Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Skrivråd från stjärnorna!

    av

    Kanske inte från stjärnorna men för mig är John Yorke så mycket av en stjärna som det går. Här kommer lite mer om saker han sagt, kanske en del upprepningar men det må vara hänt. Han rekommenderar att tro på ditt koncept. Eller kanske att det är viktigt att ha ett koncept, överhuvudtaget. Ja, koncept eller in infallsvinkel – något liknande USP (”Unique selling point”). Men jag tycker också man kan prata om berättelsen. Det kan finnas en handling men det är inte det samma som en berättelse, som i alla fall för mig mycket har att göra med huvudkaraktärens inre utveckling eller förändring, vad det är för slags äventyr som hen kastas in i. Sedan det här med karaktärer och om man ska gilla dem eller inte. Som författare ska man i alla fall försöka förläna dem mänsklighet, något för läsaren att känna igen i sig själv och detta har väl också att göra med brister av något slag, det är ju mänskligt att fela. Man tänker på huvudpersonen i även thrillers och maffiadramer och hur man knyter an till även en sådan protagonist eller antihjälte för att även de är ofta i något sätt i underläge, trots sin blodiga hantering. Även en bad guy  eller girl i huvudrollen kan vara skildrad så humaniserande att vi känner med denne.

  2. Favoritfällor att inte falla i

    av

    Min favoritförfattarcoach sopar mattan med alltför vanliga intriger och idéer. Som exempel a) Att historiens antagonist är ett sataniskt men briljant geni, typ Hannibal Lecter. De flesta mördare inklusive seriemördare är inte genier, snarare tvärtom och har inte långa fina utbildningar eller hög social status. Hade jag läst om När lammen tystnar nu hade förmodligen just porträttet av Lecter känts konstruerat och föga trovärdigt. b) Protagonisten är djupt insyltad i tilltagande trassligheter, jagad av skurkar och löper risk för sitt eget liv men kommer inte på tanken att överlämnar saken till polisen. Gör hen inte måste det underbyggas på något sätt, ges en förklaring. Själv skulle jag vilja tillägga; den totalt oförstående maken/makan som inte märker av allt konstigt som sker i familjen när partnern sakta utvecklas till fullblodigt psyko. I danska Follow the money genomgår en huvudkaraktär en förvandling från ung vilsen man med dåligt omdöme till iskall mördare via flera fall av oförklarad frånvaro, mentalt sammanbrott, skumma kompisar och brutal misshandel – och hans fru märker ingenting. Sedan en till; ung kvinna gifter sig med äldre charmör med pengar, status och framför allt mystiskt förflutet i form av en första fru som dött under oklara omständigheter och går glatt med på att flytta med denne till det dystra familjegodset i en avlägsen del av engelsk landsbygd (senast The Fire Child av S K Tremayne).

  3. Fler vägar till förkovran

    av

    Ord och inga visor om varför din berättelse suger  – tyvärr inte direkt från mig men jag skriver under på allt. Det kan handla om problem med för många karaktärer. Med att viktiga karaktärer är ”galna” eller ”störda” som förklaring till varför de agerar som de gör till exempel när man skriver thrillers. Med att du skrivit en bok som redan blivit skriven eller liknar något annat alldeles för mycket. Om problem med struktur där handlingen inte eskalerar, trappas upp hela tiden. (Den måste iallafall i tilltagande grad bli komplicerad.) Om problem med att man inte kan sin genre  och med att man som författare inte är klar över vem den så kallade slutkonsumenten är alltså vem boken är tänkt att få som läsare.  Och att man som författare inte kan ge rediga svar på vad det hela handlar om, vem det handlar om, och varför. Och lite annat smått och gott.

  4. Konsten att bli refuserad

    av

    Det är svårt att skriva en hel bok, ett rent helvete att redigera den – sedan kommer dock med stor sannolikhet det allra värsta. Att blir refuserad. (Jag får dock säga att en ytterligare krets i helvetet är att inte ens få en refusering utan bara mötas av oceaner av ointresserad tystnad från förlagshåll tills man själv fattar galoppen.) Man måste alltså precis som det påpekas här även ha en strategi för hur man ska handskas med att bli avvisad, få nej och inte generera något som helst intresse när man väl skickat ut sitt manus. Man ska inte låta refuseringar påverka ens motivation att skriva, det är ju viktigt. Risken är att man låter sig nedslås så mycket att man tappar lusten och helt enkelt lägger av.  Man bör inse att bara för att man blir refuserad betyder inte det att man skriver dåligt. Vad som antas handlar till viss del om subjektivt tycke och smak. Jag har lektörsläst lysande manus som aldrig får skåda dagens ljus och läst publicerade böcker som varit mycket mindre engagerande. Dock är ett gemensamt grundkrav att ett manus måste upp i en viss verkshöjd för att komma ifråga för utgivning. Men utöver det är det också en fråga om vad en förläggare går igång på inte, på om förlaget nyligen gett ut liknande historier eller projekt, och om de bara inte vågar satsa på något nytt som en helt ny genre. En refusering är inte nödvändigtvis ett tecken på att du är en dålig författare.

