Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Vad man kan lära sig av En julsaga

    av

    Jag brukar alltid läsa Charles Dickens ”En julsaga” inför jul. Såklart för dess känslomässiga power och värme och mys och den fantastiska julkänsla den förmedlar. Men den är också exempel på en av de mest kraftfulla så kallade dramaturgiska bågar för huvudkaraktären som finns. Man måste förstås inte sätta huvudkaraktärens förändring i första rummet som i boken, där den elake Scrooge tack vare en rad vålnader från olika stadier i sitt liv (och från framtiden…) pushas att tänka om och omvärdera sig själv och sin inställning till allt, med andra ord under en natt gå från girig, snål, ensam och elak till snäll, humoristisk, generös, förlåtande och kärleksfull och framför allt lycklig. Men just En julsaga är bra exempel på att den yttre handlingens situationer är där för att få huvudkaraktären att reagera – och reaktionerna leder vidare i handlingen. Så man ska med andra ord inte göra misstaget att bara lägga in yttre situationer för dess egen skull utan de måste spela en roll för huvudkaraktären på något sätt och leda till påverkan, förändring. Dickens var kanske den förste som tillämpade det dramaturgiska tänket att den yttre handlingen är manifestationer eller gestaltningar av den inre konflikten.

  2. Skriv, bara skriv och läs!

    av

    Nyheten om att färre vill läsa men alla vill skriva väcker ambivalens. Det brukar märkas isande tydligt om författaren vars manus man lektörsläser faktiskt läser böcker själv eller inte. Kanske inte på förmågan att utveckla handlingen, men på språkhanteringen. Det är som Stephen King säger; läser man inte böcker har man inte redskapen för att skriva böcker. Men ribban blir också gradvis högre och högre och fler och fler som vill bli författare undviker de där vanligaste fallgroparna:

    Tänk på att

    – alla karaktärer måste vilja något, om så bara ha ett glas vatten

    – skriv aldrig för hela världen utan med en speciell läsare i åtanke

    – var en sadist mot din huvudkaraktär och ge hen massor av utmaningar som denna kan reagera på ocj utvecklas av.

    – varje mening ska antingen berätta något om en karaktär eller föra handlingen framåt. Stryk resten.

    – inled så nära slutet av en scen som möjligt…

  3. Lär dig om karaktärer

    av

    Av alla resurser om skrivande som står att finna på nätet måste jag säga att denna är mitt bästa fynd. Alla råd som ges riktar sig till film- och tevemanusförfattare och romanförfattare och är tydligt inriktade på story, struktur och dramaturgi. Allt som sägs här om karaktärer håller jag med om, och har påpekar i otaliga lektörsutlåtanden så därför tar jag mig friheten att återge några av dem här . Som att alltid presentera din huvudkaraktär (i synnerhet) när de gör något, i en situation som berättar något om vem han eller hon är. Som att för göta petter inte aktivt försöka skapa sympati för en viss karaktär eller få läsaren att gilla den eller göra hen sympatisk överhuvudtaget för att få läsaren att bry sig. Man måste inte gilla huvudpersonen, det är inte viktigt för engagemang i läsningen eller ens identifikation. Och så det jag håller med om allra mest: ge dina karaktärer en roll eller en funktion i handlingen, en drivkraft – annars stryk dem. Ett solklart tecken på bristande struktur är att det vimlar av gestalter i manuset som enbart är namn, men som inte har en tydlig riktning eller uppgift utan bara existerar slumpmässigt och då kommer läsaren inte att anknyta till dem. En karaktär är i mångt och mycket vad denne gör i handlingen.

  4. Berättelsernas magiska universum

    av

    Alltså det som Neil Gaiman föreläser om här är rätt så fantastiskt. Han har en teori om att berättelser, historier, ”stories”, existerar i sitt eget abstrakta berättelseuniversum och motsvarar alla kriterier för vad man kräver av andra livsformer; de lever i symbios med människan och behöver oss på samma sätt som vi behöver dem, de fortsätter att ge och ge, de är uråldriga och återkommer i sina grundstrukturer i olika århundraden, tidsåldrar och platser på jorden, de har förmåga att fortplanta sig och anta nya former. Berättelser är med andra ord en livsform precis som biologiskt liv. Detta kan låta grymt flummigt om inte fler än en författare upplevt hur en historia eller berättelse redan ”finns där”, och det gäller att inte skapa den så mycket som att gräva fram den, intakt, precis som Stephen King beskrev det, som att exkavera ett fossilskelett.

