Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Fler feelgoodförfattartips

    av

    • Försätt huvudpersonen i underläge. Kul att läsa om att Sara Molin vars “Som en öppen bok” jag lektörsläste med glädje, refererar till Lottaböckerna av Merri Vik. Lotta var den perfekta feelgoodhjältinnan redan då; juste,  ambitiös, välmenande och ändå lyckade hon alltid osvikligt hamna i trassel och dråpliga situationer.
    • Tänk på; att få läsaren att skratta är viktigt.
    • Skapa identifikation med huvudpersonen. Är hon för snygg, smart, rik och framgångsrik så känner man ingen sympati.
    • Tänk på att feelgood är en genre som baseras på känslomässiga resor för huvudpersonen och syftet är att framkalla känslor i läsaren.
    • Välj som sagt arena för handlingen; här utvinns mycket handling och story beroende på miljön. En nyköpt bondgård, ett arvegods, en flygvärdinnekarriär, livet som lärare eller inom skönhetsbranschen…
  2. Vilken var urhändelsen?

    av

    Det här begreppet hade jag stor nytta av när jag lektörsläste Monica Rehns utmärkta “Moratorium” och även hennes första manus. Det gäller att  formulera den huvudsakliga dramatiska konflikten och den bör anas hyfsat tidigt. Det viktiga här är att denna utvinns ur en och samma drivkraft och bakgrund – annars blir historien osammanhängande och episodisk. Men det här gäller absolut inte bara deckare. Ofta finns en ”urhändelse” som blir upprinnelsen till allting så ju mer man fördjupar sig i sitt eget material desto bättre. Man måste gå ner till kärnan exakt av vad som händer, eller en gång hände. Många projekt jag läser som lektör brister i just detta; författaren måste mer än något annat återgå till ritbordet, spånandet och synopsisskrivandet för själva stoffet är fortfarande inte tillräckligt utvecklat. Man vet inte tillräckligt mycket själv om sin egen berättelse eller om sina egna karaktärer och vad de gjorde helt enkelt. Är bakgrunden, upprinnelsen till storyn eller det förflutna lite suddigt så kommer handlingen att bli osammanhängande.

  3. Så skriver du mer och bättre… del 2

    av

    Fler bra pragmatiska råd:

    • Läs in dig på karaktärer, och sånt som rollfunktion (vad karaktärerna gör), bikaraktärernas betydelse och om de hindrar eller hjälper huvudpersonen att nå hens mål. Man utvinner handling genom karaktärerna, och vad dessa vill.
    • Fördjupa dig i konceptet för hela projektet. Finns det ett koncept? Kan du enkelt förklara för utomstående vad detta går ut på? Kan du sammanfatta det i några meningar? I annat fall; fundera på detta och om något fattas…. Fungerar idén verkligen, eller finns det otydligheter? Vet du vilket huvudpersonens viktigaste problem eller utmaning är som måste lösas under handlingens gång? Här lönar det sig att fundera på den inre resan.
    • Vem är den så kallade ”slutkonsumenten”? Vem ska läsa din bok? Här identifierar förlagen snabbt om det finns en målgrupp eller ej, och det gäller att veta vem du skriver för. Det är ofta det samma som vem du skriver om. Skriver du om nybyggare på Mars som startar en intergalaktisk dejtingservice så är frågan om förlagen överhuvudtaget vet vem den tilltänkte läsaren är…? Och därmed försvåras utgivningschanserna betydligt.
  4. Begränsningar är bara bra

    av

    Hur man ska komma igång med en bok är en av livets stora gåtor, att skapa något – en berättelsen – ur ingenting. Mitt råd är; tänk ramar, begränsningar. Otyglad kreativitet och frihet och oändliga valmöjligheter är handlingsförlamande. Man kan gå så långt att sålla fram en valfri bild på Unsplash eller någon annan bildsajt och helt enkelt föreställa sig den som omslaget på ens kommande bok! Att välja en genre innebär i sig att man gör avgränsningar och vissa val. Sedan tillkommer förstås vem målgruppen är. Förlagen tänker redan nu mycket i termer av slutkonsument, nisch och vem som i slutändan ska läsa boken. Ramar är bra för kreativiteten. Redan att fundera ut intrig och idé innebär begränsningar och ju fler man har att förhålla sig till desto enklare blir det; det är som att det finns en förhandsform att hälla ingredienserna i, en rad förhandsval är redan gjorda som styr innehållet, ett slags protokoll. Vet du inte vad du ska skriva så tänk genre, tänk målgrupp, tänk vilken hylla boken ska hamn i på Pocketshop och tänk på hur du i framtiden ska pitcha ditt färdiga manus. Ja man kan säga att man går i redan upptrampade spår och det är bara bra.

