Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Bokslut för lektörsåret

    av

    Det har varit ett bra år för den här lektören/manuskonsulten och rekordmånga klienter har fått förlagskontrakt. Standarden på manus jag läser stiger hela tiden. Det är svårt att blunda för att det i alla fall verkar säkrast att skriva i en genre om man vill bli utgiven och bokmarknaden blir allt mer nischad och letar efter manus som kan placeras in på en viss plats och under en viss rubrik i hyllan. Större fokus verkar läggas vid den så kallade slutkonsumenten och vem hen är vilket förstås kan vara något att ha i åtanke när man skriver – för vem skriver man? Sammanfattningsvis kan jag konstatera hur min kunskapsbank växer hela tiden tack vare alla olika projekt som kastar nya utmaningar och frågeställningar i min väg. Tack alla författare för 2017 och för allt jag lärt mig av er!

  2. Konsten att mysa med måtta

    av

    Den största fällan en feelgoodförfattare kan falla i är helt klart att det blir för mycket mys. Det ligger inbakat i genren att man vill skapa en trivsam känsla, man vill få läsaren att må bra och man vill underhålla. Och många gör misstaget att tro att en humoristisk ton där det händer roliga saker hela tiden är receptet. Det är förstås en stor och gångbar del av receptet men man måste samtidigt balansera det hela mot en dramatisk handling. Och vad krävs för en dramatisk handling värd namnet, jo motgångar. Man måste slänga in ett visst mått av problem, förvecklingar och utmaningar i huvudpersonens väg ända fram till slutet då allting ordnar upp sig. Av detta skälet kan det vara smart att som författare börja med slutet eller titta på hur du kan lösa konflikterna du vill kasta i huvudpersonens väg, redan i början av processen med att skriva boken. Och så arbeta baklänges. Motgångar får dels läsaren att undra hur det ska gå, och dessutom får det förstås huvudpersonen att utvecklas så att hon till slut kommer fram till vad som är rätt, vem hon egentligen hör ihop med, vad  hon ska välja och hur hon ska bli riktigt lycklig. Efter missöden och fallgropar så löser man konflikterna och för sina huvudpersoner till en trygg hamn. Och då uppnår man härlig feelgood!

  3. Råd om den unga läsaren

    av

    Enligt den här artikeln finns det ett antal riktigt dåliga utgångspunkter om man vill skriva för barn och unga, utfunderade av den eminente C S Lewis som ju skrev böckerna om Narnia. Han hade samma tankar i ämnet som Tolkien och Neil Gaiman och var förmodligen lite före sin tid när det gällde att ta barn på allvar. Det sämsta man kan göra är att göra sig till för att tänka ut vad barn vill ha och tycker är roligt. Alltså vad de kan tänkas bli glada av, som damen i annekdoten Lewis drar som skrivit en historia för barn som handlar om en sorts maskin som levererar godis, leksaker och annat barn antas gilla, när man trycker på en knapp. ”För sådant tycker ju barn är roligt”. Skriv inte med det som riktmärke, råder Lewis. Försök inte föreställa dig vad som passar barn eller vad de antas gilla, som om de unga läsarna var en speciell sorts ras vars nivå du måste sänka dig till. Skriv om sådant du vet att du själv gillade som barn men även gillar som vuxen. Tror inte att barn och unga tillhör specialavdelningen ”ge dem vad de vill ha” där du försöker kalkylera vad de antas bli roade av. Resultatet kan i värsta fall bli inställsamt, insmickrande och inte kännas autentiskt.

