Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Utveckla handlingen framåt

    av

    Det här är något jag noterat som en tendens om man är lite ny i gamet vad gäller att strukturera och formulera en handling. Att man utgår från varje ny karaktär som uppenbarar sig och ger stort utrymme åt dennas bakgrund och biografi; är det en kassörska i en affär som huvudpersonen kommer att styra stegen till senare för att utreda ett butiksrån så tar författaren avstamp i kassörskan, hennes tillvaro, hennes morgon innan hon går till jobbet och kanske faktiskt hela hennes uppväxt och liv dittills om det vill sig illa. Vad vi får är alltså en lös struktur konstruerad kring olika gestalter som dyker upp längs historien men inte utifrån vad dessa vill, alltså deras intention i handlingen och vad de vill uppnå. Tänk på att bakgrund och biografi är viktigt om det är viktigt för handlingen men annars inte. Handlingen rör sig framåt och det är därför det viktigaste är att fundera över karaktärernas mål, vad de vill och vilket handlingens mål är – karaktärerna dras framåt i handlingen eftersom de agerar för att uppfylla målet och detta ligger förstås framför dem och måste erövras genom att de agerar. Till exempel att lösa ett brott, bli ihop med en viss person eller på något annat sätt uppnå något. På det sättet genom att sätta en karaktär i rörelse i syfte att nå sitt mål så utvecklar man handlingen framåt. Vad de har för uppväxt,vad de åt till frukost och civilstånd är inte nödvändigt så viktigt att det hör hemma någon annanstans än i en mapp för karaktärsbiografier.

  2. Så skriver du boken!

    av

    Hur man ska komma igång med en bok är en av livets stora gåtor, att skapa något – en berättelsen – ur ingenting. Men man kan faktiskt ha enorm nytta av just förlagens målgruppstänk, hur nischad och kommersiell utgivningen börjar bli och hur genrerna knoppar av sig i undergenrer, med sina egna mallar och regler. Ja man kan säga att man går i redan upptrampade spår och det är bara bra. Att välja en genre innebär i sig att man gör avgränsningar och vissa val. Sedan tillkommer förstås vem målgruppen är. Begränsningar är bra för kreativiteten. Skriver du en rysare som du inte får in på rätt spår så tänk rysare för unga läsare. Med unga läsare menas i nittionio fall av hundra att protagonisten går på gymnasiet. (För läsarna antas göra det.) BAM där slapp du skapa en huvudperson som befinner sig någonstans i den diffusa tjugo – trettioårsåldern. Det kan dessutom vara svårt att styra in handlingen på saker som övernaturligheter och spökerier när protagonistens ålder brukar betyda problem med familjebildning, parrelationer, karriär och husköp. Redan att fundera ut intrig och idé innebär begränsningar och ju fler man har att förhålla sig till desto enklare blir det; det är som att det finns en förhandsform att hälla ingredienserna i, en rad förhandsval är redan gjorda som styr innehållet, ett slags protokoll. Vet du inte vad du ska skriva så tänk genre, tänk målgrupp och tänk på hur du i framtiden ska pitcha boken.

  3. Kontrastera ljus och mörker

    av

    Det är inte många projekt jag läser som utspelar sig under krig eller svårt förtryck men det är oftast de allra bästa, om till exempel ett judiskt familjeöde i skuggan naziTyskland. Ett annat exempel är Micael Lindbergs I skuggan av verkligheten. Det totala mörkret och ondskan tvingar fram det bästa ur de som är fångade i dramat, så paradoxalt nog kan det bli historier om hur ljuset och kärlekens kraft förs vidare och transcenderar till och med döden. Men det är svårt att skriva tragiska scener eftersom det lätt blir lite för mycket av det goda, eller onda. Knepet kan vara att lägga in något vackert mitt i det svarta, något som påminner om livet , glädjen och skönheten som en gång varit och som trots allt finns där, det kan bli mer effektivt för att få fram det onda och mörka. Victor Hugo låter till exempel i Samhällets Oycksbarn en vit fjäril fladdra över ett slagfält med döda och sårade. Som det påpekas här, det vackra mitt i all slakt framhäver eller stryker under det hemska och tragiska just genom att skapa kontrast, djup och relief. Kort sagt låt något vackert belysa det förfärliga och mörka. Det här gör även Roman Polanski väldigt effektfullt tycker jag i en av slutscenerna i filmen Pianisten. Efter två timmars bombanfall, svält, död, lägertransporter och nazister är det kanske först när huvudpersonen spelar Chopin i ruinerna som man till fullo förstår måttet av ondskan, förödelsen och galenskapen. Titta på scenen här.