  5. Konsten att skriva historiskt

    av
    Kanske den historiska romanen håller på att få ett uppsving även i Sverige. Fina andra världskrigsdramat “Klar himmel” av Kristin Fägerskjöld kom ut i vintras. Tack vare te x Niklas Natt och Dags “1793″ har iallafall den historiska deckaren blivit avdammad. Knepet enligt Hilary Mantel (“Wolf Hall”) som borde veta om någon, är att veta var man ska luta sig mot fakta och research, och var man ska sväva ut och fantisera. Men det gäller att hålla sig till verkligheten vad gäller vissa saker, även om man alltså skildrar ett verkligt historiskt skeenden och göra tillräckligt mycket research för att man ska bottna i den historiska epok man vill skildra (det vill säga förstå den). Naturligtvis till historiska fakta, det som återfinns i dokument, böcker, arkiv et c. Där bör man vara realistisk och detaljerad och inte fippla runt, och få för sig saker och fantisera – för då sjunker naturligtvis trovärdigheten. Men när det gäller det som inte är dokumenterat, men som är som HM säger ”plausibelt” – tänkbart, troligt, så kan man fabulera fritt. Alltså om vad som försiggår bakom stängda dörrar, i privatlivet, och bakom kulisserna, vad gestalterna tänker och känner. Och avslutar Mantel sin lilla föreläsning; Välj en historisk person som du känner att du inte förstår. Eftersom att skriva en roman går ut på att utforska, förstå och upptäcka. När karaktären börjar röra på sig, uppvisa oväntade sidor och förändras börjar den likna en riktig människa.
  6. Handlingens vindlande väg

    av

    Begreppet dramaturgi är nog ett av dem jag använder mest i mina lektörsutlåtanden, “rent dramatugiskt”, och sedan är det väl en av alla förmågor jag har sett stadigt förbättrats under åren jag sysslat med detta. Manusen som inte drivs av något, som bara består av beskrivningar eller är statiska och saknar händelseutveckling  är inte så många längre.  Precis som det sägs i klippet behöver det som händer i ett manus dock inte vara linjärt eller präglat av framåtrörelse; det kan vara till synes både stillastående och statiskt men ändå rymma en hemlighet eller något antytt eller något som läsaren inte förstår (än). Dramaturgi går alltså ut på att ordna delarna i berättelsen för bästa effekt (som överraskning, rädsla, spänning, sorg, belåtenhet, skräck) eller hitta en struktur för dem. Hur man berättar, kan man säga, snarare än innehållet. En författare med bra förståelse för dramaturgi kan göra det mest vardagliga skeende intressanta och till och med fängslande. Och den dramatiska struktur som anses vara den mest effektiva är ju deckarens; den där det skapas en gåta i inledningen som vi sedan vill ha svaret på. (Att strukturera även andra historier som långt ifrån är deckare på det sätt går förstås jättebra; driften att lösa en hemlighet eller ett mysterium är enorm.) Sedan som författarcoachen Lucy B. Hay tar upp här har det hela också att göra med känslan av framåtrörelse, att något driver på och att det hela eskalerar – av motstånd som blir värre och värre. Berättelsen driver mot något, en upplösning och ett slut.

  7. Från början till slut

    av

    Det här sliter många med så det kan vara väl värt att kolla in sju olika sätt att skriva en outline eller en plan för handlingen från början till slut.  Få ihop helheten. Vad man väljer är nog lite individuellt men visst kan man se en skillnad på de sätt som fokuserar på den yttre strukturen; alltså att man utvecklar och planerar handlingen efter en tre- eller en femaktsstruktur, och de som har karaktärernas inre känslomässiga resa och utveckling mer i fokus. Sedan är det förstås bra att alltid kombinera dessa för bladvändare med perfekt planerade vändpunkter blir ganska platt utan någon känsla för huvudkaraktärens inre utveckling och konflikt. Det skapar fördjupning och psykologi. Men om man skriver till exempel en ungdomsroman med stor vikt på känslor, psykologi och det emotionella planet och karaktärernas förändring och upplevelser så krävs det kanske något annat; jag brukar rekommendera detta blogginlägg om ” de dramaturgiska bågarna” som sätter karaktärernas förändring först. Notera att det förstås finns viktiga vändpunkter i den yttre handlingen men den är där primärt för att få karaktärerna förändra sig. Sedan finns det förstås de vanliga gamla sätten, som synopsis, att sammanfatta varje kapitel ett i taget från början till slut med några meningar och föra in i ett eget indexsystem eller på Post itlappar; och den så kallade Snöflingemodellen. Här får man helt enkelt känna sig för vad gäller det som passar ens eget projekt bäst. Snöflingemodellen kanske är bäst om man skriver en fantasy med en mängd karaktärer, miljöer och ett episkt anslag.

