Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Det svåra valet

    av

    Jag lär mig mycket av feedbacken jag får mig skickad av lektörsklienter från förlagen som refuserar dem med en konstruktiv kommentar eller vill se en bearbetning av deras manus. En lektörsklient meddelade att förlaget som ställt sig positivt till henne roman (och sedemera gav ut den) önskar sig ”mer ambivalens” hos huvudpersonen. Alltså att denna är sliten mellan två saker, två riktningar i handlingen. Det här med ambivalensen är verkligen ett viktigt begrepp, som förstås medverkar till känslan av att inte veta hur det ska gå, hos läsaren. De flesta intressanta huvudkaraktärer upplever eller ställs inför någon typ av dilemma och just ambivalens under handlingens gång. Hen är sliten mellan olika saker, som att vilja olika saker eller kanske mellan vad hen tror att hen vill (hoppas alla som avskyr ordet ”hen” har överseende men det är grymt användbart när det kan handla om han eller hon) och vad hen egentligen behöver. En huvudkaraktär kanske till exempel slits mellan två olika loveinterest, eller mellan att göra det rätta men svåra  ena sidan, och att göra det bekväma, ta den enkla vägen, å den andra. Eller slits mellan sin hjärna och sitt hjärta. Jane Austentitlarna Förnuft och känsla och Stolthet och fördom anspelar faktiskt just på protagonistens djupt kända ambivalens och frågan blir rent dramaturgiskt förstås vad hon ska välja och vad som  är rätt, och vad som i slutändan kommer att göra henne lycklig. I ambivalensen och dilemmat uppstår förstås en stor del av spänningen i romanen, mellan vad hen vill ha och inte får, eller mellan vad hen känslomässigt behöver men inte förstår att hon bör välja.

  2. Bikaraktärernas roll i berättelsens mosaik

    av

    Man utvecklar och utvinner handlingen genom karaktärerna. Så ju mer du borrar ner dig i dina karaktärer och definierar vad de vill, vad de drivs av och deras inre känslomässiga konflikt desto mer handling utvinner du. Det här är förstås extra relevant om det är en karaktärsdriven, mer psykologiskt orienterad roman som en psykologisk thriller. Att utveckla bikaraktärerna vilket är ett vanligt råd gör man alltså inte för sakens skull, det handlar inte om att ge dem större utrymme i sig. Det är detta som skapar förvirring har jag märkt. Men du kan använda dem mer för att tillföra handlingen och historien något. De ska inte vara med enbart i sina yttre funktioner så att säga, typ stå bakom disken i en affär. Ge dem en tydligare funktion. Även bikaraktärer och perifera karaktärer är där för att uttrycka någon del i handlingen, för att föra den framåt, och för att  för att påverka och förändra handlingen – den röda tråden eller någon bihandling. Så om du har en historia om ett mystiskt dödsfall så använd de mindre karaktärerna för att lägga ytterligare en pusselbit i denna historia om ett mystiskt dödsfall. Kanske finns en humoristisk frisörska i byn där det mystiska dödsfallet ägt rum. Hon kanske är en rolig bikaraktär. Men om du låter henne fälla en avgörande kommentar om något den avlidne sagt eller gjort i förtroende under en klippning och slingblondering, så har du använt henne för att föra handlingen framåt. Toge du bort frisörskan hade du fått hitta ett annat sätt att ge informationen, för den här informationen behövs som en del i mosaiken som är bokens berättelse. Och såklart, extra elegant blir det om det samtidigt är något som avslöjar något om henne själv, berättar vem hon är och skärper bilden av henne.