  4. Gå på djupet med karaktärerna

    av

    Bygg karaktärerna inifrån och ut, inte tvärtom. En romankaraktär utmärks av vad hen vill. Drivkrafterna, motiven som finns där i botten. En berättelse drivs av en karaktär som vill en enda sak (som någon uttryckte det). Som har en dominerande drivkraft. Ju mer kraftfulla desto bättre.  För det är detta boken handlar om. Har du en huvudkaraktär som drivs av en speciell sak och har en stark intention att göra något så för göta petter byt inte ut detta mot något helt annat, utan en väldigt vettig förklaring. Det är dessa drivkrafter man som författare måste vara så införstådd med och ha lärt känna på djupet. Om det som sker och det karaktären gör och hur hen reagerar inte är ordentligt förankrat i karaktärens psykologi så kan det upplevas som konstruerat, eller oförståeligt, ologiskt – något du kastat in i handlingen som går på tvärs mot det vi trott oss förstå om handlingen och gestalterna. Om du har en huvudkaraktär För en skärpt handling måste man fråga sig vilka karaktärernas djupaste innersta motiv och drivkrafter är. Varför gör de som de gör? Vad driver dem? Simona Ahrnstedt har till exempel skrivit om hur hennes förlag och hon diskuterar och försöker borra sig ner till frågan om varför de olika karaktärerna agerar som de gör – varför, varför?

  5. Slutkonsumenten har sista ordet

    av

    I den här podcasten om att lära sig skriva en bestseller berättar en förläggare att hennes förlag numera använder en fokusgrupp för att utröna om en viss bok kommer att hitta sina läsare, slutkonsumenten. Det är den kommersiella aspekten av utgivandet, som tar över mer och mer, att man ser boken som en produkt som ska krängas, helst till massorna. Samtidigt måste man ställa detta målgruppstänkande mot den vedertagna sanningen om att ingen egentligen vet varför en viss bok blir en storsäljare och att det inte fungerar att försöka skriva med tanke på vad marknaden vill ha utan bara skriva det man själv känner för, brinner för. Men det där sista tycker jag man ska vara ganska skeptisk inför. Självklart kan en historisk fantasy som utspelar sig på 1300talet i Mesopotamien bli en hit. Men chanserna är ändå ganska små. Vet vem din läsare är och vem du skriver för och ha denne i åtanke under hela processen; det gör pitchen lättare när du skriver följebrev och ska presentera manuset. Förlagen försöker i tilltagande grad se den tilltänkta läsaren för ett visst manus, den som kommer att köpa boken. Och i vilken hylla och under vilken genre och rubrik kommer man att ställa den på Pocketshop? Ju mer man vet detta själv och ju tydligare bild man har desto bättre. ”Tänk på vem du skriver för” tipsade ett förlag en författare/klient om som skrivit en bok för unga läsare med en vuxen protagonist i huvudrollen. Här clashade alltså hennes huvudkaraktärs ålder mot de förmodade läsarnas.

  6. Knepet med konstruktionen

    av

    Lär man sig de här grundläggande sakerna om konstruktion så har man ett bra stöd inför hur man ska utveckla sin handling. Det gäller att veta vilken den huvudsakliga dramatiska konflikten är och det bör framgå hyfsat tidigt, iallafall under de inledande tjugo sidorna. Läsarna bör få en slags uppfattning om vad som står på spel här, vem protagonisten är och vilken det dominerande problemet är som berättelsen ska ta på sig att lösa under handlingens gång. Denna huvudsakliga dramatiska konflikt (typ en polis vill lösa ett brott och ta fast gärningsmannen) utvecklar man sedan i den röda tråden. Det viktiga här är att denna utvinns ur en och samma drivkraft och mål – annars blir historien osammanhängande och episodisk. Huvudpersonen kan inte byta mål plötsligt utan den röda tråden utvecklas, fördjupas och kompliceras fram till slutet. Man utvecklar handlingen utifrån en huvudperson som vill en enda sak. En berättelse  – en drivkraft. Annars får man en historia som kommer att spreta och ta omvägar och handla om lite allt möjligt. Ok det man förstås också ska ha är bihandlingar. Men dessa är inte lika viktiga som den röda tråden, och bör ges mindre utrymme så att man inte får två stora parallella huvudspår som konkurrerar med varandra. Samtidigt är det viktigt att bihandlingarna på något sätt hör ihop med den röda tråden, tillför något till den och samspelar med den och inte spelar på egen planhalva, då får man stryka dem.

  7. Bokslut för lektörsåret

    av

    Det har varit ett bra år för den här lektören/manuskonsulten och rekordmånga klienter har fått förlagskontrakt. Standarden på manus jag läser stiger hela tiden. Det är svårt att blunda för att det i alla fall verkar säkrast att skriva i en genre om man vill bli utgiven och bokmarknaden blir allt mer nischad och letar efter manus som kan placeras in på en viss plats och under en viss rubrik i hyllan. Större fokus verkar läggas vid den så kallade slutkonsumenten och vem hen är vilket förstås kan vara något att ha i åtanke när man skriver – för vem skriver man? Sammanfattningsvis kan jag konstatera hur min kunskapsbank växer hela tiden tack vare alla olika projekt som kastar nya utmaningar och frågeställningar i min väg. Tack alla författare för 2017 och för allt jag lärt mig av er!

