Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Gåtfullheten i centrum

    av

    Bara för att man skriver rysare, skräck och fantasy måste man inte berätta allt. Eller kanske är det så att det blir själva definitionen av dessa genrer; att vissa saker finns som man inte kan förklara. Självklart ska man ge läsaren svar och lösningar i slutet, men om det finns något oförklarat, något som förblir höljt i mystik och gåtfullhet, så kan det vara ett kraftfullt berättarmässigt grepp. Alla som sett tevefilmen Picnic at Hangin´ rock eller Utflykt i det okända minns att det i centrum av handlingen fanns ett stort, oförklarat mysterium. Vad hände flickorna som försvann under utflykten och aldrig kom tillbaka? Vi får aldrig svaren. Det viktiga är konsekvenserna av det mystiska i handlingen, inte att gå till botten med det som skapar mystiken. När Nostromo landar på den främmande planeten varifrån all ondska i filmen Alien härrör får vi bara oss serverade ett stort mysterium kring civilisationen de upptäcker. Inga svar, om vilka och när och varför den gick under, vad är det som gett upphov till filmens speciella odödliga lilla parasit? Det är följderna av besättningens upptäckt som blir filmens handling, när de råkar ha närkontakt med en överlevande (väldigt fientlig) livsform på planeten. Mystik och gåtfullhet och det oförklarade dröjer kvar hos läsaren och kryper innanför skinnet.

  2. Lyssna och lär i sommar

    av

    Denna pod eller snarare en skrivskola i regi av bokförlaget Penguin har så vitt jag förstår börjat lägga ut visa föreläsningar gratis on-line. Och det är en riktig guldgruva av information. Här är en ca en timme lång föreläsning om det där som kan vara bra att veta; vad skillnaden är mellan handling, intrig och struktur. Handling är egentligen bara en händelse efter den andra i ett förlopp eller en kedja där det ena oftast leder till det andra. Intrig beskrivs som handling inklusive karaktärernas motivation, eller drivkrafter – varför något sker. Saker och ting sker beroende på vem karaktären är och hur de reagerar och förstås varför.  Ett berömt exempel är E M Forsters citat ”Kungen dog och sedan dog drottningen” är en handling, en kedja av händelser. Men ”Kungen dog och sedan dog drottningen av sorg” är en intrig.” Intrig är skelettet eller stommen i din story; jag skulle säga den bakomliggande planen eller  idén och konstruktionen, vändpunkterna och turerna som fångar läsaren. Strukturen handlar om i vilken ordning eller hur man sedan väljer att återge berättelsen. Och helst ska intrigen gå att sammanfatta i en enda mening! Men skruva upp volymen för jag tyckte föreläsaren pratade ganska lågt. Hon är dock underbart saklig och koncis och pedagogisk.

  4. Intryck av en första sidan

    av

    Detta kanske i synnerhet gäller film- och tevemanus men man kan även applicera det på ett bokmanus. För en författare gäller det att inse hur mycket man som professionell läsare tar med sig av att läsa de första inledande sidorna. Första intrycket gäller! En förlagsredaktör eller lektör läser så oerhört många manus och tränar upp sig till att finkalibrerat söka av texten – text efter text efter text – tills man avkodar kortaste mening på ett smått överkänsligt sätt och snabbt gillar eller förkastar.  För en professionell läsare är de första sidorna som att ge sig ut på öppet vatten och inse att man faktiskt bottnar, eller tvärtom att det är total sankmark under fötterna eller väldigt strömt och man håller på att drunkna. Av den första sidan kan man sluta sig till om författaren överhuvudtaget lärt sig grundläggande berättarmässiga tekniker: att inte inleda med en lång bakgrund, en karaktärs biografi eller en flashback (allra minst) eller en tillbakablick (vem är det som minns?). Att inleda utan en protagonist; det finns ingen som handlingen skildras genom utan bara information, fakta. Men vem är berättaren, vem upplever detta? Att halka om omkring och vara otydlig och diffus; det gäller att kasta ut den där tråden åt läsaren som leder dem vidare rakt in och som de kan följa fram till slutet. Att författaren helt enkelt inte har känsla för prosan och att den inte bär, att flera ord upprepas på kort utrymme och att texten inte blivit ansad och redigerad och kanske ännu värre inte korrekturläst ordentligt. Så använd de inledande sidorna för att inte total göra bort dig och ännu bättre för att skapa ett gott första intryck.

