och många har förklaringarna till varför vissa böcker blir stora succéer. Lotta Olsson tar upp deckarundret här och konstaterar att det är i dem livet största känslor avhandlas och det är ett av svaren på varför deckare går så bra och är så poppis. ”De som kan skildra mänsklighetens starkaste känslor, både positiva och negativa, i händelsedriven prosa, de gör succé.” 

    Deckarintrigen ställer liv och död på sin spets; ondska, sorg, rädsla. Genreromanens hemlighet är ofta just de starka känslorna som avhandlas och viljan att väcka just läsarens känslor. Det händelsedrivna språket är hennes tips nr 2. Jodå, visst är det så. Enkelt, strömlinjeformat, effektfull ska det vara. Ingen orkar läsa Marcel Proust när man gått och lagt sig efter en ansträngande dag. När det gäller deckaren tror jag lockelsen ligger i själva formen, inte i berättelsen i sig eller att vi är blodtörstiga. Just deckarens dramaturgiska form anses vara den mest effektfulla, den mest engagerande. Alltså den dramatiska modellen som består i att man skapar ett inledande mysterium. Inget väcker sådan nyfikenhet och driver på läsningen för att få reda på svaret, förklaringen. Men man behöver egentligen inte skriva en renodlad deckare för att använda samma modell; skapa någon form av inledande gåta eller fråga, något fördolt som läsaren vill avtäcka, det kan man ändå. Hemligheter som antyds och som vi vill ha svar på är en effektiv berättarform oavsett genre.

  7. Att konstruera en intrig och utveckla den

    av

    two faces of january

    Med lite tur kan man hitta ”Writing and plotting suspense fiction” av Patricia Highsmith som vet jag av egna erfarenheter är en utmärkt och belysande handbok i hur man skriver spänningsartade romaner, eller för den delen romaner överhuvudtaget. Man kan också läsa om den här i denna långa artikel. Highsmith skriv ju långt ifrån traditionella kriminalromaner utan valde till exempel i böckerna om Tom Ripley att skriva helt ur hans perspektiv trots att han var antagonisten som med lögner, överlevnadsinstinkt och psykopati drev handlingen. Mycket i boken går ut just på att förklara ”plotting”, det som kan kännas så svårt nämligen att konstruera en yttre handling, och hur man använder slumpen och tillfälligheter för att driva handlingen framåt och hur man fortsätter att utveckla intrigen och göra den mer snårig och komplex. Highsmith skriver sin lärobok som någon som ”has a fine understanding of plotting, motivation, what to “show” and not tell, how to keep things moving forward and how and where to place a climax”. Och det där med att få läsarna att förstå karaktärernas motivation, varför de vill något – där är hon nästan expert. (Bilden är ur filmen The two faces of January. Tydligen har ingen spänningsförfattare fått så stor del av sina böcker filmatiserade.)

  8. Dramatikens landskap

    av

    Hansel & Gretel Lorenzo Mattotti

    Miljö är handling som alla vet. Handlingen får ta form och bestäms till viss del av de yttre omständigheterna som den utspelar sig i. Tänk vilken skillnad i hur intrigen utvecklar sig om du försätter handlingen i tätbebygd innerstad där folk mer eller mindre bor på varandra, eller på en isolerad skärgårdsö utan båtförbindelserna under de strängaste vintermånaderna. Det här märks kanske allra mest i deckaren som är så beroende av en väl konstruerad yttre handling och intrig. Om man vill läsa mer så läs Deckarens svenska landskap om hur olika lokala och världsberömda svenska författare använder det omgivande landskapet och naturen – från fiskehamnar till ödsliga skogsvägar och djupa trollskogar och övergivna gruvhål. Det blir helt uppenbart att det är ur landskapet dramatiken härrör. Speciellt i Aino Trosells böcker från ett arkaiskt Dalarna starkt präglad av gruvnäring är handling och landskap en del av varandra. (Illustration av Lorenzo Mattotti till Neil Gaimans version av Hans och Greta.)

  9. Möt våren med mord och mysterier

    av

    bokhylla

    Jag har ju en egen spalt om nyutkommen engelsk pocket varje månad i Blekinge Läns tidningar och har hittat härliga tips inför vårens deckarläsning här. Det är dels Kate Mosse fortsättning på Labyrint, Citadel heter den, om kvinnliga motståndskämpar i nazitidens Paris som vaktar ”en uråldrig hemlighet”. Min personliga favorit Mo Hayders nya Wolf, ”en bok som påminner om Funny Games” alltså filmen av Michael Hanneke. Mo Hayder kan för övrigt vara hårresande otäck. Men också Black eyed blond, en bok där en fiktiv hjälte i det här fallet privatdetektiven Philip Marlow får nytt liv långt efter att skaparen och författaren (Raymond Chandler) gått hädan. Och Hyde av en bok där handlingen skildras ur antagonistens perspektiv, Dr Hyde och inte Mr Jekyll alltså vilket alltid är ett roligt grepp förutom att även det är en bok med karaktärer som getts nytt liv i en ny författares händer. Och den här Bird box…

  10. Den ultimata berättelsen

    av

    black cat

    Här tar författaren Anna-Karin Palm upp hur deckarens intåg flyttat fram positionerna för kommersiell- och genrelitteratur till nackdel för konstnärlig litteratur. Men deckaren påverkar också hur böcker skrivs. Det är något med deckaren som – har jag läst – gör den till den bästa formen för att berätta en historia. Att inleda med en fråga eller ett mysterium och sedan lotsa läsarna gradvis fram mot svaret lär vara den dramatiska struktur som engagerar mest, kopplar hårdast grepp om oss. Det är en sorts urstruktur för hur man kan berätta en historia som verkar nergrävd i det mänskliga psyket. Skapa en gåta och man vill ha svaret.

    11. Nästa sida →