  8. Det svåra valet

    av

    Jag lär mig mycket av feedbacken jag får mig skickad av lektörsklienter från förlagen som refuserar dem med en konstruktiv kommentar eller vill se en bearbetning av deras manus. En lektörsklient meddelade att förlaget som ställt sig positivt till henne roman (och sedemera gav ut den) önskar sig ”mer ambivalens” hos huvudpersonen. Alltså att denna är sliten mellan två saker, två riktningar i handlingen. Det här med ambivalensen är verkligen ett viktigt begrepp, som förstås medverkar till känslan av att inte veta hur det ska gå, hos läsaren. De flesta intressanta huvudkaraktärer upplever eller ställs inför någon typ av dilemma och just ambivalens under handlingens gång. Hen är sliten mellan olika saker, som att vilja olika saker eller kanske mellan vad hen tror att hen vill (hoppas alla som avskyr ordet ”hen” har överseende men det är grymt användbart när det kan handla om han eller hon) och vad hen egentligen behöver. En huvudkaraktär kanske till exempel slits mellan två olika loveinterest, eller mellan att göra det rätta men svåra  ena sidan, och att göra det bekväma, ta den enkla vägen, å den andra. Eller slits mellan sin hjärna och sitt hjärta. Jane Austentitlarna Förnuft och känsla och Stolthet och fördom anspelar faktiskt just på protagonistens djupt kända ambivalens och frågan blir rent dramaturgiskt förstås vad hon ska välja och vad som  är rätt, och vad som i slutändan kommer att göra henne lycklig. I ambivalensen och dilemmat uppstår förstås en stor del av spänningen i romanen, mellan vad hen vill ha och inte får, eller mellan vad hen känslomässigt behöver men inte förstår att hon bör välja.

  9. Bikaraktärernas roll i berättelsens mosaik

    av

    Man utvecklar och utvinner handlingen genom karaktärerna. Så ju mer du borrar ner dig i dina karaktärer och definierar vad de vill, vad de drivs av och deras inre känslomässiga konflikt desto mer handling utvinner du. Det här är förstås extra relevant om det är en karaktärsdriven, mer psykologiskt orienterad roman som en psykologisk thriller. Att utveckla bikaraktärerna vilket är ett vanligt råd gör man alltså inte för sakens skull, det handlar inte om att ge dem större utrymme i sig. Det är detta som skapar förvirring har jag märkt. Men du kan använda dem mer för att tillföra handlingen och historien något. De ska inte vara med enbart i sina yttre funktioner så att säga, typ stå bakom disken i en affär. Ge dem en tydligare funktion. Även bikaraktärer och perifera karaktärer är där för att uttrycka någon del i handlingen, för att föra den framåt, och för att  för att påverka och förändra handlingen – den röda tråden eller någon bihandling. Så om du har en historia om ett mystiskt dödsfall så använd de mindre karaktärerna för att lägga ytterligare en pusselbit i denna historia om ett mystiskt dödsfall. Kanske finns en humoristisk frisörska i byn där det mystiska dödsfallet ägt rum. Hon kanske är en rolig bikaraktär. Men om du låter henne fälla en avgörande kommentar om något den avlidne sagt eller gjort i förtroende under en klippning och slingblondering, så har du använt henne för att föra handlingen framåt. Toge du bort frisörskan hade du fått hitta ett annat sätt att ge informationen, för den här informationen behövs som en del i mosaiken som är bokens berättelse. Och såklart, extra elegant blir det om det samtidigt är något som avslöjar något om henne själv, berättar vem hon är och skärper bilden av henne.

  10. Konsten att mysa med måtta

    av

    Den största fällan en feelgoodförfattare kan falla i är helt klart att det blir för mycket mys. Det ligger inbakat i genren att man vill skapa en trivsam känsla, man vill få läsaren att må bra och man vill underhålla. Och många gör misstaget att tro att en humoristisk ton där det händer roliga saker hela tiden är receptet. Det är förstås en stor och gångbar del av receptet men man måste samtidigt balansera det hela mot en dramatisk handling. Och vad krävs för en dramatisk handling värd namnet, jo motgångar. Man måste slänga in ett visst mått av problem, förvecklingar och utmaningar i huvudpersonens väg ända fram till slutet då allting ordnar upp sig. Av detta skälet kan det vara smart att som författare börja med slutet eller titta på hur du kan lösa konflikterna du vill kasta i huvudpersonens väg, redan i början av processen med att skriva boken. Och så arbeta baklänges. Motgångar får dels läsaren att undra hur det ska gå, och dessutom får det förstås huvudpersonen att utvecklas så att hon till slut kommer fram till vad som är rätt, vem hon egentligen hör ihop med, vad  hon ska välja och hur hon ska bli riktigt lycklig. Efter missöden och fallgropar så löser man konflikterna och för sina huvudpersoner till en trygg hamn. Och då uppnår man härlig feelgood!

    11. ← Föregående sida Nästa sida →