  4. Språkliga intryck och uttryck

    av

    Jag undrar när det kan slås fast hur mycket tjockare en roman har blivit under årens lopp. En Maria Langdeckare från femtiotalet som dras ur hyllan försvinner nästan i handen så slank är den. Agatha Christies samlade produktion kan trängas ihop på ett hyllplan. Fyra nyutkomna svenska böcker, inga titlar nämnda men en skräck/fantasy och tre deckare, kvalar helt klart in i tegelstenskategorin. Man börjar undra om det saknas kompetenta redaktörer på förlagen med tanke på den otroliga välviljan som visas mot allt författaren funderat ut och skrivit ner. Allting berättas. Perifera karaktärer ges orimligt stort utrymme, ner till fläcken någon har på sin urtvättade t-tröja (en fläck, en tröja, en bikaraktär egentligen helt utan betydelse). Varje tanke registreras. Saker och omständigheter nämns gärna fler gånger på olika sätt. Detaljrikedomen är outsinlig.  Följden blir hyfsade intriger och helt okej karaktärsskildringar som sväller ut till anspråksfulla romaner som vill berätta nästan lite för mycket. Man drunknar som läsare. Inget lämnas åt ens egen fantasi. Den röda tråden, stringensen, skärpan och ytspänningen mellan det som författaren vet och inte berättar, försvinner. Tycker denna griniga manuskonsult.

  5. Så skriver du en succéroman

    av

    Varför blir vissa böcker stora succéer? Lotta Olsson tar upp deckarundret här och konstaterar att det är i dem livet största känslor avhandlas och det är ett av svaren på varför deckare går så bra och är så poppis. ”De som kan skildra mänsklighetens starkaste känslor, både positiva och negativa, i händelsedriven prosa, de gör succé.” Deckarintrigen ställer liv och död på sin spets; ondska, sorg, rädsla. Genreromanens hemlighet är ofta just de starka känslorna som avhandlas och viljan att väcka just läsarens känslor. Det händelsedrivna språket är hennes tips nr 2. Jodå, visst är det så. Enkelt, strömlinjeformat, effektfull ska det vara. Ingen orkar läsa Marcel Proust när man gått och lagt sig efter en ansträngande dag. När det gäller deckaren tror jag lockelsen ligger i själva formen, inte i berättelsen i sig eller att vi är blodtörstiga. Just deckarens dramaturgiska struktur anses vara den mest effektfulla, den mest engagerande. Alltså den dramatiska modellen som består i att man skapar ett inledande mysterium. Inget väcker sådan nyfikenhet och driver på läsningen för att få reda på svaret, förklaringen. Men man behöver egentligen inte skriva en renodlad deckare för att använda samma modell; skapa någon form av inledande gåta eller fråga, något fördolt som läsaren vill avtäcka, det kan man ändå. Hemligheter som antyds och som vi vill ha svar på är en effektiv berättarform oavsett genre.

  6. Lyssna och lär i sommar

    av

    Denna pod eller snarare en skrivskola i regi av bokförlaget Penguin har så vitt jag förstår börjat lägga ut visa föreläsningar gratis on-line. Och det är en riktig guldgruva av information. Här är en ca en timme lång föreläsning om det där som kan vara bra att veta; vad skillnaden är mellan handling, intrig och struktur. Handling är egentligen bara en händelse efter den andra i ett förlopp eller en kedja där det ena oftast leder till det andra. Intrig beskrivs som handling inklusive karaktärernas motivation, eller drivkrafter – varför något sker. Saker och ting sker beroende på vem karaktären är och hur de reagerar och förstås varför.  Ett berömt exempel är E M Forsters citat ”Kungen dog och sedan dog drottningen” är en handling, en kedja av händelser. Men ”Kungen dog och sedan dog drottningen av sorg” är en intrig.” Intrig är skelettet eller stommen i din story; jag skulle säga den bakomliggande planen eller  idén och konstruktionen, vändpunkterna och turerna som fångar läsaren. Strukturen handlar om i vilken ordning eller hur man sedan väljer att återge berättelsen. Och helst ska intrigen gå att sammanfatta i en enda mening! Men skruva upp volymen för jag tyckte föreläsaren pratade ganska lågt. Hon är dock underbart saklig och koncis och pedagogisk.