     

  5. Plocka fram det roliga

    av

    Man kan som sagt lyssna på podcasten med Joe Hill många gånger. Som det står i presentationen är han en outsinlig källa till goda skrivråd inte minst vad gäller hur du som författare kan tävla med Netflix och alla fantastiska teveserier genom att vara underhållande. Det handlar alltså inte om att vara spekulativ eller förväxla engagerande drama med meningslösa effekter som kastas i läsarens väg. Knepet är bra storytelling och dramaturgi. Men en annan faktor är hur man minimerar de trista delarna i sin text, de där som läsaren inte har tålamod med. Jag brukar uppmana till att försöka stryka ner eller effektivisera skildringarna av det vardagliga, det runt omkring, ramen av vanlighet som omger själva dramat. Många författare är alldeles för förtjusa i vardagen i sig; logistiken, de meandrande konversationerna och normaliteten, det som lätt blir trivialt. Man inleder gärna med att låta huvudpersonen vakna, stiga upp och öppna kylskåpet. Stryk det. ”Finns det inte ett avsågat huvud i kylskåpet så är jag inte intresserad” som Joe Hill uttrycker det. Ett annat knep är att försöka göra något spännande av de där scenerna av nödvändigt informationsbyte, variera bakgrunden och miljön så att folk inte bara pratar i telefon eller samtalar när de går nerför en trappa. Varför inte låta en av dem vara besiktningsman av berg- och dalbanor och så utspelar sig samtalet under en sådan testrunda. Oftast märker man det här som författare själv och det avspeglas i texten för mig som lektör; finns riktningen och dramat i scenen skrivs den ofta med energi och framåtrörelse.  Författaren har kul. Vet författaren inte riktigt vad hen vill säga eller vad som egentligen ska berättas blir det energilöst och har förmodligen varit en ren plåga att skriva.

  6. Vila inte på lagrarna

    av

    Alltså jag tycker denna manuskonsult är så bra och nyttig. Det finns en hel del webresurser speciellt amerikanska som tar upp detta med handling, dramaturgi, story och karaktärsutveckling – med andra ord hantverket. Men det gäller att plocka guldkornen ur ganska mycket som glimmar men som inte ger så mycket. Här tipsas den trötte manusförfattaren om vad hen ska tänka på när första utkastet äntligen är färdigt, eller vad man ska göra mellan redigeringsrundorna. Utan att ge sig i kast med själva skrivandet finns det mycket man kan göra. Uppdatera dig om böcker i samma genre, bra tips – man lär sig alltid så mycket av hur det ska se ut genom att läsa. Förstås även om hur det ser ut så att man inte råkat göra exakt likadant i sin egen bok men den risken är ändå ganska liten. Läs och lär mer om hantverket, vilket hon definierar som en fråga om struktur – karaktärsskildring – beskrivningar. ”De flesta författare vet inte tillräckligt mycket om hantverket!” Det är sant, det är där jag kommer in i bilden som konsult. Läs på om din egen genre, vad kräver den, hur ser den ut. Begrunda din egen historia ur olika vinklar – självklart. Skaffa feedback, jepp. Och skriver hon något intressant om konsten att nätverka och ta kontakter.

  7. Viktigt att tänka på om karaktärer

    av

    Av alla resurser om skrivande som står att finna på nätet måste jag säga att denna är mitt bästa fynd. Alla råd som ges riktar sig till film- och tevemanusförfattare och romanförfattare och är tydligt inriktade på story, struktur och dramaturgi. Allt som sägs här om karaktärer håller jag med om, och har påpekar i otaliga lektörsutlåtanden så därför tar jag mig friheten att återge några av dem här . Som att alltid presentera din huvudkaraktär (i synnerhet) när de gör något, i en situation som berättar något om vem han eller hon är. Som att för göta petter inte aktivt försöka skapa sympati för en viss karaktär eller få läsaren att gilla den eller göra hen sympatisk överhuvudtaget för att få läsaren att bry sig. Man måste inte gilla huvudpersonen, det är inte viktigt för engagemang i läsningen eller ens identifikation. Och så det jag håller med om allra mest: ge dina karaktärer en roll eller en funktion i handlingen, en drivkraft – annars stryk dem. Ett solklart tecken på bristande struktur är att det vimlar av gestalter i manuset som enbart är namn, men som inte har en tydlig riktning eller uppgift utan bara existerar slumpmässigt och då kommer läsaren inte att anknyta till dem. En karaktär är i mångt och mycket vad denne gör i handlingen.

