Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Råd till en författare som fastnat

    av

    Dessa råd gav jag nyss till en författare som hamnat i den tråkigaste av skrivarfällor: hon har slutat skriva på sitt projekt och vet inte varför.

    Det kan vara bra att utveckla hela projektet från början till slut först. Alla karaktärsbågar viktiga vändpunkter och situationer. Risken är att man fastnar i de tre kapitel man skrivit och redigerar och skriver om dessa men saknar överblick vart man egentligen ska det hela.

    Börja skriva scener som känns roliga och strunta i att skriva kronologiskt. Vissa situationer oavsett var i handlingen lär man ha mer färdiga i huvudet och dem kan man skriva.

    Det kan vara bra att släppa projektet och bara låta det marinera i tanken. Låta det ta andra vägar i tanken än vad man föreställt sig och vara beredd att omförhandla vad det egentligen är för projekt? Är det verkligen en deckare eller är det egentligen en mer psykologisk relationsroman med en gåta i centrum? Är målgruppen verkligen vuxna? Är detta två romaner i en?

    Bli inte besegrad av känslan av stå inför en vägg och inte komma förbi den.  Så funkar den kreativa processen. Det går framåt och sedan tar det tvärstopp. Handlingen känns meningslös eller ännu vanligare; man har plötsligt ingen aning om hur man ska gå vidare eller fortsätta utveckla den. Men ge inte upp. Känslan av ”stopp” handlar om att man tappar flytet inför ett hinder eller ett motstånd och inte inser att det är ett problem som måste lösas, inte en återvändsgränd och inte en STOPskylt. Under en promenad, en natts sömn eller när man står och diskar så jobbar det undermedvetna och plötsligt har man lösningen. Att uppleva att det tar emot att fortsätta är mer symptom på att man inte vet hur, men lösningen finns.

     

  2. Vägen är allt

    av

    Här (om man scrollar ner) får man säga är några riktigt handfasta – minst sagt – råd för dig som vill bli författare, utdelade av ingen mindre än boxaren Rocky Balboa. Jag tycker utgångspunkten är intressant här; att det är du själv som bestämmer hur det ska gå (lite amerikanskt men ändå tänkvärt) även om alla har olika förutsättningar att lyckas. Vissa har en ekonomisk situation som gör att de kan ta ledigt och satsa på skrivandet, anlita lektör, coach eller investera i en bra skrivarutbildning – andra inte. Vissa har en stöttande partner som kan gå in och ta ansvar för resten av livet när man behöver dra sig undan för att skriva. Det här är väldigt olika från individ till individ. Men vissa saker kan du själv styra upp oavsett utgångsläge och de kan väl sammanfattas med att det handlar om att orka resa sig igen efter refuseringar och negativ kritik och att man inte blir bra av en slump. Jag stöter ibland på författare som desperat längtar efter effekten en utgivning kan ha för deras liv, som ett magiskt piller som ska vända allt, men inte ännu inser att det är vägen dit det handlar om, inte vad ett förlagskontrakt ska göra för dig. Att det inte finns genvägar förbi träning och allt bättre teknik, och hur mycket hårt arbete som krävs. Det är en läroprocess och det positiva är att man kan alltid bli bättre och negativa kommentarer och refuseringar kommer inte av en slump utan för att man inte är där riktigt – än.

  3. Skrivandets toppar och dalar

    av

    Den här författaren har kartlagt topparna och dalarna i processen att skriva en bok; från en idé till färdigt manus. Med hjälp av en app (Prolifiko)och grafer. Är inte säker på att man behöver ta tekniken till hjälp på det här sättet men det blir iallafall åskådligt. Han har på det här sättet fått fram ett slags romanskrivandets EKG, med dalar i form av allt som hindrar, begränsar och utmanar – och toppar i form av allt som driver på, entusiasmerar och inspirerar, fram tills att manuset är färdigt. På något sätt kan jag tänka mig att ju mer man förstår om sin egen kreativa process, desto bättre kan man hantera den och minimera risken att bara ge upp. Inse att det är ens inre kritiker som smyger upp vid ens sida i ett svagt ögonblick och pratar skit om ens bok – det är inte boken eller ens mig själv som författare det är fel på. Man kan se det hela och hur man själv fungerar och reagerar i olika stadier på ett mer objektivt sätt. Syftet är att klara jobbet fram till färdigt manus, inte deppa ihop, tappa sugen eller gå i stå eller falla ner i en fallgrop på halva vägen. Och en annan viktig sak; internet och sociala media är inte din vän när du skriver på en roman!