  3. Råd om den unga läsaren

    av

    Enligt den här artikeln finns det ett antal riktigt dåliga utgångspunkter om man vill skriva för barn och unga, utfunderade av den eminente C S Lewis som ju skrev böckerna om Narnia. Han hade samma tankar i ämnet som Tolkien och Neil Gaiman och var förmodligen lite före sin tid när det gällde att ta barn på allvar. Det sämsta man kan göra är att göra sig till för att tänka ut vad barn vill ha och tycker är roligt. Alltså vad de kan tänkas bli glada av, som damen i annekdoten Lewis drar som skrivit en historia för barn som handlar om en sorts maskin som levererar godis, leksaker och annat barn antas gilla, när man trycker på en knapp. ”För sådant tycker ju barn är roligt”. Skriv inte med det som riktmärke, råder Lewis. Försök inte föreställa dig vad som passar barn eller vad de antas gilla, som om de unga läsarna var en speciell sorts ras vars nivå du måste sänka dig till. Skriv om sådant du vet att du själv gillade som barn men även gillar som vuxen. Tror inte att barn och unga tillhör specialavdelningen ”ge dem vad de vill ha” där du försöker kalkylera vad de antas bli roade av. Resultatet kan i värsta fall bli inställsamt, insmickrande och inte kännas autentiskt.

  4. Sätt en klocka och skriv

    av

    Jag har nästan slutat att dela skrivtipslänkar för det är de samma som svävar runt där på återkommande fora. Men dessa var så bra av Philip Pullman. Lyssna.

    Strunta i att kolla av marknaden för att se vad som är poppis och vad folk vill ha. Skriv det du själv vill utan tanke på vad du tror att folk vill läsa.

    Stanna kvar vid ditt skrivbord. Tänkt om du inte är vid skrivbordet när idéerna kommer – då lär de försvinna. (Man kan sätta en alarmklocka på allt från fem minuter till en timme och inte lyfta på rumpan förrän den ringer. Små tidsenheter blir en hel dag.)

    Hitta sättet att arbeta som fungerar för dig. Det är inte säkert att ett detaljerat synopsis eller synopsis är för alla. Risken är att man tömmer ut sitt intresse för projektet under tiden man utvecklar det i förväg. Mitt tips är att arbeta lite på två fronter; en hyfsad plan för sina ”plot points” eller de viktiga situationerna som du bygger handlingen kring men som kan vara ganska kort. Och så kan man börja skriva de scener och kapitel som förefaller roliga/inspirerande och som man framför allt har en hyfsad hum om hur man ska skriva. Sparar man dessa till när det är dags för dem rent kronologiskt kanske inspirationen inte finns där längre. Att tillåta sig att börja skriva kapitel utifrån en ganska lös struktur innebär också att man tränger djupare in i materialet, lär känna karaktärerna, hör deras röster och i bästa fall får mycket att komma till liv som man inte sett på det mer övergripande synopsisstadiet som handlar så mycket om struktur och konstruktion. Te x att karaktär A har en dödlig sjukdom som hen inte vet om, men som kommer att spela stor roll senare.

  5. Förläggare om feelgood

    av

     

    Feelgood är helt klart på väg att erövra Sverige. Ämnet har avhandlat flera gånger på denna blogg men här kommer en artikel med fler initierade synpunkter från författare och förläggare som till exempel Pia Printz. Det hon tar upp som handlar om det anglosaxiska med feelgood tror jag hon har så rätt i. Det är svårt att förklara dock. Det handlar inte bara om mys, skotska slott och excentriska karaktärer utan om en speciell humor och något ironiskt som aldrig får böckerna att överskrida ”sliskighetsgränsen”. Varken britter eller svenskar är speciellt sentimentala eller känslosamma, det tror jag vi har gemensamt. Jag skulle säga att det är en vardaglighet, en värme och en syn på människan och tillvaron som är kärleksfull och överseende, och rolig. Vi svenskar är kanske mer svartsynta och mer intresserade av ruffig realism och sociala problem, därav vår enorma framgång med deckare. Gemensamt för all feelgood är dock det lyckliga slutet som dock inte infinner sig förrän huvudpersonerna gått igenom en rad olika utmaningar och problem. Och så förstås den mindre perfekta huvudpersonen. Läs artikeln för mer tankar om allt från typiska omslag till hur man väljer titel.