  5. Klä dina karaktärer

    av

    Kläder, make up och accessoarer berättar vilka dina karaktärer är lika mycket som vad de säger och gör. En romankaraktär bär en viss kostym, precis som om hen stod på scen eller var med i en film och här får man ha i åtanke att romanen som författaren Ian McEwan säger är ett visuellt medium. Hur hade Lisbeth Salander blivit så ikoniserad som litterär gestalt utan sitt specifika, tatuerade yttre? Allt du skriver in i texten berättar något, även vilka yttre attribut du ger karaktärerna. Hur ser de ut och vad har de på sig när läsarna får möta dem första gången? Tänk på karaktärer som Anna Karenina med sin svarta balklänning (man får tänka på att svart också signalerar sorg och död och att boken slutar med att hon tar livet av sig) och Patricia Highsmiths bedragare Tom Ripley – vars noga inoljade läderväska från Gucci signalerar pengar och klass han absolut inte har eftersom han är en uppkomling och bedragare.

    ”Anna var inte klädd i lila som Kitty absolut hade velat utan i en svart djup urringad sammetsdräkt som blottade hennes runda skuldror, bröstet och de fylliga armarna med de små välformade händerna som såg ut att vara av gammalt elfenben. Hela dräkten var besatt av venetiansk gipyr. På hennes huvud syntes i det rika svarta håret//en liten girland av styvmorsvioler och en likadan girland var fäst vid hennes svarta skärp med vita spetsar.”

     

  6. Nu tar vi det en gång till…

    av

    … alla tillsammans. Eftersom jag själv förfäktat detta både länge och väl själv tar jag mig friheten att återge vad denna utmärkta skrivcoach anser vara det enda du behöver tänka på när du skapar karaktärer. Jag möter den här osäkerheten så ofta, där handlingen konstrueras lite för sig och där karaktärerna ges en djupgående, detaljerad och noggrant uttänkt beskrivning – men där karaktär och handling ändå inte hör ihop. Då blir följden att alla egenskaper och all bakgrund du funderade ut åt dina karaktärer blev liggande i en mapp för sig och kom aldrig till användning, när det bästa är att utveckla handlingen utifrån karaktärerna. Tänk på deras känslomässiga drivkrafter, deras motivation – alltså varför de gör något. Detta har ibland med inte alltid att göra med en händelse i deras förflutna, i deras bakgrund. För att återvända till Hannibal Lecter kan man säga att hans agerande (kannibalism) kom sig av en fruktansvärd händelse rörande hans lillasyster i svältens och andra världskrigets Litauen, som vi inte ska gå in mer på här men som just förklarade varför han var den han var. (Och också får man nog säga kastade ett förståelsens ljus över honom, gjorde honom mindre av ett obegripligt monster.) Protagonisten i en berättelse vill något, och antagonisten vill det motsatta, alltså de har varsin agenda (som krockar) utifrån varsitt motiv. Så här kan man konstruera även sina bikaraktärer; de är där antingen för att hjälpa protagonisten, eller för att stjälpa denna. Tänk även på karaktärernas roll i handlingen, deras funktion. En karaktär måste ha något att göra där, ha en viss betydelse eller tillföra något till helheten annars stryk dem. Detta gäller även bikaraktärerna som inte gärna får flaxa runt i sin egen lilla omloppsbana, oftast är de där just för att antingen hjälpa protagonisten fram mot sitt mål eller tvärt om för att hindra och ställa till problem även om det är indirekt. Kan du stryka en sådan här mindre karaktär utan att det gör något för hur handlingen utvecklar sig eller slutar så är det tecken på att den saknar funktion.

  7. Skrivråd från stjärnorna!

    av

    Kanske inte från stjärnorna men för mig är John Yorke så mycket av en stjärna som det går. Här kommer lite mer om saker han sagt, kanske en del upprepningar men det må vara hänt. Han rekommenderar att tro på ditt koncept. Eller kanske att det är viktigt att ha ett koncept, överhuvudtaget. Ja, koncept eller in infallsvinkel – något liknande USP (”Unique selling point”). Men jag tycker också man kan prata om berättelsen. Det kan finnas en handling men det är inte det samma som en berättelse, som i alla fall för mig mycket har att göra med huvudkaraktärens inre utveckling eller förändring, vad det är för slags äventyr som hen kastas in i. Sedan det här med karaktärer och om man ska gilla dem eller inte. Som författare ska man i alla fall försöka förläna dem mänsklighet, något för läsaren att känna igen i sig själv och detta har väl också att göra med brister av något slag, det är ju mänskligt att fela. Man tänker på huvudpersonen i även thrillers och maffiadramer och hur man knyter an till även en sådan protagonist eller antihjälte för att även de är ofta i något sätt i underläge, trots sin blodiga hantering. Även en bad guy  eller girl i huvudrollen kan vara skildrad så humaniserande att vi känner med denne.