  4. Trägnast författare vinner

    av

    Det är en sak som börjat slå mig efter otaliga lektörsläsningar och ett ganska stort antal manus som blivit antagna för publicering. Förutom att jag misstänker att jag får ovanligt många bra manus som är skrivna med den där blandningen av kvalitet och kommersiell åtanke, och fått jobba med ovanligt många duktiga författare som redan har goda utgångspunkter. Och som slår mig efter att ha utfärdat längre utlåtanden fulla med konstruktiva synpunkter på ett redan lovande projekt bara för att inse att det hela nog rann ut i sanden efter det och aldrig nådde sin fulla potential. Det som verkar vara den avgörande faktorn när det gäller att få sitt manus antaget är helt i enlighet med den gamla klyschan; envishet och att den som vill det mest har störst chans att lyckas. ”Jag är envisare än en röd gris”, som en klient uttryckte det vilket kändes hoppfullt. Sedan spelar förstås begåvning, idé, koncept och lite till roll men de som blivit utgivna författare har alla haft detta gemensamt. Det är de som orkar ta ett långt och kritiskt utlåtande och jobba vidare efter det. De som fortsätter jobba på efter en genomlysning med mycket feedback och köra ett varv till och som återkommer med ett omskrivet manus eller bara en uppsättning frågor på utlåtandet. De som kan hantera att höra att det inte är perfekt ännu, och inse hur långt det kanske är kvar…  De som stannar kvar i arbetet med manuset och lyckas hitta tid och utrymme för att fortsätta jobba med det och inte låter det stanna i byrålådan bara för att det är mycket kvar. Med andra ord, att en gång nå sin dröm att bli publicerad handlar väldigt mycket om att aldrig ge upp.

  5. Slutkonsumenten har sista ordet

    av

    I den här podcasten om att lära sig skriva en bestseller berättar en förläggare att hennes förlag numera använder en fokusgrupp för att utröna om en viss bok kommer att hitta sina läsare, slutkonsumenten. Det är den kommersiella aspekten av utgivandet, som tar över mer och mer, att man ser boken som en produkt som ska krängas, helst till massorna. Samtidigt måste man ställa detta målgruppstänkande mot den vedertagna sanningen om att ingen egentligen vet varför en viss bok blir en storsäljare och att det inte fungerar att försöka skriva med tanke på vad marknaden vill ha utan bara skriva det man själv känner för, brinner för. Men det där sista tycker jag man ska vara ganska skeptisk inför. Självklart kan en historisk fantasy som utspelar sig på 1300talet i Mesopotamien bli en hit. Men chanserna är ändå ganska små. Vet vem din läsare är och vem du skriver för och ha denne i åtanke under hela processen; det gör pitchen lättare när du skriver följebrev och ska presentera manuset. Förlagen försöker i tilltagande grad se den tilltänkta läsaren för ett visst manus, den som kommer att köpa boken. Och i vilken hylla och under vilken genre och rubrik kommer man att ställa den på Pocketshop? Ju mer man vet detta själv och ju tydligare bild man har desto bättre. ”Tänk på vem du skriver för” tipsade ett förlag en författare/klient om som skrivit en bok för unga läsare med en vuxen protagonist i huvudrollen. Här clashade alltså hennes huvudkaraktärs ålder mot de förmodade läsarnas.

  6. Det svåra valet

    av

    Jag lär mig mycket av feedbacken jag får mig skickad av lektörsklienter från förlagen som refuserar dem med en konstruktiv kommentar eller vill se en bearbetning av deras manus. En lektörsklient meddelade att förlaget som ställt sig positivt till henne roman (och sedemera gav ut den) önskar sig ”mer ambivalens” hos huvudpersonen. Alltså att denna är sliten mellan två saker, två riktningar i handlingen. Det här med ambivalensen är verkligen ett viktigt begrepp, som förstås medverkar till känslan av att inte veta hur det ska gå, hos läsaren. De flesta intressanta huvudkaraktärer upplever eller ställs inför någon typ av dilemma och just ambivalens under handlingens gång. Hen är sliten mellan olika saker, som att vilja olika saker eller kanske mellan vad hen tror att hen vill (hoppas alla som avskyr ordet ”hen” har överseende men det är grymt användbart när det kan handla om han eller hon) och vad hen egentligen behöver. En huvudkaraktär kanske till exempel slits mellan två olika loveinterest, eller mellan att göra det rätta men svåra  ena sidan, och att göra det bekväma, ta den enkla vägen, å den andra. Eller slits mellan sin hjärna och sitt hjärta. Jane Austentitlarna Förnuft och känsla och Stolthet och fördom anspelar faktiskt just på protagonistens djupt kända ambivalens och frågan blir rent dramaturgiskt förstås vad hon ska välja och vad som  är rätt, och vad som i slutändan kommer att göra henne lycklig. I ambivalensen och dilemmat uppstår förstås en stor del av spänningen i romanen, mellan vad hen vill ha och inte får, eller mellan vad hen känslomässigt behöver men inte förstår att hon bör välja.

