Man kan som sagt lyssna på podcasten med Joe Hill många gånger. Som det står i presentationen är han en outsinlig källa till goda skrivråd inte minst vad gäller hur du som författare kan tävla med Netflix och alla fantastiska teveserier genom att vara underhållande. Det handlar alltså inte om att vara spekulativ eller förväxla engagerande drama med meningslösa effekter som kastas i läsarens väg. Knepet är bra storytelling och dramaturgi. Men en annan faktor är hur man minimerar de trista delarna i sin text, de där som läsaren inte har tålamod med. Jag brukar uppmana till att försöka stryka ner eller effektivisera skildringarna av det vardagliga, det runt omkring, ramen av vanlighet som omger själva dramat. Många författare är alldeles för förtjusa i vardagen i sig; logistiken, de meandrande konversationerna och normaliteten, det som lätt blir trivialt. Man inleder gärna med att låta huvudpersonen vakna, stiga upp och öppna kylskåpet. Stryk det. “Finns det inte ett avsågat huvud i kylskåpet så är jag inte intresserad” som Joe Hill uttrycker det. Ett annat knep är att försöka göra något spännande av de där scenerna av nödvändigt informationsbyte, variera bakgrunden och miljön så att folk inte bara pratar i telefon eller samtalar när de går nerför en trappa. Varför inte låta en av dem vara besiktningsman av berg- och dalbanor och så utspelar sig samtalet under en sådan testrunda. Oftast märker man det här som författare själv och det avspeglas i texten för mig som lektör; finns riktningen och dramat i scenen skrivs den ofta med energi och framåtrörelse.  Författaren har kul. Vet författaren inte riktigt vad hen vill säga eller vad som egentligen ska berättas blir det energilöst och har förmodligen varit en ren plåga att skriva.