  6. Så skriver du en succéroman

    av

    Varför blir vissa böcker stora succéer? Lotta Olsson tar upp deckarundret här och konstaterar att det är i dem livet största känslor avhandlas och det är ett av svaren på varför deckare går så bra och är så poppis. ”De som kan skildra mänsklighetens starkaste känslor, både positiva och negativa, i händelsedriven prosa, de gör succé.” Deckarintrigen ställer liv och död på sin spets; ondska, sorg, rädsla. Genreromanens hemlighet är ofta just de starka känslorna som avhandlas och viljan att väcka just läsarens känslor. Det händelsedrivna språket är hennes tips nr 2. Jodå, visst är det så. Enkelt, strömlinjeformat, effektfull ska det vara. Ingen orkar läsa Marcel Proust när man gått och lagt sig efter en ansträngande dag. När det gäller deckaren tror jag lockelsen ligger i själva formen, inte i berättelsen i sig eller att vi är blodtörstiga. Just deckarens dramaturgiska struktur anses vara den mest effektfulla, den mest engagerande. Alltså den dramatiska modellen som består i att man skapar ett inledande mysterium. Inget väcker sådan nyfikenhet och driver på läsningen för att få reda på svaret, förklaringen. Men man behöver egentligen inte skriva en renodlad deckare för att använda samma modell; skapa någon form av inledande gåta eller fråga, något fördolt som läsaren vill avtäcka, det kan man ändå. Hemligheter som antyds och som vi vill ha svar på är en effektiv berättarform oavsett genre.

  7. Den röda tråden

    av

    Många tycker att redigeringsarbetet är oerhört jobbigt. Förmodligen för att man då måste konfronteras med vad man hittat på och testa det, om det håller. Att redigera handlar egentligen om att veta vad som är viktigt och inte så viktigt för min historia, vad som fördjupar och fyller i och för det hela framåt. Om att mejsla fram en röd tråd.  Och att veta vad som är ovidkommande och sidospår eller till och med kanske en helt egen bok.  Några problem som kan uppstå på vägen: Det finns inget fokus (och därmed ingen röd tråd). Den huvudsakliga dramatiska konflikten är problemet hela boken handlar om som etableras i början och sedan trappas upp och upp. Finns det istället flera dramatiska konflikter med samma tyngdpunkt på var och en, blir boken episodisk. Jag har läst manus vars struktur jag mental föreställer mig som ett slags intrikat spindelnät där man som läsare hjälplöst befinner sig infångad i mitten utan att komma ut. Bokens ingredienser får fel mängd utrymme i proportion till dess betydelse för historien. Om man introducerar en ny karaktär i en scen speciellt tidigt i handlingen så kommer läsaren att tänka; jaha det är detta det handlar om! Vad spännande! Det här måste vara en viktig karaktär! Hur ska detta sluta? Och så var det inget viktigt alls,  och bör inte alls ges så stor plats utan kan redigeras ner till en lite förbisvepande detalj i marginalen på en scen. Annars förskjuts centrum till något som egentligen inte är så viktigt och det här kan vara väldigt förvillande. Istället för en röd tråd (tänk en röd boll som du kastar framför dig) så utvecklas det hela sidledes. Och man har definitivt som författare dribblat bort den röda tråden.

