- får läsaren svar på alla frågor hen ställer sig under läsningen? Eller finns det saker som förblir ouppklarade?
- sker det en dramaturgisk upptrappning mot slutet av manuset med fler vändpunkter än i början?
- Varvar du mellan de olika handlingstrådarna så att intresse och tempo hålls uppe?
- Känns det någonstans rörigt eller krångligt att hänga med? OBS! Viktigt!
- Är karaktärernas motiv och drivkrafter tydliga och förståeliga i varje scen?
- är varje scen eller kapitel strukturerat kring ett dramatiskt klimax?
- händer det något – /finns en händelse eller en förändring – i varje scen/kapitel?
- Finns det oklarheter eller vagheter i handlingen?
- Är tempus och berättarperspektivet genomgående det samma?
- Får jag läsaren på kroken från början??
- Finns det en röd tråd som läsaren kan följa från början?
- Har jag undvikit långsökta sammanträffanden och alltför tillrättalagda lösningar?
- Driver dialogen handlingen framåt? Uttrycker den karaktärens personlighet?
- Gestaltar jag snarare än beskriver? (Show dont´t tell?)
- Har alla karaktärer sin tydliga rollfunktion i handlingen?
-
-
Mina tips om du fastnat
Hur ska man få igång flowet och lusten att skriva om det känns motigt och segt? Diskuterade detta med en lektörsklient som nu sliter med sin uppföljare.
Mina skrivtips är:
- fokusera på karaktärerna och deras bakgrund. Brainstorma och spåna för att det är roligt. Kanske hittar du intressanta samband eller spännande backstory som kan ingjuta energi i handlingen idag.
- utveckla och jobba mer med synopsis. Använd en matris för att stress-testa det och se om du verkligen svarat på alla frågor man kan ställa handlingen från A till Ö.
- skriv inte kronologiskt utan dimp ner i en scen som verkar rolig att skriva och som faller sig naturlig att börja skriva, och skriv den! Så mycket sker när man verkligen börjar skriva texten och låter flödet och intuitionen ta över.
- fundera över vilka de viktiga avgörande vändpunkterna i handlingen är från början till slut, knutpunkterna som behövs för att bära upp handlingen. Kanske får du ihop iallafall tre – fyra som handlingen vilar på.
-
Den röda tråden
Många tycker att redigeringsarbetet är oerhört jobbigt. Förmodligen för att man då måste konfronteras med vad man hittat på och testa det, om det håller. Att redigera handlar egentligen om att veta vad som är viktigt och inte så viktigt för min historia, vad som fördjupar och fyller i och för det hela framåt. Om att mejsla fram en röd tråd. Och att veta vad som är ovidkommande och sidospår eller till och med kanske en helt egen bok. Några problem som kan uppstå på vägen: Det finns inget fokus (och därmed ingen röd tråd). Den huvudsakliga dramatiska konflikten är problemet hela boken handlar om som etableras i början och sedan trappas upp och upp. Finns det istället flera dramatiska konflikter med samma tyngdpunkt på var och en, blir boken episodisk. Jag har läst manus vars struktur jag mental föreställer mig som ett slags intrikat spindelnät där man som läsare hjälplöst befinner sig infångad i mitten utan att komma ut. Bokens ingredienser får fel mängd utrymme i proportion till dess betydelse för historien. Om man introducerar en ny karaktär i en scen speciellt tidigt i handlingen så kommer läsaren att tänka; jaha det är detta det handlar om! Vad spännande! Det här måste vara en viktig karaktär! Hur ska detta sluta? Och så var det inget viktigt alls, och bör inte alls ges så stor plats utan kan redigeras ner till en lite förbisvepande detalj i marginalen på en scen. Annars förskjuts centrum till något som egentligen inte är så viktigt och det här kan vara väldigt förvillande. Istället för en röd tråd (tänk en röd boll som du kastar framför dig) så utvecklas det hela sidledes. Och man har definitivt som författare dribblat bort den röda tråden.
-
Att ha (kvar) och inte ha
Det här med redigering kan kännas som en enorm utmaning. Kanske för att det är då historien börjar träda fram på allvar och som författare gäller det att göra avvägningar beträffande vad man ska fördjupa och utveckla, och var man ska skära bort och stryka. Redigering handlar till stor del om att hitta skärpan, och kunna bedöma vad som gagnar berättelsen. Vilket är scenernas bakomliggande funktion? Vad ger man för mycket utrymme när det kanske bara gör allting spretigt? Har man verkligen förankrat det som sker i karaktärernas djupaste motivation och drivkrafter. Det kan kännas ”mystiskt och överväldigande” som författaren Simona Ahrnstedt kommenterar redigeringsprocessen här att samspela med den historia som finns där och vill träda fram, snarare än att vara författaren som styr allting och skriver på i ett (mer eller mindre) inspirerat rus. Men om ens manus blir tajtare, mer fördjupat och sammanhållet, så är man på rätt väg.
-
Redigera mera
Jag vet att jag länkat till de här goda råden om skrivande förut – men faktum är att de är väldigt kloka, väldigt praktiska och väldigt många, från författare som Jonathan Franzen, Joyce Carol Oates och Neil Gaiman. Allt från rent tekniska (”om du skriver en plotdriven genreroman typ deckare så lägg krutet på den första tredjedelen och introducera inga nya bitrådar/intriger i senare delen av handlingen”) till det mer filosofiska (”skaffa inga barn och gift dig med någon som tycker att det är toppen att du är författare”) till det klokt självupplevda (”tänk på läsaren som en vän och inte en motståndare eller åskådare”). Påfallande många påpekar vikten av att stryka och redigera för att stärka texten och berättelsen. Som Simona Ahrnstedt tagit upp i sina generösa, konkreta råd för författare är det här jobbet mycket mer betydelsefullt och omfattande än vad man kanske inledningsvis tror.
Tanken på att man genom skrivandet försöker läka verkligheten, återskapa något som gick förlorat, leva ut något som aldrig hände eller korrigera något man ångrar hör till de mer filosofiska tankarna:
”Have regrets. They are fuel. On the page they flare into desire.”