  8. Skrivråd från stjärnorna!

    av

    Kanske inte från stjärnorna men för mig är John Yorke så mycket av en stjärna som det går. Här kommer lite mer om saker han sagt, kanske en del upprepningar men det må vara hänt. Han rekommenderar att tro på ditt koncept. Eller kanske att det är viktigt att ha ett koncept, överhuvudtaget. Ja, koncept eller in infallsvinkel – något liknande USP (”Unique selling point”). Men jag tycker också man kan prata om berättelsen. Det kan finnas en handling men det är inte det samma som en berättelse, som i alla fall för mig mycket har att göra med huvudkaraktärens inre utveckling eller förändring, vad det är för slags äventyr som hen kastas in i. Sedan det här med karaktärer och om man ska gilla dem eller inte. Som författare ska man i alla fall försöka förläna dem mänsklighet, något för läsaren att känna igen i sig själv och detta har väl också att göra med brister av något slag, det är ju mänskligt att fela. Man tänker på huvudpersonen i även thrillers och maffiadramer och hur man knyter an till även en sådan protagonist eller antihjälte för att även de är ofta i något sätt i underläge, trots sin blodiga hantering. Även en bad guy  eller girl i huvudrollen kan vara skildrad så humaniserande att vi känner med denne.

  9. Täthet, dynamik och förändring

    av

    Ju mer man fördjupar sig i skrivandet hantverk desto mer liknar det kvantfysik. Det här blir  eventuellt sista gången jag tjatar om podden med skräck/fantasyförfattare Joe Hill. När man lyssnar på vad han säger eller för den delen läser mina sammanfattningar kan man förledas att tro att han efterlyser action, dramatik och högt tempo. I själva verket är de böcker jag läst av honom snarare täta, han för handlingen framåt hela tiden med perfekt känsla för rytm och komposition. Det är inte det samma som att tempot är högt. Dynamik snarare än dramatik innebär att kapitel och scener skrivs så att det uppstår någon typ av förändring under kapitlet/scenen/dialogens gång.  Om du skriver en scen eller dialog som inte innebär en förändring, om än liten, så har det inte hänt något. Det blir statiskt och du kan lika gärna stryka den för den gör ingen skillnad för hur handlingen utvecklar sig eller för karaktärernas utveckling. Kapitlet/scenen/dialogen är de minsta byggstenarna i berättelsen eller handlingens övergripande båge. Anledningen till att en dialog bör skrivas om är att ”karaktärerna inte fått med sig något i slutet som de inte hade i början”. Att de har fått det är essensen av dramatisk struktur. Man kan säga att det handlar om att en konflikt finns någonstans, ett litet motstånd, något som ändrar riktning men det viktiga är som sagt en förändring av läget ungefär som en atom som ändrar laddning och går från + till -. (Jag tror det är atomer som kan ändra laddning…)

  10. Lärdomar från en mästare

    av

    Det här måste vara  ett av bästa sändningarna i The bestseller experiment. Ett långt samtal med fantasy/skräckförfattaren Joe Hill. Förmodligen kan man aldrig få tillräckligt mycket av erfarenheter och tips från verksamma författare. Speciellt om de är så tillgängliga, roliga, blygsamma som Hill. Han pratar om sin långa karriär som ständigt refuserad författare, om hur lång tid det tog att bli utgiven (fyra romaner som aldrig fått skåda dagens ljus på tio år). Om hur han krönte sin bana som okänd och opublicerad med att författa ett tegelstensliknande epos som skulle bli Den stora amerikanska romanen och som i likhet med hans tidigare försök aldrig blev utgiven. (När han fick ett lovande brev från ett stort förlag visade det sig att de hade slarvat bort hela manuset och dessutom refuserade det.)  Om vikten av att underhålla läsaren och istället för att tänka; vad suger och måste bort, tänka vad är ”mindblowingly awesome” och sedan försöka få allting att ja, ni gissar rätt – att bli just mindblowingly awesome. Ge läsaren en bra anledning att hela tiden vilja fortsätta med ett nytt kapitel. Och hur lyckas man skapa en bestseller förutom författandet av själva boken – det bästa är att få en populär författare att skriva en oerhört positiv blurb eller ett slags miniutlåtande som kan tryckas på pärmen. Få någon med hög profil att rekommendera boken. I hans fall var det Neil Gaiman som berömde En hjärtformad ask.

    11. ← Föregående sida Nästa sida →