     

  8. Dramadokumentär eller roman?

    av

    Man får akta sig för karaktärer som blir lite för mycket av representanter.  Man vill kanske utforska ett ämne som homosexuellas rättigheter, funktionshinder eller en viss historisk epok och så glömmer man att karaktärerna till syvende och sist måste drivas av känslomässiga drivkrafter som är specifika för just dem. Annars blir de mer förkroppsligade åsikter, attityder och ställningstaganden. Typ någon avskyr invandring, någon annan är varm anhängare av öppna gränser och det blir detta som definierar dem – men detta är mer två politiska ställningstaganden och är det inte mer utvecklat än så blir karaktärsskildringen ganska grund.  Naturligtvis ska man låta dem vara färgade just av en tidsera eller omgivande strömningar om man vill berätta något om tiden men knepet är att plocka fram deras unika inre motiv och drivkrafter och sätta dessa i förgrunden, annars blir de inte romankaraktärer.  Jag har stött på det här i flera manus där handlingen kretsar kring just en idé eller ett starkt tema eller vill utforska en samhällsfråga. Det handlar om att gestalta, annars blir karaktärerna för allmängiltiga, för generella eftersom de just först och främst representerar något annat än sig själva som till exempel ett vanligt förhållningssätt till en speciell fråga. De blir representanter för olika hållningar i en viss fråga och då blir det mer åt dramadokumentärhållet, inte fiction. Som alltid måste man gräva sig djupt in i deras allra mest specifika motiv, som är unikt för just dem.

  9. Skriv (feelgood) med öppet hjärta

    av

    Sedan förra gången jag skrev om att skriva feelgood har jag insett några saker till. Inte minst tack vare att jag lektörsläst några utmärkta manus i genren. Som sagt så tror många att genren handlar om att vara ständigt rolig, eller underhålla läsaren genom ett skämtsamt tonfall och humor. Väldigt mycket humor, även om det finns dramatiska konflikter och komplikationer. Resultatet kan bli lite väl hurtfriskt eller till och med konstruerat eftersom det är svårt att skriva roligt och kanske ännu mer; feelgood handlar primärt om att känna. De bästa manusen i genren tvekar inte att slå an en ton av sorg, melankoli, tristess eller rent av tragik. Det handlar om att spela på känslosträngarna hos läsaren, och vi är mycket mer benägna att skratta om vi redan är berörda. Ju mer vi gråter eller iallafall får en tår i ögat, i ena scenen, desto snarare är vi till skratt i den nästa. Och på det sättet behöver författaren inte anstränga sig så att hen blir blå i ansiktet just för att vara rolig hela tiden. Det här handlar om att balansera livets allvarliga sida med dess ljusa och inte vara rädd för att inkludera lite mörker, just för att de här sidorna kontrasterar varandra och befruktar varandra så att säga. Det krävs en känslomässig öppenhet och faktiskt sårbarhet från författarens sida, som känns autentisk och verkligen går fram över sidan och där man kan leva med sig även i att det går fel, händer jobbiga saker och blir allmänt misslyckat. Engageras vi av detta och känner oss berörda skrattar vi mycket lättare av de humoristiska inslagen.

  10. När är manuset klart?

    av

    Det här är en väldigt vanlig fråga. Och den går inte att ge ett enkelt svar på. Som huvudregel kan man kanske säga att det hela är färdigt mycket senare än vad man (oftast) tror. Men det är dumt att ta chansen att skicka ut det för tidigt, bara för att man vill testa hur manuset ska tas emot eller för att man vill känna av marknaden. De finns de som är otåliga och helt enkelt vill ha någon sorts reaktion och prövar om de kanske får det. Kanske har man skrivit en smash hit (utan att veta om det) eller hoppas på att få det där samtalet från Bonniers några dagar senare, vem vet – det kan hända! Not. Reaktionen uteblir i värsta fall helt vilket kan vara oerhört nedslående. Det man möjligtvis visar genom att skicka ut ett ofärdigt manus är att man inte vet vad en bra roman är, om man ska vara sträng. Det är viktigt att boken kan uppfylla kraven som ställs på en bok som ges ut, och de är ganska höga. Så det bästa man kan göra är egentligen att läsa böcker som redan är utgivna, helst i den genre man själv skriver i tills man själv bildat sig en bra uppfattning av var ribban ligger. Är man osäker är det bättre att satsa lite mer pengar på att få det genomläst en sista gång, det kommer att löna sig.

  11. « Föregående sida Nästa sida »