  8. Hur gör man en historia av sin idé?

    av

    Det måste vara en av de mest svåranalyserade processer som finns, hur man gör om sin idé till en faktisk realiserad handling. Helst en som räcker till en hel bok. Hur omvandlar man den där glimten av total genialitet som eventuellt skulle kunna innebära ett framtida Augustpris, till något sammanhängande och gestaltat? Och vad är en idé? Jag är själv ganska inne på det Stephen King sagt om att alla historier (iallafall de bra) finns därute färdiga och ditt jobb som författare snarare än att skapa dem är att gräva fram dem, ungefär som att exkavera ett fossiliserat skelett.  Jag tycker de tips och tankar som man kan ta del av här alla är väldigt användbara; utveckla idén genom att låta den ta olika vägar i en massa alternativa versioner och förkasta dem som inte fungerar. Man måste pröva sig fram och vara öppen för att ens sätt att utveckla originaltanken inte slår in på rätt väg med en gång. Gillar även förslaget om att ställa karaktärerna (när man väl har några) grundläggande frågor om vad de upplever och vill i olika skeenden av handlingen. Det kanske bästa är dock att veta när man ska arbeta aktivt med idén och när man ska låta den marinera och växa till sig i lugn och ro djupt där inne i det undermedvetna.

  9. Spökhistorier vid jul

    av

    Denna roliga pod – ha den som stöd under skrivåret 2017. Det är förtroliga intervjuer med etablerade författare av olika genrer som berättar öppenhjärtligt om den skapande processen; hur de fick idén till sin bok, hur de utvecklade den till en fungerande struktur och handling och vad man ska tänka på när man skriver i en viss genre. Och samtal mellan författarna (som försöker skriva sin bestseller) om skrivandets vedermödor, vad som driver en och behovet av yttre bekräftelse på sociala medier. Den är på engelska men alla intervjuare och intervjuade pratar föredömligt klart och välformulerat och är lätta att förstå, så det blir egentligen ingen språkbarriär. En författare som tydligen skrivit en spökhistoria som heter Dark Matter pratar om miljöernas betydelse och att göra research – en riktig injektionsspruta för fantasin om ni frågar mig. Och om realism som en viktig aspekt av en övernaturlig genre som en spökhistoria, och att spöket i fråga ska ha en intention. Precis som de övriga karaktärerna för övrigt, det övernaturliga kan inte bara existera i största allmänhet utan vilja något och dessutom något illasinnat (förstås). Spökeriet ska sedan börja lite smygande och gradvis förvärras. Och behövs mer inspiration kan man leta fram dessa klassiska spökhistorier med jultema.

  10. Börja med det roliga

    av

    En manusförfattare ger goda råd om vad man ska tänka på – det gäller främst filmmanus men vilka här skriver filmmanus? Precis som han själv påpekar allra först så gör man bäst i försöka skriva något annat än just det. Ett filmmanus tar oändligt med tid och framför allt resurser att realiseras i en färdig ”produkt” alltså en film. Men han tycker hursomhelst att man ska undvika att medvetet försöka skapa sympati för sina karaktärer, något som jag tror angår även romanförfattare i högsta grad. Levande karaktärer däremot kommer läsaren att identifiera sig med oavsett vad och de behöver egentligen inte typiskt positiva eller sympatiska egenskaper eller intentioner för att vi ska engagera oss i den. Han tycker också att man ska strunta i treaktsstrukturen och tänka mer sekvenser – något jag gärna skriver under på. Struktur är bra men börjar man tänka för mycket på struktur blir man låst och överintellektualiserar; framåtrörelse och förändring och dynamik är vad som behövs. Och så något jättebra; skriv det du själv tycker verkar roligt och är sugen på att sätta tänderna i först, skriv för jösse namn inte kronologiskt. Beta av de där favoritscenerna och de svåra sega bitarna kommer att lösa sig efter hand och när du väl kommer dit vet du kanske hur de ska lösas på ett bättre sätt.

    11. ← Föregående sida Nästa sida →