  8. Gåtfullheten i centrum

    av

    Bara för att man skriver rysare, skräck och fantasy måste man inte berätta allt. Eller kanske är det så att det blir själva definitionen av dessa genrer; att vissa saker finns som man inte kan förklara. Självklart ska man ge läsaren svar och lösningar i slutet, men om det finns något oförklarat, något som förblir höljt i mystik och gåtfullhet, så kan det vara ett kraftfullt berättarmässigt grepp. Alla som sett tevefilmen Picnic at Hangin´ rock eller Utflykt i det okända minns att det i centrum av handlingen fanns ett stort, oförklarat mysterium. Vad hände flickorna som försvann under utflykten och aldrig kom tillbaka? Vi får aldrig svaren. Det viktiga är konsekvenserna av det mystiska i handlingen, inte att gå till botten med det som skapar mystiken. När Nostromo landar på den främmande planeten varifrån all ondska i filmen Alien härrör får vi bara oss serverade ett stort mysterium kring civilisationen de upptäcker. Inga svar, om vilka och när och varför den gick under, vad är det som gett upphov till filmens speciella odödliga lilla parasit? Det är följderna av besättningens upptäckt som blir filmens handling, när de råkar ha närkontakt med en överlevande (väldigt fientlig) livsform på planeten. Mystik och gåtfullhet och det oförklarade dröjer kvar hos läsaren och kryper innanför skinnet.

  9. Intryck av en första sidan

    av

    Detta kanske i synnerhet gäller film- och tevemanus men man kan även applicera det på ett bokmanus. För en författare gäller det att inse hur mycket man som professionell läsare tar med sig av att läsa de första inledande sidorna. Första intrycket gäller! En förlagsredaktör eller lektör läser så oerhört många manus och tränar upp sig till att finkalibrerat söka av texten – text efter text efter text – tills man avkodar kortaste mening på ett smått överkänsligt sätt och snabbt gillar eller förkastar.  För en professionell läsare är de första sidorna som att ge sig ut på öppet vatten och inse att man faktiskt bottnar, eller tvärtom att det är total sankmark under fötterna eller väldigt strömt och man håller på att drunkna. Av den första sidan kan man sluta sig till om författaren överhuvudtaget lärt sig grundläggande berättarmässiga tekniker: att inte inleda med en lång bakgrund, en karaktärs biografi eller en flashback (allra minst) eller en tillbakablick (vem är det som minns?). Att inleda utan en protagonist; det finns ingen som handlingen skildras genom utan bara information, fakta. Men vem är berättaren, vem upplever detta? Att halka om omkring och vara otydlig och diffus; det gäller att kasta ut den där tråden åt läsaren som leder dem vidare rakt in och som de kan följa fram till slutet. Att författaren helt enkelt inte har känsla för prosan och att den inte bär, att flera ord upprepas på kort utrymme och att texten inte blivit ansad och redigerad och kanske ännu värre inte korrekturläst ordentligt. Så använd de inledande sidorna för att inte total göra bort dig och ännu bättre för att skapa ett gott första intryck.

  10. Kan du bli författare?

    av

    En författare tycker att man ska ställa sig dessa fyra frågor om man vill bli författare:

    Kan du skriva?

    Okej det här är ju faktiskt en bra fråga för blivande författare. Det är en fördel att kunna skriva, ha språkkänsla och en viss gestaltningsförmåga. Men även om du inte kan det så misströsta inte, det finns redaktörer och spökskrivare och även kurser att gå.

    Kan du planera?

    En viss organisationsförmåga krävs för en författare; en mapp för idéer som får ligga till sig, en för projekt som är under utveckling och så förstås en förmåga att planera in tid för skrivandet och att planera handling och skriva synopsis.

    Har du fantasi?

    Det här är det enda kravet som inte är förhandlingsbart. Antingen har man det eller inte. Vattendelaren här är de som kan leva sig in i det stillsamt vardagliga, det vi människor upplever dagligen. Inte det dramatiska eller överdrivna.  Alla kan leva sig in i att det är jobbigt att bli uppbränd på bål, bara som exempel.

    Är du uthållig?

    Detta är vad som kväver många manus i dess linda. Man skrider till verket med liv och lust och har en lysande idé men boken blir ändå aldrig färdig. Nödvändigheten i att ha sittfläsk och envishet och uthållighet bör inte underskattas och kan vara avgörande.

     

    11. ← Föregående sida Nästa sida →