  8. Favoritfällor att inte falla i

    av

    Min favoritförfattarcoach sopar mattan med alltför vanliga intriger och idéer. Som exempel a) Att historiens antagonist är ett sataniskt men briljant geni, typ Hannibal Lecter. De flesta mördare inklusive seriemördare är inte genier, snarare tvärtom och har inte långa fina utbildningar eller hög social status. Hade jag läst om När lammen tystnar nu hade förmodligen just porträttet av Lecter känts konstruerat och föga trovärdigt. b) Protagonisten är djupt insyltad i tilltagande trassligheter, jagad av skurkar och löper risk för sitt eget liv men kommer inte på tanken att överlämnar saken till polisen. Gör hen inte måste det underbyggas på något sätt, ges en förklaring. Själv skulle jag vilja tillägga; den totalt oförstående maken/makan som inte märker av allt konstigt som sker i familjen när partnern sakta utvecklas till fullblodigt psyko. I danska Follow the money genomgår en huvudkaraktär en förvandling från ung vilsen man med dåligt omdöme till iskall mördare via flera fall av oförklarad frånvaro, mentalt sammanbrott, skumma kompisar och brutal misshandel – och hans fru märker ingenting. Sedan en till; ung kvinna gifter sig med äldre charmör med pengar, status och framför allt mystiskt förflutet i form av en första fru som dött under oklara omständigheter och går glatt med på att flytta med denne till det dystra familjegodset i en avlägsen del av engelsk landsbygd (senast The Fire Child av S K Tremayne).

  9. Tevedramaturgiska knep

    av

    Här kan man lyssna flera gånger på allt vist och klokt och nyttigt som sägs. Även om det är hyfsat komplicerat detta med struktur. Man måste nog ha gjort analysen själv på sin egen text för att kunna applicera John Yorkes tankar om femaktstrukturen snarare än lyssna på honom för att sedan försöka skriva sin bok med denna struktur i tanke. Som han själv säger; oftast har man det i sig ändå, och det är bara att skriva på iallafall i en första utkast. Strukturen är ett sätt att efterskapa hur vi upplever och ordnar vår kunskap om världen. Tycker han säger något intressant om att bygga karaktärer och om man kan ”avbilda dem som seriefigurer”.  Kan man det är det nämligen bra. Börja med en typ, ungefär som Dickens gjorde (lismande och underdånig streber, frodig och ansvarslös familjefar, neurotisk och överbeskyddande moder et c) för att sätta en bild i läsaren huvud och hjälpa denne att förstå vad karaktären har i handlingen att göra. Efter det kan man ge kött på benen, nyansera och fördjupa karaktären så att de inte bli endimensionella. Men också att hellre tänka på att göra karaktären intressant, intresseväckande snarare än trevlig. En komplex person med problem som kanske måste göra hemska saker för att överleva, för att hen måste av olika skäl, är engagerande för läsaren. ”Tänk inte på om läsarna gillar huvudpersonen, bara skriv!”

  10. Fler vägar till förkovran

    av

    Ord och inga visor om varför din berättelse suger  – tyvärr inte direkt från mig men jag skriver under på allt. Det kan handla om problem med för många karaktärer. Med att viktiga karaktärer är ”galna” eller ”störda” som förklaring till varför de agerar som de gör till exempel när man skriver thrillers. Med att du skrivit en bok som redan blivit skriven eller liknar något annat alldeles för mycket. Om problem med struktur där handlingen inte eskalerar, trappas upp hela tiden. (Den måste iallafall i tilltagande grad bli komplicerad.) Om problem med att man inte kan sin genre  och med att man som författare inte är klar över vem den så kallade slutkonsumenten är alltså vem boken är tänkt att få som läsare.  Och att man som författare inte kan ge rediga svar på vad det hela handlar om, vem det handlar om, och varför. Och lite annat smått och gott.

    11. ← Föregående sida Nästa sida →