  5. Skriver du ful- eller finlitteratur? ;)

    av

    Debatten fortsätter om vad som är konstnärlig litteratur respektive genrelitteratur.

    Chansen är stor att du skriver genrelitteratur om:

    – du skriver enligt en mall

    – texten handlar mer om framåtrörelse än djuprörelse

    – bokens syfte är att underhålla snarare än att ge underlag för analys och eftertanke

    – din bok trycks i pocket!

    – du ler på författatfotot…

    Och förmodligen skriver du konstnärliga böcker om:

    – du lägger ner möda på språk och det stilistiska hantverket

    – din bok recensceras av manliga kritiker

    – dina karaktärer genomgår stora förändringar under handlingens gång

    – du är allvarlig på författarfotot…

  6. Så skriver du en bestseller!

    av

    Varför blir vissa böcker stora succéer? Lotta Olsson tar upp deckarundret här och konstaterar att det är i dem livet största känslor avhandlas och det är ett av svaren på varför deckare går så bra och är så poppis. ”De som kan skildra mänsklighetens starkaste känslor, både positiva och negativa, i händelsedriven prosa, de gör succé.” Deckarintrigen ställer liv och död på sin spets; ondska, sorg, rädsla. Genreromanens hemlighet är ofta just de starka känslorna som avhandlas och viljan att väcka just läsarens känslor. Det händelsedrivna språket är hennes tips nr 2. Jodå, visst är det så. Enkelt, strömlinjeformat, effektfull ska det vara. Ingen orkar läsa Marcel Proust när man gått och lagt sig efter en ansträngande dag. När det gäller deckaren tror jag lockelsen ligger i själva formen, inte i berättelsen i sig eller att vi är blodtörstiga. Just deckarens dramaturgiska struktur anses vara den mest effektfulla, den mest engagerande. Alltså den dramatiska modellen som består i att man skapar ett inledande mysterium. Inget väcker sådan nyfikenhet och driver på läsningen för att få reda på svaret, förklaringen. Men man behöver egentligen inte skriva en renodlad deckare för att använda samma modell; skapa någon form av inledande gåta eller fråga, något fördolt som läsaren vill avtäcka, det kan man ändå. Hemligheter som antyds och som vi vill ha svar på är en effektiv berättarform oavsett genre.

  7. Det dramaturgiska suget

    av

    Det här har jag försökt analysera med många klienter och det är svårt att riktigt ringa in vad ”det dramaturgiska suget” egentligen innebär. Mer än läsaren eller tittarens upplevelse av att dras framåt, vidare och MOT något; de oväntade svaren på underförstådda frågor, eller de efterlängtade lösningarna på upplevda oklarheter och gåtor. Jag tror att från författarens sida handlar det mycket om att ligga steget före, och ge de andra karaktärerna i handlingen mer att göra och ge dem deras egen agenda. Det blir inget sug om det hela tiden är protagonisten som måste driva handlingen – nej protagonisten leds framåt av andra krafter, av de antagonistiska krafterna och av de andra karaktärernas agerande, planer och handlande. Och på det sättet, genom att arbeta bakom ryggen på huvudpersonen och formulera hemligheter, får vi fram det dramaturgiska suget.

  8. Så skriver du succéromanen!

    av

    Varför blir vissa böcker stora succéer? Lotta Olsson tar upp deckarundret här och konstaterar att det är i dem livet största känslor avhandlas och det är ett av svaren på varför deckare går så bra och är så poppis. ”De som kan skildra mänsklighetens starkaste känslor, både positiva och negativa, i händelsedriven prosa, de gör succé.” Deckarintrigen ställer liv och död på sin spets; ondska, sorg, rädsla. Genreromanens hemlighet är ofta just de starka känslorna som avhandlas och viljan att väcka just läsarens känslor. Det händelsedrivna språket är hennes tips nr 2. Jodå, visst är det så. Enkelt, strömlinjeformat, effektfull ska det vara. Ingen orkar läsa Marcel Proust när man gått och lagt sig efter en ansträngande dag. När det gäller deckaren tror jag lockelsen ligger i själva formen, inte i berättelsen i sig eller att vi är blodtörstiga. Just deckarens dramaturgiska struktur anses vara den mest effektfulla, den mest engagerande. Alltså den dramatiska modellen som består i att man skapar ett inledande mysterium. Inget väcker sådan nyfikenhet och driver på läsningen för att få reda på svaret, förklaringen. Men man behöver egentligen inte skriva en renodlad deckare för att använda samma modell; skapa någon form av inledande gåta eller fråga, något fördolt som läsaren vill avtäcka, det kan man ändå. Hemligheter som antyds och som vi vill ha svar på är en effektiv berättarform oavsett genre.