  7. Råd om den unga läsaren

    av

    Enligt den här artikeln finns det ett antal riktigt dåliga utgångspunkter om man vill skriva för barn och unga, utfunderade av den eminente C S Lewis som ju skrev böckerna om Narnia. Han hade samma tankar i ämnet som Tolkien och Neil Gaiman och var förmodligen lite före sin tid när det gällde att ta barn på allvar. Det sämsta man kan göra är att göra sig till för att tänka ut vad barn vill ha och tycker är roligt. Alltså vad de kan tänkas bli glada av, som damen i annekdoten Lewis drar som skrivit en historia för barn som handlar om en sorts maskin som levererar godis, leksaker och annat barn antas gilla, när man trycker på en knapp. ”För sådant tycker ju barn är roligt”. Skriv inte med det som riktmärke, råder Lewis. Försök inte föreställa dig vad som passar barn eller vad de antas gilla, som om de unga läsarna var en speciell sorts ras vars nivå du måste sänka dig till. Skriv om sådant du vet att du själv gillade som barn men även gillar som vuxen. Tror inte att barn och unga tillhör specialavdelningen ”ge dem vad de vill ha” där du försöker kalkylera vad de antas bli roade av. Resultatet kan i värsta fall bli inställsamt, insmickrande och inte kännas autentiskt.

  8. När man är en hantverkare

    av

    Som begynnande författare är det lätt att uppleva samma frustration som någon som glatt tar sig an att renovera köket, laga ett rör eller borra upp en hylla – och tro att det ska bli lätt. För det ser så lätt ut och det borde vara lätt. Ja för den vane är det kanske det. Man upplever samma frustration, tårar (i värsta fall), dåliga självförtroende och hopplöshet när hyllan blir sned, röret fortsätter att läcka och det till slut blir dags att kalla in professionell förstärkning när köket aldrig blir klart. Och helt enkelt göra om allting igen. Men på samma sätt som den professionella hantverkaren behöver författaren inte talang utan teknik.  Och teknik är något man kan lära sig och lära in. Då kan man övergå från privata skrivbordstexter till riktiga romanprojekt, eller faktiskt få ihop en hel roman och inte bara noveller. Man behöver bara veta hur det låter sig göras. Det finns ett hantverk och det är något man måste lära sig, träna upp och som man sedan kan luta sig mot när man jobbar och som kommer att finnas där för en så att man kan skriva även utan inspiration eller ens ork eller lust. Och ju större träning och bättre inarbetad teknik desto enklare och roligare kommer processen att skriva en roman att bli.

  9. Språkliga intryck och uttryck

    av

    Jag undrar när det kan slås fast hur mycket tjockare en roman har blivit under årens lopp. En Maria Langdeckare från femtiotalet som dras ur hyllan försvinner nästan i handen så slank är den. Agatha Christies samlade produktion kan trängas ihop på ett hyllplan. Fyra nyutkomna svenska böcker, inga titlar nämnda men en skräck/fantasy och tre deckare, kvalar helt klart in i tegelstenskategorin. Man börjar undra om det saknas kompetenta redaktörer på förlagen med tanke på den otroliga välviljan som visas mot allt författaren funderat ut och skrivit ner. Allting berättas. Perifera karaktärer ges orimligt stort utrymme, ner till fläcken någon har på sin urtvättade t-tröja (en fläck, en tröja, en bikaraktär egentligen helt utan betydelse). Varje tanke registreras. Saker och omständigheter nämns gärna fler gånger på olika sätt. Detaljrikedomen är outsinlig.  Följden blir hyfsade intriger och helt okej karaktärsskildringar som sväller ut till anspråksfulla romaner som vill berätta nästan lite för mycket. Man drunknar som läsare. Inget lämnas åt ens egen fantasi. Den röda tråden, stringensen, skärpan och ytspänningen mellan det som författaren vet och inte berättar, försvinner. Tycker denna griniga manuskonsult.

  10. Sätt en klocka och skriv

    av

    Jag har nästan slutat att dela skrivtipslänkar för det är de samma som svävar runt där på återkommande fora. Men dessa var så bra av Philip Pullman. Lyssna.

    Strunta i att kolla av marknaden för att se vad som är poppis och vad folk vill ha. Skriv det du själv vill utan tanke på vad du tror att folk vill läsa.

    Stanna kvar vid ditt skrivbord. Tänkt om du inte är vid skrivbordet när idéerna kommer – då lär de försvinna. (Man kan sätta en alarmklocka på allt från fem minuter till en timme och inte lyfta på rumpan förrän den ringer. Små tidsenheter blir en hel dag.)

    Hitta sättet att arbeta som fungerar för dig. Det är inte säkert att ett detaljerat synopsis eller synopsis är för alla. Risken är att man tömmer ut sitt intresse för projektet under tiden man utvecklar det i förväg. Mitt tips är att arbeta lite på två fronter; en hyfsad plan för sina ”plot points” eller de viktiga situationerna som du bygger handlingen kring men som kan vara ganska kort. Och så kan man börja skriva de scener och kapitel som förefaller roliga/inspirerande och som man framför allt har en hyfsad hum om hur man ska skriva. Sparar man dessa till när det är dags för dem rent kronologiskt kanske inspirationen inte finns där längre. Att tillåta sig att börja skriva kapitel utifrån en ganska lös struktur innebär också att man tränger djupare in i materialet, lär känna karaktärerna, hör deras röster och i bästa fall får mycket att komma till liv som man inte sett på det mer övergripande synopsisstadiet som handlar så mycket om struktur och konstruktion. Te x att karaktär A har en dödlig sjukdom som hen inte vet om, men som kommer att spela stor roll senare.

  11. ← Föregående sida Nästa sida →