  9. Kom loss ur skrivfällan

    av

    Dessa råd gav jag nyss till en författare som hamnat i den tråkigaste av skrivarfällor: hon har slutat skriva på sitt projekt och vet inte varför.

    • Det kan vara bra att utveckla hela projektet från början till slut först. Alla karaktärsbågar viktiga vändpunkter och situationer. Risken är att man fastnar i de tre kapitel man skrivit och redigerar och skriver om dessa men saknar överblick vart man egentligen ska ta det hela.
    • Börja skriva scener som känns roliga och strunta i att skriva kronologiskt. Vissa situationer oavsett var i handlingen lär man ha mer färdiga i huvudet eller man kanske gillar miljön extra mycket och dem kan man skriva.
    • Det kan vara bra att släppa projektet och bara låta det marinera i tanken. Låta det ta andra vägar i tanken än vad man föreställt sig och vara beredd att omförhandla vad det egentligen är för projekt? Är det verkligen en deckare eller är det egentligen en mer psykologisk relationsroman med en gåta i centrum? Är målgruppen verkligen vuxna? Är detta två romaner i en?
    • Bli inte besegrad av känslan av stå inför en vägg och inte komma förbi den.  Så funkar den kreativa processen. Det går framåt och sedan tar det tvärstopp. Det kan ta tvärstopp som varar länge. Handlingen känns meningslös eller ännu vanligare; man har plötsligt ingen aning om hur man ska gå vidare eller fortsätta utveckla den. Men ge inte upp. Känslan av ”stopp” handlar om att man tappar flytet inför ett hinder eller ett motstånd och inte inser att det är ett problem som måste lösas, inte en återvändsgränd eller tecken på att man är fel ute. Under en promenad, en natts sömn eller när man står och diskar så jobbar det undermedvetna och plötsligt har man lösningen. Låt det undermedvetna jobba, släpp taget.

  10. Knepet med att skriva deckare

    av

    Knepet med att skriva deckare – även fantasy och scifi eller romance och skräck – är lite det som Sören Bondesson pratar om i sin deckarskrivarhandbok ”Konsten att döda”. En spänningsroman är aldrig enbart underhållning eller tidsfördriv. Ibland får jag deckarmanus i min hand som ger minimalt utrymme åt trovärdiga karaktärer, utan det blir mord, raffel, våld och effekter i tät följd. Men ingen trovärdighet, ingen psykologi. Däremot staplas liken på hög ofta mördade på olika fantasifulla sätt. Här måste författaren lära sig att skapa ordentlig förankring kring handlingen så att den inte blir just enbart effekter, eller upplevs som melodramatisk och i värsta fall exploaterande. Tänk max två mord, eller max två, tre kärleksscener (jag menar av den mer intima/fysiska sorten). Och på att om man tar bort det genremässiga så måste boken fundera ändå som roman. Den måste ha trovärdiga karaktärer, psykologisk förankring och realism. Man jag har också lektörsläst en deckare som snarare gjorde tvärtom; där fanns en bra förståelse för karaktärerna och hur de fungerade, en betoning på vardagen och relationer och trovärdiga problem både med vänskap och åldrande föräldrar och annat som hör livet till. Arenan för handlingen låg nära läsarens egen vardag och huvudpersonens problem gick att identifiera sig med. Det som fattades var faktiskt just spänning, en ordentlig mordgåta och just det där som gör en deckare till en deckare. Man man kan säga att här fanns en stabil grund. Och när det här som fattades hade åtgärdats efter att rejält lektörsutlåtande så blev det budgivning om det mellan Sveriges två största förlag.

    11. ← Föregående sida Nästa sida →